Nytt år och nystart. Ett behov att minska antalet bloggar gör att Exdesign får flytta in hos Backjohan i samma installation, istället för i en egen. Det blir blandat nytt och gammalt. Sömnad, pyssel, betong, virkning och annat. Sånt som är jag. När jag syr är det främst kläder till vuxen, och med det menas mig själv. Men även pojkarna kan fortfarande få något sytt. Fastän de är större nu kan mammas hemsydda fortfarande duga. Men då gäller det att sy på deras villkor!    
Okategoriserade

Allt borta

Jag håller på att göra om vår hemsida. Sedan en tid tillbaka har jag bollat tre olika sidor och det blir för mycket. Så nu gör jag det jag borde gjort från början, jag försöker sammanfoga Backjohan.se och Exdesign, min sysida.

I och med det jobbet har jag lyckats radera alla bilder… (Och jag som jobbar med support, hahahaha!). Så jag har lite att fixa nu. Ni får ha lite tålamod. En del kommer tillbaka, annat är nog borta. Men jag jobbar på att få en fungerande sida framöver.

Kram och god fortsättning!

Okategoriserade

Hösten kommer

Igår fick jag skrapa rutorna på bilen och därför tog Waldemar och jag in daliornas knölar igår. Jag tror i och för sig att de skulle kunna stå ute ett tag till, men det är synd att chansa. Perennerna i krukor däremot, får allt stå ett tag till.

daggkapa

Men finns det något underbarare än daggkåpa? I allafall när de ser ut så här…

 

Familjen, Okategoriserade

Höstpojkar

Härom helgen behövde jag köpa jord till en kruka på framsidestrappan. Gustav hade suttit och spelat på iPaden lite väl länge och jag tyckte därför att det var läge för honom, och hans storebror, att följa med till handelsträdgården. Jag försökte muta dem lite med att säga att de kunde få välja varsin växt att ha i sitt rum, men lillebror tyckte att det var det löjligaste han hört. Han protesterade allt vad han kunde och det var ytterst motvilligt som vi fick med oss honom.

Fast väl på plats började Gustav tina upp. Han valde sig en krukväxt (ganska oengagerat) och det var väl först när vi började titta på kaktusar som han kom igång. Pojkarnas rum är för mörkt för kaktusar, men jag föreslog att de skulle få välja några stycken och sen kunde vi plantera dem ihop och göra som en liten öken i en kruka, som vi kunde ha i vardagsrummet. Då jäklar! Båda killarna höll på länge att välja och vraka och Gustav blev oerhört förälskad i sin aloe-suckulent som han valde. Sen köpte vi stenar i lösvikt och väl hemma satte vi igång.

gusja_sten

Här håller båda killarna på att strö över de minsta stenarna över jorden med sked, eftersom två av kaktusarna var ganska taggiga. Sen lade de på två andra sorters stenar också, så att det blev lite större variation i ”öknen”. desert

Det lilla ökenlandskapet pryder faktiskt fönsterbrädan och påminner mig om att jag misskött övriga växter alldeles för länge. Kanske är det dags att helt enkelt slänga ut en del och börja om? Aloe-växten i mitten är för övrigt Gustavs och han älskar den!

Skolan har kickat igång på allvar också. I veckan som gick hann jag på en och samma timme med utvecklingssamtal för båda mina pojkar och jag kunde glädja mig åt att höra enbart positiva ord från både dem och deras fröknar. De har världens bästa fröknar, förresten! I synnerhet storebror, vars fröken lägger oerhört mycket energi och arbete på att skapa en harmonisk klass, där man kommunicerar med varandra, vågar säga vad man tycker och inte ska känna sig utanför. Har man en sten i magen när man går till skolan spelar det ingen roll hur bra undervisning man får, man har svårt att ta den till sig då. Den sociala miljön är A och O och jag är grymt imponerad av henne! Dessutom lyssnar de på klassisk musik och ska på Konserthuset på torsdag! Waldemar är överlycklig!

studying

Det är också fantastiskt rolig att höra hur de arbetar i skolan ”nu för tiden”. Det har hänt mycket sedan min egen skoltid och jag hoppas att det fortsätter på samma vis! Här sitter Waldemar och svarar på frågor om texten han läst. Han jobbar hårt på att inte blanda stora och små bokstäver och med att sätta punkt på rätt ställe. Ibland lutar han sig tillbaka och säger saker som ”Mamma, kolla vilket snyggt ”b” jag gjorde där!”

Våra killar!

Okategoriserade

Ännu ett projekt

De som känner mig vet att om det finns något att prova på, då gör jag det. Inte bungyjump och sånt, men projekt av mer pysslig karaktär kan jag inte hålla fingrarna ifrån.

