Trädgård, katt och kärlek

Kaukasisk förgätmigej – ljuvlig när den blommar!

När jag kommer ut i trädgården har jag svårt att gå därifrån. Sätter jag spaden, eller händerna, i jorden, då är det kört. Timmarna går och glömmer både tid och rum. Mat? Vad är det? Har jag en familj?

Nu har vi haft både några varma dagar och en del med regn, så det växer så att det knakar lite här och där. Klematisen som jag planterade förra sommaren, som ska klättra i det gamla fläderträdet nere i hörnet, har dragit iväg och kan bli spännande att följa i sommar.

I år har jag äntligen fått planterat min sista pallkrage, där jag “sparar” perenner som på sikt ska rama in en planerad altan (som nog inte byggs förrän någon av sönerna ska ta studenten). Rabatten på baksidan höll på att knäcka mig, så att ha fått upp perennerna i pallkragar istället, om än på ett lite knasigt ställe, har ändå blivit ett lyft.

Äntligen!

Jag har satt ihop fem pallkragar så att de ser ut som en prispall ungefär. Den i mitten har stått tom i två år, men nu har det äntligen planterats i den. En ros (Flower Carpet), några nävor (oklar sort), mina första Stjärnflockor, en limegrön Solhatt (som sniglarna tidigare gått hårt åt), en gul smörboll (även den rätt hårt åtsatt) och så sist, men inte minst, en dalia. Mina norrlandsdalior har förökat sig och jag måste sätta dem lite överallt. Men det blir nog bra.

Nu ser jag oerhört mycket fram emot att se hur det blir under sommaren. So far so good!

Den där kärleken

Avslutar med en bild på Gustav och Vega, som vanligt på studsmattan. De där två…

Nytt jobb!

Jag har hållit på med det här så länge nu och inte velat skriva något förrän allt var klart.

Det började med att en tjej, som jag träffade i samband med Yin-workshopen i höstas, frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in som vikarie hos YogaByLink, där hon nu leder pass. “Jodå” tänkte jag och ett par veckor sedan träffade jag Kristjana, som är en av de två tjejer som har drivit YogaByLink i precis fem år nu. Hon var väldigt positiv, men ville att jag skulle göra en liten “audition” för att hon skulle kunna kvalitetssäkra verksamheten.

Jag var förberedd på det, men blev ändå livrädd. En del av mig hade nog hoppats på att slippa, men nu var det bara att köra. Vi bokade in ett söndagspass ett par dagar senare. Passet var ett sk YangYin-pass, där 45 minuter är Global Yoga och 45 minuter är Yin Yoga. Kristjana skulle leda den första halvan och jag skulle sedan ta över.

Så kom dagen. Jag var galet peppad och även om jag också var oerhört nervös var det så skönt att sätta sig i bilen och köra till Landvetter, där passet skulle äga rum. När jag sedan kommer dit är den en annan tjej som låser upp och det visar sig att Kristjana är sjuk! Japp. Och nu då? Men vi snackade ihop oss och sen körde jag mina 45 minuter (och drog över lite). Jag riggade också upp min telefon och filmade passet för att kunna skicka det efteråt. När passet var klart kastade jag mig över filmen och upptäckte två saker:

1. Det var inte jättesmart att ställa kameran ovanpå det lilla bordet där jag ställt den. Under stod nämligen en högtalare. Det gjorde att bilden ibland blev skakig.
2. Och att ljudet stundtals sög. Alltså min röst. Musiken hördes väldigt bra…

Väl hemma klurade jag på hur jag skulle kunna redigera filmen. Jag ville modda ljudet och klippa lite. Men det var inte så lätt som jag hade tänkt. En fil på över 4 GB var lite väl tung för min dator! Mina filmredigeringsprogram stängde ner gång på gång och jag blev allt mer frustrerad. Till slut fick jag till att grovklippa lite på telefonen och komprimera filmen så att den blev hanterbar. Fast fixa ljudet var bara att glömma. Så jag lade på lite textremsor istället!

Det tog ett par dagar, sen skickade jag filmen. Och som gick jag som en äggsjuk höna och bara väntade. Och väntade. Till slut hade jag fått för mig att jag måste sagt eller gjort något som inte uppskattades, men ville ändå ha besked, så  jag skickade ännu ett sms. Och då fick jag svar! Kristjana hade varit i Frankrike och sms:et hon skickat efter att ha sett filmen hade jag aldrig fått.

Men hon gillade vad hon såg! Så nu har jag skrivit på avtal!

Drygt två år

Det är lite drygt två år sedan nu som Vega kom till oss från Göteborgs Djurskyddsförening. Katten som gick rätt in i våra hjärtan och som har stenkoll på sin familj.

I början var jag rädd att hon skulle undvika Gustav, som var lite väl intresserad. Det är svårt att backa när man är en djurälskande åttaåring och jag misstänkte att katten skulle hålla sig undan honom. Istället blev det tvärtom.

Vad gör du? Kommer du snart, eller?
Jag har väntat rätt länge nu…
Meh… Kom nån gång då!!! Hur lång tid ska det egentligen ta att klättra upp till mig?

