• Löpning

    Som att föda barn

    Att springa är som att föda barn Jo, så kan det vara. För när man väl har fött sitt barn och ligger där med barnet på bröstet, då glömmer man bort hur hemskt det var. Man vet att det gjorde ont, men hur mycket, det förtränger man ganska snabbt. Och tur är väl det, för annars skulle det inte bli några fler barn! Det är lite samma sak när jag springer. Har jag en bra löptur, då glömmer jag snabbt bort att det faktiskt var jobbigt också. Att jag flåsade och fick springa så långsamt att jag nästan inte tog mig framåt, efter den där långa backen. Att mördarsniglarna fnissade…

  • Löpning

    Prinsens minne – ett lopp att minnas!

    Här står vi före loppet, min käre lillebror och jag. Vi ser ungefär ut som vi gjorde en dryg timme senare, en lite mer sammanbiten och en glad som en lärka. På vägen ner, med fjärilar i magen, frågade vi oss (och mamma, som var med och sprang 5 km): Varför gör man det här? Går upp tidigt, packar grejer, försöker äta frukost (hahaha, med en fjärilsfarm i magen) och kör ca 90 min för att ge sig ut och springa? Med en massa andra människor? På tid? För en ynklig medalj?

  • Löpning

    Att springa med huvudet

    Jag måste ständigt påminna mig om att löpning till alldeles för liten del handlar om att springa med benen. Om det bara var benen som skulle funka vore det inte alls så svårt att träna upp sig och sedan bli bra. Istället är det huvudet som måste jobba, för funkar inte huvudet, då blir det liksom inte bra. Alls. Jag tenderar att fastna i “Nej usch, nu kommer snart den där backen!” eller “Shit, bara halvvägs…” eller “Jag VILL egentligen inte springa med A, för då blir det så jobbigt!”

  • Löpning

    Sommar-spring

    Det känns så bra, för jag har lyckats springa utan uppehåll sedan midsommar. RunKeeper säger att jag under juli fick ihop 75,7 km och det är jag riktigt nöjd med.

  • Löpning

    Med spring i benen

    Det är löpning på agendan nu. I tisdags debuterade Waldemar som löpare, när Fritidsmaran gick av stapeln på skolorna i Partille. 1,3 km skulle springas. Barnen hade gjort sina egna nummerlappar och gått banan flera gånger innan, så alla skulle veta exakt var banan gick. Walle bad att få låna en “springtröja” och fick låna en av mina Midnattsloppet-tröjor i Small. När loppet skulle gå av stapeln hade det ösregnat hela dagen och till och med haglat. Jag plockade upp Gustav, vi körde hem och laddade bilen med torra kläder och så hämtade vi några kepsar, något som är ett måste för både publik och löpare när det regnar. Framme…

  • Löpning

    Det där med att springa

    Jag har precis börjat springa igen. Och som alltid sätter det igång många tankar i huvudet på mig. Nyss hittade jag något jag skrev om att börja springa igen för ganska precis ett år sedan. Jag log när jag läste det och kände att det fångade mina känslor kring familjeliv och löpning ganska på pricken. Därför tänkte jag att jag helt enkelt publicerar det här. “Mamma, vad ska du göra?” Sexåringen tittar upp från paddan, där han sitter och spelar. “Jag ska ut och springa”, svarar jag och vet direkt vad som ska komma. “Får jag följa med?” “Nej, jag ska springa själv idag.” “Men jag vill!” “Jag vet. Men…

  • Fotoalbum,  Löpning

    GöteborgsVarvet 2013

    Den 18 maj gick GöteborgsVarvet av stapeln igen. Det var tretton år sedan jag sprang sist och jag hade absolut tänkt att vara med i år. Träningen gick kanon – men så fick jag problem med hamstrings och sedan ett diskbråck på det. Fick helt och hållet lägga loppet på hyllan. Men en som inte gjorde det var min bror Anders. Ensam kämpade han med träningen och trots diverse vårförkylningar och annat stod han plötsligt där på startlinjen. Jag var med för att supportera och heja vid start, sedan var jag tvungen att åka, tyvärr. Men mamma och pappa stod i målområdet när han, helt färdig, sprang över mållinjen. Han hade…

  • Löpning

    Springer igen

    Fyra veckors eländig förkylning drabbades jag av, lagom till Blodomloppet. Det var bara att inse, inget lopp för mig. Men jag var med och peppade mina familjemedlemmar och hade kul ändå. Mor och bror sprang 5 km och var hyfsat nöjda båda. Mamma hade väldigt kul och det var det allra roligaste, eftersom det var hennes debut i tävlingssammanhang. Lycklig kunde hon konstatera att hon visst klarade att springa fem kilometer, trots att hon hävdat motsatsen under större delen av våren. Och nej, ingen var förvånad.