Som en gammal van stickare och dotter till en fd batikfärgande mor var det ju bara en tidsfråga tills jag gav mig på projektet: ”Färga garn”. Och nu har jag klampat rakt ner i färgträsket och det lär dröja innan jag tar mig upp igen.

Tanken med att färga började när jag fick en jättefin virkad sjal av min svärmor. Den är grymt skön att ha över axlarna, men lite mesbeige och passar mig inte i färgen. När jag förra hösten träffade Olivia, som jobbar för Färgkraft, då föddes idén att jag skulle ta och färga den där sjalen. Och nu i veckan var det dags att ta itu med projektet!

Sagt och gjort. Jag beställde ett sk Startpaket från Färgkraft, som innehåller tre små söta burkar med färgpigment, som bara ska blandas med vatten och ättika. Ättikan öppnar ullfibrerna, som gör att garnet tar åt sig färgen.

Kort och gott gör man så här:

  • Blötlägg ullgarnet (just den här färgen gäller bara för animaliska garner) med vatten och ättika.
  • Blanda till färgerna. Ta lite pulver, rör ut i ättika och tillsätt kokande vatten.
  • Sedan har jag lagt härvor på en plåt och penslat på färg med en ganska grov pensel. Gummihandskar är ett måste. Man kramar gärna in färgen också, så att den når in i garnets alla trådar.
  • När man är nöjd lägger man härvan i en ugnsfast form och kör in den i mikron. Jag har kört i 3 minuter, tagit ut, kollat och så in igen. Totalt mellan 9-12 minuter. Man vet att det är klart när överskottsvattnet är klart och utan färg.
  • Då har jag lagt upp härvorna på den nu rengjorda plåten för att kallna lite, innan jag sköljer ur dem (det kan komma lite överskottsfärg) och sedan centrifugerar dem i tvättpåse i tvättmaskinen. Sedan är det dags att torka och därefter – njuta av det underbara resultatet!

Sjalen har jag inte gett mig på ännu, men några vackra garnhärvor har det blivit. Nu måste jag bara sticka klart min kofta (Sara Fox-modellen från Färgkraft), så att jag kan sätta igång och sticka i mina egna garner!

Okategoriserade

Midnattsloppet

För snart tio dagar sedan gjorde jag något väldigt roligt. Jag sprang Midnattsloppet, en mil i ett nattsvart Göteborg.

Jag var bra nervös innan. De sista veckorna före loppet var inte direkt fulla av träning, för återgången till jobb och vardag hade kostat på och gjort mig extra trött. Men inte lika illa som min bror, som också skulle sprungit, men som istället drabbades av en tung förkylning och fick nöja sig med att stå vid sidan.

Egentligen ville jag ju springa så där vansinnigt fort och snyggt, men tränar man inte mer än vad jag gör blir det inte så. 1:06:20 blev sluttiden och den duger. Glädjen över roligt och väl genomfört lopp hade inte kunnat vara större om jag sprungit någon minut eller två snabbare. Den var ändå total. Jag sprang med ett brett leende en stor del av vägen och när jag såg min mor, far och bror stå vid Linnégatan och hejade skrek jag högt:”Det här är så jävla roligt!” En stund senare sprintade jag in i mål och var helt överlycklig.

Någon dag senare fick jag höra något jätteroligt. En gammal klasskamrat gratulerade mig på Facebook nästan exakt som jag gick i mål. En slump, tänkte jag, men det visade sig att han satt med sin fru och ett par vänner i Liverpool, där de bor, och följde vissa utvalda i loppet på nätet. Han skrev på Facebook att det jublades i Liverpool när jag gick i mål! :)

Nu är det iFormloppet igen om ett par veckor. Lite jobbigt, för just nu är jag ensam med barn och har lite svårt att få till det med träning. Några pass blir det ändå, men jag skulle så gärna vilja köra tre gånger i veckan ett tag framöver. Vi får väl se hur det blir.

 

Okategoriserade

Lerumsloppet

Jag gjorde det! Jag sprang Lerumsloppet!

Det satt långt inne. Jag hade sprungit som längst i ett sträck 6,5 km och som jobbigast, ca 5,2 i kuperad terräng. Att gå från det till en mil, det ÄR rätt långt.

Dagen innan fick jag också höra att vännen fått förhinder. Suck. Tänkte nog i tio sekunder att jag skulle strunta i loppet. Det var ju ingen idé. Jag visste ju att jag inte skulle orka. Dessutom skulle jag säkert bli sist.

Men sedan tog jag mig i kragen. Mina prestationsspöken skulle kuvas ännu en gång. Om jag inte skulle orka – vad skulle det innebära? Jo, jag kanske skulle behöva gå. Kunde jag överleva det? Jo, det kunde jag. Och om jag skulle behöva bryta? Vad skulle det innebära?

