Arbete och vila

Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag!

Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi har massor av byggplast.

trapp

Pojkarna och jag tyckte att det var dags att göra en utflykt, faktiskt, oavsett väder. Det fick bli till Tjolöholms slott. Egentligen är det förstaklassens skrytbygge, men jag tänkte att pojkarna skulle gå igång på hela slottstanken. Och ja, det gjorde de lite, men väl hemma igen satte Waldemar igång att bygga Carlstens fästning i Lego. Det är bara att inse. Guld och kringelikrokinredning slår inte an på samma sätt som en en äkta fästning, där det har funnits både soldater, fångar och gärna också utspelat sig krig. Och i ärlighetens namn kan jag hålla med.

blueMen vacker var det, runt slottet. Lavendel, salvia och annat blått samsades i rabatten närmast slottet på baksidan. Härliga urnor fulla av sommarblommar stoltserade här och var. Mina halvgröna fingrar ville bara hem och jobba i trädgården, men det är bara till att ta djupa andetag och fokusera på annat.

slottskruka

Kanske tyckte pojkarna att det ändå var roligast att leka på lekskeppet man byggt nere vid stranden. Här ser man Gustav och Waldemar i full aktion – eller är det Henrik och Åsa som barn???

boysonboat

Med livet som insats

“Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg.

Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men herregud, vi är ju hundratals meter upp i luften!

Henrik tittar på mig och ler lite i mjugg. Han hade haft sina funderingar. Jag pratade så lättvindigt om den där linbanan och verkade inte det minsta bekymrad över att åka. Och jag har ju rätt ordentlig höjdskräck!

Det konstiga är att jag inte tänkte på det alls. Det var bara så självklart att vi skulle åka den där linbanan för att titta på djuren. Det är ju sånt man gör. Att jag förmodligen skulle behöva sätta livet till på kuppen, det hade jag liksom inte en tanke på. kolm2

Alla var inte lika rädda som jag. Om man ska vara helt ärlig var ingen det. Pojkarna stod på den andra sittbänken och tittade ut, totalt obekymrade. De sneglade på sin knäppa morsa och Gustav försökte pigga upp mig genom att hoppa upp och ner så att vagnen skakade.

Inte uppskattat. Alls.

Men jag såg ändå massor av djur. Även om jag nog faktiskt delade bur med de knäppaste djuren på jorden…

kolm1

 

Konst-iga pojkar

painting

Pojkarnas mormor går på målarkurs och för några veckor sedan hade alla kursdeltagarna vernissage. Pojkarna och jag åkte dit och som vanligt tyckte Gustav att det var pest, samtidigt som Waldemar lät sig underhållas. Han gick verkligen och tittade på tavlorna och funderade och tänkte. Jag såg direkt hur hans kreativa hjärna gick igång och jajamen, inom kort började han prata om att han ville måla.

Här är de i full gång, båda två. Det är båtar som gäller, så nu har vi tre färdigmålade båt-tavlor, som sitter på killarnas egen gallerivägg. Waldemar pratade ivrigt om att han vill gå på konstskola och Gustav satt högljutt och berättade om hur vansinnigt roligt det var att måla. Sen ville han absolut att hans tavla också skulle hänga på “mormors utställning”. Där ser man.

Lilla Göteborgsvarvet

lilla_gv_15Våra pojkar har debuterat i Lilla Göteborgsvarvet i år, 1300 meter långt. Gustav hamnade i startgruppen före sin storebror, så han lade iväg i full fart, medan storebror Waldemar gjorde uppvärmningen. Tyvärr kunde jag inte vänta på hans start, utan fick lägga iväg för att kunna ta emot lillebror i målområdet. Den ömme fadern var hemma och opererade på en bil och hann inte bli klar i tid, så jag fick flänga lite för att vara överallt på samma gång.

När jag väl kom till målområdet var jag övertygad om att jag hade fem minuter kvar innan Gustav skulle komma i sakta lunk, men ack, så fel jag hade. För plötsligt kommer han där, springer som i en bubbla med målmedvetna steg mot målet. Han hade sprungit hela varvet och jag är helt galet stolt. Vilken kille!

En stund senare kommer storebror. Han kör en annan stil. Han springer så fort han kan, tills han inte orkar längre. Då går han lite och pang, så drar han igång igen. Det gjorde att det bara skilde femton sekunder mellan bröderna.

De är roliga, pojkarna. Waldemar kör sin Golden retriever-stil och Gustav är som en spårhund, bara matar på. Och vid sidan står den överkänsliga modern och gråter.

Ja, nu blev det ett löparinlägg igen. Men bara för att det handlade om pojkarna. Min egen löpning har fått flytta till en egen blogg. Välkomna dit om någon vill titta.

Så var vi igång igen

pysselSommaren är slut, hösten har hunnit ikapp oss och vardagen råder. Det stora den här hösten är det faktum att vi nu har två skolbarn! Gustav går numera i förskoleklass och njuter till fullo. Han är ofta helt ointresserad av att åka hem, särskilt om jag kommer för att hämta strax innan de går över till vad han kallar “Ställningsavdelningen” (Stängningsavdelningen).

Waldemar har plötsligt drabbats av skolplikt och det känns nog lite konstigt. Han har också lektioner mellan åtta och ett och han hävdar att rasterna är roligast. Det är inte helt sant, för han älskar matten. När man frågar hur han haft det på skolan och han svarar: “Grymt!”, då vet man att han har haft matte.

På bilden sitter Gustav vid ett överbelamrat pysselköksbord, där vi gjorde sk minimellogubbar. Det är gubbar gjorda av flörtkulor och toarullar och våra har inget med melodifestivalen att göra, utan kommer från spelet Minecraft. Det är inte klokt vad grabbarna får ihop, bara man får dem att slå sig ner vid pysselbordet. Det tar emot i början, men jisses, sen växer det fram grejer!

Fixa rummet

Vi har verkligen inte kommit långt när det gäller renovering och fix i huset. Egentligen är det gillestugan som står först på agendan, men jag totaltröttnade på pojkarnas icke-mysiga rum och kände att jag behövde ta tag i det. Min första tanke var ett stort skrivbord med plats för två, men så tänkte jag efter. Har pojkarna några läxor att tala om? Jo, det har Waldemar, eller kommer åtminstone att ha inom kort. Kommer han då att sitta ensam i sitt rum och göra dem? No way. Han kommer att sitta i köket eller vardagsrummet och vilja ha support av sin familj. Och så får det gärna vara, så att han kan få in en positiv studieteknik redan nu.

Så jag beslutade mig för att flytta ut det gamla skrivbordet som stod där inne och bara var avlastningsyta. Istället flyttade vi in den lilla soffan, som flyttats från rum till rum och som nog har fått en hemvist för ett par år framöver. Där sitter vi nu och läser böcker vid läggningen och har det mysigt.