Så här ser det ofta ut på kvällarna. Vega ligger i Gustavs loftsäng och väntar. Ivrigt. Följer honom med blicken. Och om hon inte väntar i sängen kommer hon ofta klättrande när han väl är på plats. Det händer förstås att hon tillbringar nätterna hos nån annan, men Gustav är helt klart högst upp på popularitetslistan.

Vardag igen

Jaha. Så är det vardag igen. Upp tidigt, packa gympapåsar och skolväskor, kolla läxor, fixa mat, lägga tidigt, hålla koll på skärmtid…

Ändå har vi mjukstartat med en fyra-dagars-vecka och ingen Kulturskola. Det har varit skönt och välbehövt. Att påbörja skärmavvänjningen tar ju lite tid, men jag tycker ändå att det har gått bra. Waldemar har dessutom lyckats fylla tolv år i veckan, så vi har haft lite extra mys på grund av det.

Men det är också bara att inse. Det är vinter. Kallt eller regnigt och mörkt. När vi väl kommit hem håller vi oss inomhus. Så jag lägger ut några bilder från jullovet, när vi faktiskt var utomhus!

Två killar med utflyktens tredje geocache.
Waldemar vid Kåsjön.

Nytt år

Jaha. Så har man lämnat året 2018 bakom sig och dundrat rätt in i 2019.

Jag erkänner. Nu, när både jul och nyår är bakom oss, ser jag gladeligen framåt. Jag har börjat så smått att plocka bort tomtar och bonader och imorgon ska allt packas ihop. På tisdag har vi nämligen Waldemars födelsedag och då är julen borta, det har vi alltid sagt. Och det ska bli jätteskönt.

Men vi har haft en underbar jul! Normalt brukar jag tycka att julen är som bäst på juldagen, men i år njöt jag fullt ut hela julafton också. Måste erkänna att det var min bästa jul på många år!

Nyårsafton, som jag normalt inte gillar att fira (det är något lätt ångestaktigt över hela tillställningen) var otroligt trevlig. Vi firade med grannarna nere i backen och det var första gången sedan vi flyttade in på Solnedgången som vi var hemifrån!

Mor och far i nyårstagen

Vi har varit otroligt mycket lediga, på gott och ont. Latheten slår till å det grövsta och det är oerhört svårt att få något gjort. Killarna ägnar också alldeles för mycket tid med sina telefoner eller framför tvn (inte blir det bättre av att vi köpte PS4 till familjen i julklapp). Inte har det varit bättre av att alla varit lite småklassliga också. Men nu väntar vardagen igen och det ska bli skönt att strama upp lite regler igen.

Fröken Åsa

För ett år sedan började jag träna yoga på mer regelbunden basis. Mer regelbundet än varje dag blir det knappast… Saken var den att jag blev så stressad kring min löpning och hade svårt att få till tid att gå ut och springa. Men yoga är lättare. Något mjukt och följsamt att ha på sig, en matta och en liten stund hemma. Du behöver inte duscha efteråt – hur enkelt som helst. 

I våras började jag leka yogafröken på jobbet. Några kollegor frågade om vi inte kunde testa att träna tillsammans och nu har vi hållit på med det i mer än 6 månader. Fyra deltagare (med mig) har blivit en grupp på 14 deltagare och flera som har fått nobben. Nu är gruppen full!

Strax före ett yinyoga-pass som jag håller för mina kollegor i gymmet på jobbet. 

Hela den här saken fick mig att våga ta ett steg jag funderat länge över, nämligen att bli yogainstruktör. Så i höst har jag gått en workhop i yinyoga, en av mina favoritformer av yoga. För en som inte vet alls vad det handlar om kan jag kort och gott berätta att man håller positionerna från två minuter och upp. Jag håller ofta mina nu i 8-10 minuter. Man stretchar inte muskler, utan fascia (bindväv och ligament) och det kan ge otroliga känningar i kroppen. Jag är stel i kroppen i grunden, det är ett arv jag har fått. Men med yoga, och i synnerhet yin, så har jag fått en ökad rörlighet som hjälper mig dagligen. Jag tror faktiskt att jag är mer rörlig nu än vad jag var när jag var 25!

Mitt underbart fina certifikat. Som ska ramas in och hängas upp på väggen.

För någon vecka sedan fick jag mitt certifikat i brevlådan, från sötaste instruktören Sofia. Nu är jag en sk river guide och har kompetens att leda “riktiga” yinyoga-pass. Helt ljuvligt! 

Vill man läsa mer om yinyoga och min resa kan man titta in på träningsbloggen, som nu för tiden heter “Åsa och livet”

Det lackar mot jul

Bakar så intensivt att det blir suddigt. 

För ett par veckor sedan gjorde pojkarna och jag något som vi faktiskt aldrig gjort tidigare – vi bakade lussebullar. Jag brukar gladeligen lämna över bakprojekt till min mamma, men i år tyckte att jag att det var dags att axla manteln. 

Gustav är lite svårflörtad när det ska fixas i köket, men väl på plats, med deg i händerna, bakade han som om han aldrig gjort annat. Och det gick med en svindlande fart. 

