Uppstart igen och igen och igen

Jaha. Vinter, kyla. Regn och rusk. Snö och is. Där vi bor kan vädret te sig nästan hur som helst och främst med ganska vidriga inslag. Vidriga om man vill komma igång och springa i allafall. Vill jag bli kvar inne vid symaskinen kan vädret inte bli bättre.

Men nu vill jag ju komma igång igen! Nu är det den 7 februari och jag har sprungit fem gånger i år, tror jag. Max distans fem kilometer, med döden flåsande mig på axeln. runningshoesDet var igår. Jag var trött efter två dagar ensam med sjuka barn, som sedan piggnade till och därför fick åka till badhuset. Där var vi stundtals nästan ensamma och jag körde några crawl-längder (i en 10-metersbassäng, väldigt lagom). Men badhus är jobbiga och orken försvann. Ändå knöt jag på mig dojorna och begav mig ut i mörkret när barnens ömme fader tog över. Fem tunga kilometer som nu känns i höfter och ben. Men också i själen. Och den mår så bra! Nu blir det inte någon löpning på en del dagar, eftersom jag jobbar helg. Men ändå!

Som att föda barn

Att springa är som att föda barnnewpjucks

Jo, så kan det vara. För när man väl har fött sitt barn och ligger där med barnet på bröstet, då glömmer man bort hur hemskt det var. Man vet att det gjorde ont, men hur mycket, det förtränger man ganska snabbt. Och tur är väl det, för annars skulle det inte bli några fler barn!

Det är lite samma sak när jag springer. Har jag en bra löptur, då glömmer jag snabbt bort att det faktiskt var jobbigt också. Att jag flåsade och fick springa så långsamt att jag nästan inte tog mig framåt, efter den där långa backen. Att mördarsniglarna fnissade åt mig och gled förbi i en rasande takt just då. Att jag nästan stod på näsan för att jag inte riktigt orkade lyfta fötterna.

Samtidigt var det ju en bra runda! Jag kanske höll lite högre tempo, jag behövde kanske inte gå, jag orkade jaga på trots sniglarna och backarna. Jag kanske hade flyt på ett nytt sätt eller inte flåsade ihjäl mig nästa dag när jag tog mig upp för alla trapporna upp till jobbet.
Då har jag glömt att det var jobbigt och bara njuter av det positiva i kråksången.

Prinsens minne – ett lopp att minnas!

suddigHär står vi före loppet, min käre lillebror och jag. Vi ser ungefär ut som vi gjorde en dryg timme senare, en lite mer sammanbiten och en glad som en lärka.

På vägen ner, med fjärilar i magen, frågade vi oss (och mamma, som var med och sprang 5 km): Varför gör man det här? Går upp tidigt, packar grejer, försöker äta frukost (hahaha, med en fjärilsfarm i magen) och kör ca 90 min för att ge sig ut och springa? Med en massa andra människor? På tid? För en ynklig medalj?

Att springa med huvudet

running_feet

Jag måste ständigt påminna mig om att löpning till alldeles för liten del handlar om att springa med benen. Om det bara var benen som skulle funka vore det inte alls så svårt att träna upp sig och sedan bli bra. Istället är det huvudet som måste jobba, för funkar inte huvudet, då blir det liksom inte bra. Alls.

Jag tenderar att fastna i ”Nej usch, nu kommer snart den där backen!” eller ”Shit, bara halvvägs…” eller ”Jag VILL egentligen inte springa med A, för då blir det så jobbigt!”

Med spring i benen

Det är löpning på agendan nu. I tisdags debuterade Waldemar som löpare, när Fritidsmaran gick av stapeln på skolorna i Partille. 1,3 km skulle springas. Barnen hade gjort sina egna nummerlappar och gått banan flera gånger innan, så alla skulle veta exakt var banan gick. Walle bad att få låna en ”springtröja” och fick låna en av mina Midnattsloppet-tröjor i Small.

När loppet skulle gå av stapeln hade det ösregnat hela dagen och till och med haglat. Jag plockade upp Gustav, vi körde hem och laddade bilen med torra kläder och så hämtade vi några kepsar, något som är ett måste för både publik och löpare när det regnar. Framme vid skolan var det folk överallt, barn sprang och sprang och Walle stod med sin klass och väntade på att få sätta igång. De var på tårna allihop och när startskottet gick for de iväg, snabbt som bara den. Gustav och jag skyndade oss mot målfållan och behövde inte vänta så länge. Waldemar kom, med snabba steg och vi tror att han kom in som tvåa i sin klass! Jag sträckte ut handen och ”high-five-ade” honom på upploppet, något han hade gillat jättemycket.

Med medaljen om halsen och torra kläder på berättade han att det var den bästa dagen i hans liv. Och det sämsta vädret.

Jag ska springa GöteborgsVarvet imorgon (17 maj) och är inte alls tränad nog. Men jag tänker ta det lugnt och gå när jag behöver. Det är fjorton år sedan sist och det ska bli skönt att sticka hål på min prestationsballong. Jag har hämtat min nummerlapp, shoppat coola löparkläder och nu pirrar det i hela kroppen.

Sedan har jag också debuterat som ”proffsbloggare” för Stadsbiblioteket. Min debut går att läsa här. Gissa vad den handlar om?

Det där med att springa

Jag har precis börjat springa igen. Och som alltid sätter det igång många tankar i huvudet på mig. Nyss hittade jag något jag skrev om att börja springa igen för ganska precis ett år sedan. Jag log när jag läste det och kände att det fångade mina känslor kring familjeliv och löpning ganska på pricken. Därför tänkte jag att jag helt enkelt publicerar det här.