Just ingenting. Inte jättekul, men inte farligt. Och det var viktigt att konfrontera och inse en gång för alla.

Så jag startade. Snabbt hamnade jag långt bak, men jag kämpade på. Sprang långsamt, men segade på. Så kom backen vid fyra km. Lång. Brant. Sprang en bit, men insåg sedan att det faktiskt bara var dumt att ta ut sig så totalt genom att ta hela backen. Så jag gick. Och vilade. En stund senare kom nästa. Samma taktik. Därefter fick jag sällskap med en kvinna, något äldre än jag, som körde samma. Gick i de värsta backarna och ibland några meter även däremellan. Vi peppade varandra och sprang sida vid sida över mållinjen, i en liten rusch.

Tiden? För tio år sedan hade jag inte velat tala om den. Nu? Spelar ingen roll. 1.08.24. Inte sist, men inte långt ifrån. Men också fem minuter snabbare än iFormloppet i höstas. Och då sprang jag hela. Jag är supernöjd! Var så glad efter att jag nästan grät.

Man dör inte av att springa ett ”dåligt” lopp. Jag springer ju ändå ett lopp! Jämfört med alla som INTE gör det! Och jag sprang över nio km totalt, trots att jag inte tränat så mycket i år. Jag är också stolt! Prestationsmonstren kryper längre in i garderoben. De finns där, men är lite stukade.

Ont efter? Nej, inte ett dugg. Visst har det känts, men inte som i höstas. Då skrek kroppen av belastningen, nu har den mått bra. Och det är helt enormt!

Idag, första maj, har jag joggat fem kilometer med min mamma. Vi har sprungit 2,5an och runt Prästtjärn, vilket är en ganska tuff runda. Mamma är inte i form för den, så vi har gått i många många backar. Men det var så skönt. Spelade ingen roll. Jag vet att jag orkar springa fem kilometer och mer än så, och nästa lopp som väntar är Blodomloppet, just fem km. Nu kan jag springa både lugnt och målmedvetet, på samma gång. Prestationslöst och med ett leende på läpparna.

Okategoriserade

Träningsvärk

Sedan januari har jag sprungit. Inte tillräckligt ofta, men ändå. För det mesta med små gåpauser här och där, för att orka lite längre och inte slita för mycket på kroppen. Är ju inte någon ungdom längre, direkt.

På lördag, den 28 april, ska jag springa en mil ihop med min chef. I höstas sprang vi iForm-loppet ihop och hade jättekul. Nu är det dags igen. Känns lite nervöst, för jag är INTE i form för att springa en mil!

I fredags joggade jag oerhört långsamt en tur ner till Partille centrum och runt. Totalt 6.5 km och jag kände att jag nog skulle kunna ta mig runt ett par km till om det krisar. Igår blev det ny runda, nu terräng. 2,5an och så runt Prästtjärn, som en åtta. Då borde det bli 5,2 ungefär. Det tog oändligt lång tid, var jättejobbigt och jag är bra stel idag. Känns tufft inför lördag, men de här senaste turerna har handlat väldigt mycket om vilja. Och finns den, då går det.

Mina prestationsspöken göre sig icke besvär. Mer om dem en annan gång.

Familjen, Fotoalbum, Okategoriserade

Glad påsk!

Glad påsk!

Kan man önska glad påsk med en bild, som egentligen inte innehåller något ”påskigt”?
Jag tyckte det och testade att göra ett collage med tema gult. Gult är ju påskens färg, så det fick bli ett påskkort.
Med två små bilder av blommor finns ändå en känsla av vår och hopp, tycker jag.

Så glad påsk, alla vänner!

Har förresten lagt upp några bilder i fotoalbumet!

Okategoriserade, Solnedgången

Världens godaste!

”Vi måste ha en fläderbuske när vi väl har en trädgård!”

Hur många gånger har jag inte sagt det? Tusen och åter tusen, kan jag tänka mig. Så döm om min förvåning när jag en dag tittar ut och inser att trädet längst ner i trädgården är ett ENORMT fläderträd. Vi snackar inte buske, nu alltså!

I sista minuten slängde sig Henrik ut och blockade blomklasar. Fram med ”Annas mat” (som är något av en bibel hemma) och vips hade vi gjort saft! Och den blev god, ja, kära nån! Två flaskor har vi redan gjort av med. Nästa år hoppas jag att vi har en frysbox, för då tänker jag frysa ner saftkoncentrat, för flädersaft är bland det godaste jag vet. Och Gustav med, han kallar det ”joosh” (juice) och kan dricka ihjäl sig. Storebror är ju finsmakare, så där går det inte. Men då blir det mer till oss andra! :)