Ändan ur vagnen

Ingen kan påstå att vi har renoverat särskilt flitigt sedan vi flyttade in i april 2011. Men vi har sagt att vi i första hand är småbarnsföräldrar och vi har inte velat hoppa i blåbyxorna så fort det har varit en ledig dag. Men sen får man väl också erkänna – vi är lite bekväma av oss också. Det är så lätt att göra annat, som kanske vid första anblicken är roligare. Renovering blir ju lätt så stora projekt. Samtidigt är det galet roligt, när man väl sätter igång.

Som gillestugan. En klassisk sådan, med furupanel på tre av fyra väggar. Den fjärde är en jättesnygg tegelvägg. Taket är vitt, putsat, men med fyra (eller fem?) bjälkar i mörkt trä. Vi har länge tänkt att rummet på sikt ska bli ett mediarum, med tv, dvd-spelare och kanske också tv-spel. Ett perfekt ställe för grabbarna att hänga i! Men innan dess har gillestugan fått agera lekrum och därför har den mest hela tiden varit fullkomligt belamrad av lego, lego, lego, nerf-vapen, mjukisdjur, utklädningskläder och mer lego.

För två år sedan eller så började vi med renoveringsprojektet. Taket målades och panelerna likaså. Men trots flera lager färg vart jag inte nöjd, men tog jag och målade på det sista lagret? Nope. Inte förrän för ett par helger sedan. Men då blev det å andra sidan äntligen bra!

Sen kom den stora händelsen i förra veckan. Den att vi ska bli kattägare. Representanten från Djurskyddsföreningen tyckte också att vi inte skulle låta Vega få tillgång till hela huset med en gång, utan ta det lite i taget. Hon är ju inte van vid så mycket utrymme nu och det kan bli oerhört stressande. Jag gjorde som professor Baltazar och funderade och funderade. Och SÅ kom jag på det. Gillestugan! Blir ju perfekt! Om man kunde bortse från det faktum att det pågick en renovering och att hela rummet såg ut som ett slagfält.

Nåväl. I tisdags var jag ledig, så då satte jag igång. En sista strykning på taklisterna och så började Det Stora Städprojektet. Nästan allt har gåtts igenom. Killarna leker ju inte med allt längre. Kan vi slänga? Kan vi ge bort? Vad ska upp på vinden? Vad ska vara kvar och hur ska det förvaras? Fullt ös, medvetslös.

Igår började jag måla det lite tråkiga runda bordet som vi, i brist på annat, haft i rummet. Nu är det rött och redan mycket roligare. Sen, när jag lämnat sönerna på skolan i morse, satte jag mig vid symaskinerna och dundrade fram det ena kuddöverdraget efter det andra.

Mattan under bordet ska på tippen, men får finnas kvar en liten tid. Golvet ska bytas (förhoppningsvis i sommar) och sen vill jag absolut ha en ny matta. Fast vilken sort? Trasmatta? Eller en rya?

Att sy kuddöverdragen var lite extra kul, faktiskt. Flera av tygerna har jag haft i flera år, men har inte velat använda dem. Jag har nämligen sett precis det här framför mig, ett gäng kuddar i matchande färger som passar ihop, trots olika mönster. Det kommer att bli ändå fler, eftersom soffan är en hörnsoffa och en hörnsoffa kräver mycket kuddar. Särskilt den här modellen, som är så fyrkantig.

Som grädde på moset gjorde jag en “tavla”. I somras fick jag ett tyg av min svärmor, som hon tyckte att jag skulle ha på väggen. Jag höll med och sagt och gjort – nu har jag en tygtavla av enkel modell på en av de vita väggarna.

Jag har inte tid att jobba nu, egentligen. Jag vill bara fortsätta! Hänga upp något mer på väggarna, städa det sista, pynta lite och sen bara sitta i soffan och njuta av mitt arbete.

Och på onsdag blir det precis det jag gör. Njuter! Fast inte så mycket av mitt arbete, utan av vår nya familjemedlem!

Familjen växer

“Mamma, jag vill ha en hamster!”

“Mamma, kan inte vi skaffa marsvin?”

“Assar är den bästa hunden i världen. Kan inte vi ha en sån?”

Pojkarna har i flera år pratat om husdjur. Mest hamster, men även annat. Nu har vi tack och lov kunnat ha kusinernas dvärghamstrar Charlie och Happy på besök och Assar kommer ju och bor hos oss när längtan efter djur blir för stor. Men även Henrik och jag har funderat ibland. Hund går inte, vi jobbar för mycket. Henrik har sagt blankt nej till gnagare och är dessutom allergisk mot kanin.

Men katt då?

Vi har ju haft katt. Men det var innekatter och det vill vi inte ha igen. Men en som kunde få gå ut?

För mig var två saker viktiga:

  • Jag vill hitta en katt med en personlighet som passar oss. Inte en som gömmer sig under soffan så fort pojkarna kommer hem eller som bara är ute och jagar och bara kommer hem för att äta lite. En som gillar oss.
  • Jag vill gärna ge en katt en andra chans.

Vad är då bättre än att höra av sig till Göteborgs Djurskyddsförening? De tar hand om katter som av någon anledning inte har någonstans att bo.

Så jag gjorde det. Jag skickade in en intresseanmälan och i fredags var pojkarna och jag där och hälsade på. Vi träffade M, från Djuskyddsföreningen, som berättade att hon hade två-tre katter i åtanke till en familj som vår. Katter som troligtvis skulle gilla barn och kunna umgås med hund då och då.

Vi träffade två av dessa. Och redan katt ett klev rätt in i våra hjärtan. Det gjorde katt två också – en otroligt snygg kille, men lite nervig och osäker, samt med ett stort jaktbehov. Han tilltalade oss, men vi vill ju ha en kompis som visserligen kommer att få vara ute, men som också ska vilja vara med oss.

Så här är hon, vår prinsessa:

En flicka som en gång antagligen varit otroligt älskad och väl omhändertagen. Men något har hänt och nu har hon hamnat här. I fyra månader har hon varit hos Djurskyddsföreningen. Ingen har velat ha henne, för man har tyckt att hon är för gammal. Hon är antagligen sju, åtta år, men ingen vet säkert. Men även med den åldern kan hon ju leva tio år till eller ändå mer.

Hon heter Vega, älskar att gosa och att bäras på. Hon var nyfiken på oss, inte bara för att se om vi hade mat. Hon är en ganska liten tjej, så Henrik, som vill ha Finngösas största katt och kalla den Hulken, blir kanske besviken. Men ändå inte. För vi tror att Vega kommer att älska oss.

Vi älskar henne redan. Och om ca tio dagar ska vi ha gjort iordning hemma så att hon kan få flytta in.

Dagarna går rätt långsamt nu.