”Mamma, vad ska du göra?”
Sexåringen tittar upp från paddan, där han sitter och spelar.
”Jag ska ut och springa”, svarar jag och vet direkt vad som ska komma.
”Får jag följa med?”
”Nej, jag ska springa själv idag.”
”Men jag vill!”
”Jag vet. Men jag måste få springa själv. Jag ska springa lite längre idag, vet du.” ”Men jag VILL!” Nu börjar han bli ledsen och jag ser direkt att det kommer att bli dramatiskt. Och jajamen, det dröjer inte länge förrän han ligger på golvet och spelar ut hela registret.
”JAG VILL FÖLJA MED!! OM JAG INTE FÅR FÖLJA MED FÅR INTE DU KOMMA PÅ MITT KALAS!”
”Det var synd”, försöker jag säga med lugn i rösten, men känner frustrationen komma sprutande.
”Henrik, jag tänker sticka ut nu!” Jag ropar för att på lite hjälp från fadern, som har fäders förmåga att stänga öronen.
”Men stick bara.” säger han stöttande, samtidigt som han ser lagom förtjust ut.

Så går jag. Ut genom dörren, med en övertrött och känslomässig sexåring gråtande på andra sidan dörren och en måttligt road barnafader som får försöka lösa situationen så gott det går. Jag tar ett djupt andetag och lämnar allt det där. Jag stänger dörren och lämnar det, inte bara inomhus utan också bakom mig. För jag måste göra det här. Jag måste få min tid. Andas lite. Vara jag.

Det är mörkt och ligger snö på backen. Dagarna är korta och kylan går genom märg och ben. Januari. Inte en tid då gemene man börjar springa igen. Men jag känner att jag måste. Inte bara för kroppen, utan också för själen.

Jag får springa försiktigt, det är ganska halt och jag bor högst upp i en backe. Jag drar igång RunKeeper och Spotify. Spellistan går igång med Madonnas ”Four minutes”. Jag tar några försiktiga löpsteg och leendet är där. Känslan av frihet. Jag har ingen kondition alls, har börjat från noll, men det här är magi.

Jag är snart 43, tvåbarnsmor som arbetar 80%. Jag bor i en villa på 180 kvm och har en tomt på 180 kvm. Vi har två bilar och tre symaskiner. Vardagen är full av tvättmaskiner som ska köras, diskmaskiner som ska plockas ut, mat ska lagas, badrum städas, barn hämtas på dagis, det vabbas och man besiktigar bilar. Dessutom, sommartid, har man en trädgård som ska tas om hand.

Jag är kreativ. Det är en välsignelse och en förbannelse. Får jag inte sy, gjuta betong, bildredigera på datorn eller något annat, då blir jag får jag någon sorts kreativ overload. Ser saker jag måste pyssla med överallt. Startar fjorton projekt och slutför två. Kreativiteten är bra så länge jag får utlopp på ett konkret sätt. Syr tröjor till barnen eller gjuter krukor till trädgården. Men ibland, när jag inte har tid, då blir hjärnan överfull av allt det där man skulle kunna göra. Då är jag nog inte så rolig att ha med att göra.

Då är det bra med löpning. Det är också en slags kreativ syssla. Om inte annat så är det väldigt konkret att löpa. Man rör sig, man släpper taget om alla hemmamåsten, man får vara själv och låta tankarna löpa i takt med benen. Jag vet inte vad jag egentligen tänker på när jag springer, i allafall tänker jag inte särskilt mycket på vardagliga ting. Men det blir en meditativ stund, en paus från allt och alla och något som kan innebära den stora skillnaden. Skillnaden mellan ett mordiskt humör och ett sprudlande. Man lämnar familjen svärande och drömmer om att springa till världens ände och aldrig komma tillbaka. Men någonstans släpper det och man glädjer sig över att få öppna ytterdörren och ropa ”Hallå!!” och se barnen komma och vara glada att man är hemma igen.

Så blev det också den här gången.

GöteborgsVarvet 2013

Den 18 maj gick GöteborgsVarvet av stapeln igen. Det var tretton år sedan jag sprang sist och jag hade absolut tänkt att vara med i år. Träningen gick kanon – men så fick jag problem med hamstrings och sedan ett diskbråck på det. Fick helt och hållet lägga loppet på hyllan. Men en som inte gjorde det var min bror Anders.

Ensam kämpade han med träningen och trots diverse vårförkylningar och annat stod han plötsligt där på startlinjen. Jag var med för att supportera och heja vid start, sedan var jag tvungen att åka, tyvärr. Men mamma och pappa stod i målområdet när han, helt färdig, sprang över mållinjen. Han hade inte sprungit längre än 11 km på träning, nu var det en mil till. I 27 gradig värme är 2.23 timmar en grym tid. Han var bra trött efter, men vi diskuterade på nolltid nästa års lopp, som vi absolut ska genomföra tillsammans.

Du var grym, brollan!

Blandade bildet finns här.

 

Springer igen

Fyra veckors eländig förkylning drabbades jag av, lagom till Blodomloppet. Det var bara att inse, inget lopp för mig. Men jag var med och peppade mina familjemedlemmar och hade kul ändå. Mor och bror sprang 5 km och var hyfsat nöjda båda. Mamma hade väldigt kul och det var det allra roligaste, eftersom det var hennes debut i tävlingssammanhang. Lycklig kunde hon konstatera att hon visst klarade att springa fem kilometer, trots att hon hävdat motsatsen under större delen av våren. Och nej, ingen var förvånad.