Hej vad det går. 

Nu, ett par veckor senare, har vi också gjort kladdkaka (testbakat ett nytt recept för att se om det duger till julafton) och ett par satser Dajm, varav första omgången (som blev bäst) redan är uppäten. Mer godis måste definitivt bakas!

Sen har vi också bakat pepparkakshus, men mer om det längre fram. 

En vecka kvar!!!

Grymt offline

Döm om min förvåning när jag plötsligt inte verkade ha en backjohan-blogg längre! Sidan var helt tom och inte kunde jag komma åt administrationsverktyget heller. 

Men nu har jag lekt helpdesk och fått leta och leka i databasen för att få saker att fungera igen. Så we’re alive! 

Första natten med gänget

Jag låter inte klockan snooza lika många gånger som jag brukar. Jag måste bara upp och titta in i gillestugan. Vega har tillbringat sin första natt där, i sällskap med Waldemar, som har sovit på soffan. Hur har natten varit?

Jag smyger mig fram och gläntar på dörren. Snabbt panorerar jag igenom rummet och ser till min glädje att katten ligger vid Waldemars sida i soffan. Hon får syn på mig och springer mig till mötes. Vi gosar några sekunder, sedan smiter hon ut ur gillestugan för att möta dagen. Jag kan nästan inte fatta hur bra det har gått. Vilken katt vi har skaffat oss!

Det började visserligen lite darrigt. Stressad av att åka transportlåda hade Vega både bajsat och kissat under resan, men tack och lov inte trampat runt i det, så vi slapp börja vårt liv tillsammans med att i värsta fall duscha en redan rädd och stressad katt. När vi släppte ner henne på golvet i gillestugan rusade hon, naturligtvis, in under soffan. “Där lär hon vara ett par timmar” tänkte jag och sade till killarna att sitta i soffan, prata, kanske spela nåt spel och bara ta det lugnt och låta katten vara. Under tiden skulle jag fixa lite mellanmål.

När jag kom ner med ett gäng mackor var dörren till gillestugan öppen. Jag hörde pojkarna spela spel i soffan och såg katten utforska – inte gillestugan, utan pojkarnas sovrum. Hon hade redan tagit sig fram från under soffan och gett sig ut på upptäcksfärd och killarna hade inte märkt något alls. Jag fick med mig katten tillbaka till gillestugan och stängde dörren.

Sen började vi lära känna varandra. Hon var visserligen lite osäker och rädd, men samtidigt tog nyfikenheten överhanden. Allt var oerhört spännande och kanske var det mest intressanta de tre individer som delade hennes utrymme? Oj, så roliga vi är! Och oj, så konstigt det är när vi försvinner! Då tittar hon intensivt på dörren och lyssnar – vad händer där ute?

Pojkarna gick efter ett tag upp på övervåningen och jag blev kvar, ivrigt talande i telefon med barnens mormor och sen farmor. Innan jag vet ordet av har jag en ljudligt spinnande Vega i knäet. Länge satt vi där. Jag klappade, hon spann. Sen sovs det lite. Det är tröttsamt att flytta, det vet ju alla.

Vi kunde inte hålla henne i gillestugan hela kvällen. Hon fick faktiskt gå ut på lite mer omfattande upptäcksfärd. Fast inte så länge. Sen åt familjen korv i gillestugan till middag och dörren var stängd. Strax där efter lade sig fadern i huset raklång i soffan och började läsa. Då tog Vega tillfället i akt att ta reda på vem den där filuren var. Hon klev helt sonika upp på hans bröst, nosade honom i skägget och sen resten av ansiktet. Hon konstaterade att han var cool och lade sig sen, utan att tveka, på hans bröstkorg. Han hade lite svårt att hålla boken på plats, så han flyttade henne till klätterträdet, där hon lade sig lugnt och stilla och sen somnade en stund.

Till natten bäddades det för två pojkar och en katt, men en kille ville sen sova i sin egen säng. Fast han fick sig en omgång mys innan han gav upp. Dock tror jag att vårt lilla Vega-pyre redan förknippade honom med bus, så hon försökte bita honom lite lätt när han skulle klappa henne. Det är lustigt att se hur hon redan förstår vem som är vuxen och vem som är barn, för hon behandlar oss redan på olika sätt.

Nu är hon ensam en halvdag idag och även om det känns lite småjobbigt är det nog skönt för henne. Hon får lugn och ro att utforska huset och sen får vi lite tid tillsammans, hon och jag, innan jag hämtar pojkarna.

Välkommen Vega!

Allt borta

Jag håller på att göra om vår hemsida. Sedan en tid tillbaka har jag bollat tre olika sidor och det blir för mycket. Så nu gör jag det jag borde gjort från början, jag försöker sammanfoga Backjohan.se och Exdesign, min sysida.

I och med det jobbet har jag lyckats radera alla bilder… (Och jag som jobbar med support, hahahaha!). Så jag har lite att fixa nu. Ni får ha lite tålamod. En del kommer tillbaka, annat är nog borta. Men jag jobbar på att få en fungerande sida framöver.

Kram och god fortsättning!