Nytt år och nystart. Ett behov att minska antalet bloggar gör att Exdesign får flytta in hos Backjohan i samma installation, istället för i en egen. Det blir blandat nytt och gammalt. Sömnad, pyssel, betong, virkning och annat. Sånt som är jag. När jag syr är det främst kläder till vuxen, och med det menas mig själv. Men även pojkarna kan fortfarande få något sytt. Fastän de är större nu kan mammas hemsydda fortfarande duga. Men då gäller det att sy på deras villkor!    

Första natten med gänget

Jag låter inte klockan snooza lika många gånger som jag brukar. Jag måste bara upp och titta in i gillestugan. Vega har tillbringat sin första natt där, i sällskap med Waldemar, som har sovit på soffan. Hur har natten varit?

Jag smyger mig fram och gläntar på dörren. Snabbt panorerar jag igenom rummet och ser till min glädje att katten ligger vid Waldemars sida i soffan. Hon får syn på mig och springer mig till mötes. Vi gosar några sekunder, sedan smiter hon ut ur gillestugan för att möta dagen. Jag kan nästan inte fatta hur bra det har gått. Vilken katt vi har skaffat oss!

Det började visserligen lite darrigt. Stressad av att åka transportlåda hade Vega både bajsat och kissat under resan, men tack och lov inte trampat runt i det, så vi slapp börja vårt liv tillsammans med att i värsta fall duscha en redan rädd och stressad katt. När vi släppte ner henne på golvet i gillestugan rusade hon, naturligtvis, in under soffan. ”Där lär hon vara ett par timmar” tänkte jag och sade till killarna att sitta i soffan, prata, kanske spela nåt spel och bara ta det lugnt och låta katten vara. Under tiden skulle jag fixa lite mellanmål.

När jag kom ner med ett gäng mackor var dörren till gillestugan öppen. Jag hörde pojkarna spela spel i soffan och såg katten utforska – inte gillestugan, utan pojkarnas sovrum. Hon hade redan tagit sig fram från under soffan och gett sig ut på upptäcksfärd och killarna hade inte märkt något alls. Jag fick med mig katten tillbaka till gillestugan och stängde dörren.

Sen började vi lära känna varandra. Hon var visserligen lite osäker och rädd, men samtidigt tog nyfikenheten överhanden. Allt var oerhört spännande och kanske var det mest intressanta de tre individer som delade hennes utrymme? Oj, så roliga vi är! Och oj, så konstigt det är när vi försvinner! Då tittar hon intensivt på dörren och lyssnar – vad händer där ute?

Pojkarna gick efter ett tag upp på övervåningen och jag blev kvar, ivrigt talande i telefon med barnens mormor och sen farmor. Innan jag vet ordet av har jag en ljudligt spinnande Vega i knäet. Länge satt vi där. Jag klappade, hon spann. Sen sovs det lite. Det är tröttsamt att flytta, det vet ju alla.

Vi kunde inte hålla henne i gillestugan hela kvällen. Hon fick faktiskt gå ut på lite mer omfattande upptäcksfärd. Fast inte så länge. Sen åt familjen korv i gillestugan till middag och dörren var stängd. Strax där efter lade sig fadern i huset raklång i soffan och började läsa. Då tog Vega tillfället i akt att ta reda på vem den där filuren var. Hon klev helt sonika upp på hans bröst, nosade honom i skägget och sen resten av ansiktet. Hon konstaterade att han var cool och lade sig sen, utan att tveka, på hans bröstkorg. Han hade lite svårt att hålla boken på plats, så han flyttade henne till klätterträdet, där hon lade sig lugnt och stilla och sen somnade en stund.

Till natten bäddades det för två pojkar och en katt, men en kille ville sen sova i sin egen säng. Fast han fick sig en omgång mys innan han gav upp. Dock tror jag att vårt lilla Vega-pyre redan förknippade honom med bus, så hon försökte bita honom lite lätt när han skulle klappa henne. Det är lustigt att se hur hon redan förstår vem som är vuxen och vem som är barn, för hon behandlar oss redan på olika sätt.

Nu är hon ensam en halvdag idag och även om det känns lite småjobbigt är det nog skönt för henne. Hon får lugn och ro att utforska huset och sen får vi lite tid tillsammans, hon och jag, innan jag hämtar pojkarna.

Välkommen Vega!

Allt borta

Jag håller på att göra om vår hemsida. Sedan en tid tillbaka har jag bollat tre olika sidor och det blir för mycket. Så nu gör jag det jag borde gjort från början, jag försöker sammanfoga Backjohan.se och Exdesign, min sysida.

I och med det jobbet har jag lyckats radera alla bilder… (Och jag som jobbar med support, hahahaha!). Så jag har lite att fixa nu. Ni får ha lite tålamod. En del kommer tillbaka, annat är nog borta. Men jag jobbar på att få en fungerande sida framöver.

Kram och god fortsättning!

Höstpojkar

Härom helgen behövde jag köpa jord till en kruka på framsidestrappan. Gustav hade suttit och spelat på iPaden lite väl länge och jag tyckte därför att det var läge för honom, och hans storebror, att följa med till handelsträdgården. Jag försökte muta dem lite med att säga att de kunde få välja varsin växt att ha i sitt rum, men lillebror tyckte att det var det löjligaste han hört. Han protesterade allt vad han kunde och det var ytterst motvilligt som vi fick med oss honom.

Fast väl på plats började Gustav tina upp. Han valde sig en krukväxt (ganska oengagerat) och det var väl först när vi började titta på kaktusar som han kom igång. Pojkarnas rum är för mörkt för kaktusar, men jag föreslog att de skulle få välja några stycken och sen kunde vi plantera dem ihop och göra som en liten öken i en kruka, som vi kunde ha i vardagsrummet. Då jäklar! Båda killarna höll på länge att välja och vraka och Gustav blev oerhört förälskad i sin aloe-suckulent som han valde. Sen köpte vi stenar i lösvikt och väl hemma satte vi igång.

gusja_sten

Här håller båda killarna på att strö över de minsta stenarna över jorden med sked, eftersom två av kaktusarna var ganska taggiga. Sen lade de på två andra sorters stenar också, så att det blev lite större variation i ”öknen”. desert

Det lilla ökenlandskapet pryder faktiskt fönsterbrädan och påminner mig om att jag misskött övriga växter alldeles för länge. Kanske är det dags att helt enkelt slänga ut en del och börja om? Aloe-växten i mitten är för övrigt Gustavs och han älskar den!

Skolan har kickat igång på allvar också. I veckan som gick hann jag på en och samma timme med utvecklingssamtal för båda mina pojkar och jag kunde glädja mig åt att höra enbart positiva ord från både dem och deras fröknar. De har världens bästa fröknar, förresten! I synnerhet storebror, vars fröken lägger oerhört mycket energi och arbete på att skapa en harmonisk klass, där man kommunicerar med varandra, vågar säga vad man tycker och inte ska känna sig utanför. Har man en sten i magen när man går till skolan spelar det ingen roll hur bra undervisning man får, man har svårt att ta den till sig då. Den sociala miljön är A och O och jag är grymt imponerad av henne! Dessutom lyssnar de på klassisk musik och ska på Konserthuset på torsdag! Waldemar är överlycklig!

studying

Det är också fantastiskt rolig att höra hur de arbetar i skolan ”nu för tiden”. Det har hänt mycket sedan min egen skoltid och jag hoppas att det fortsätter på samma vis! Här sitter Waldemar och svarar på frågor om texten han läst. Han jobbar hårt på att inte blanda stora och små bokstäver och med att sätta punkt på rätt ställe. Ibland lutar han sig tillbaka och säger saker som ”Mamma, kolla vilket snyggt ”b” jag gjorde där!”

Våra killar!

Ännu ett projekt

De som känner mig vet att om det finns något att prova på, då gör jag det. Inte bungyjump och sånt, men projekt av mer pysslig karaktär kan jag inte hålla fingrarna ifrån.

Som en gammal van stickare och dotter till en fd batikfärgande mor var det ju bara en tidsfråga tills jag gav mig på projektet: ”Färga garn”. Och nu har jag klampat rakt ner i färgträsket och det lär dröja innan jag tar mig upp igen.

Lerumsloppet

Jag gjorde det! Jag sprang Lerumsloppet!

Det satt långt inne. Jag hade sprungit som längst i ett sträck 6,5 km och som jobbigast, ca 5,2 i kuperad terräng. Att gå från det till en mil, det ÄR rätt långt.

Dagen innan fick jag också höra att vännen fått förhinder. Suck. Tänkte nog i tio sekunder att jag skulle strunta i loppet. Det var ju ingen idé. Jag visste ju att jag inte skulle orka. Dessutom skulle jag säkert bli sist.

Träningsvärk

Sedan januari har jag sprungit. Inte tillräckligt ofta, men ändå. För det mesta med små gåpauser här och där, för att orka lite längre och inte slita för mycket på kroppen. Är ju inte någon ungdom längre, direkt.

På lördag, den 28 april, ska jag springa en mil ihop med min chef. I höstas sprang vi iForm-loppet ihop och hade jättekul. Nu är det dags igen. Känns lite nervöst, för jag är INTE i form för att springa en mil!

Glad påsk!

Glad påsk!

Kan man önska glad påsk med en bild, som egentligen inte innehåller något ”påskigt”?
Jag tyckte det och testade att göra ett collage med tema gult. Gult är ju påskens färg, så det fick bli ett påskkort.
Med två små bilder av blommor finns ändå en känsla av vår och hopp, tycker jag.

Så glad påsk, alla vänner!

Har förresten lagt upp några bilder i fotoalbumet!