Mitt yogiska jag

“Jag är den stela bibliotekarien, som ägnade all ledig tid åt sömnad och löpning. Yogan fanns där som ett stretchverktyg. Men vardagspusslet, med familj, hus, jobb och intressen, tog ut sin rätt och för att inte gå sönder mentalt fick jag omprioritera. Löpningen, som var alldeles för prestationsinriktad och som fick mig att må allt sämre, fick kliva åt sidan. In kom yogan, som ensam skådespelare på scenen. Den tog emot mig och i den fann jag det jag hade saknat i löpningen. Det prestationsfria. Lustfylldhet. En stilla paus. Ett hem. Yogan kunde finnas där hela tiden. Bara ett andetag bort, ständigt redo att ta emot mig, utveckla och hela mig.”

(Från YogaByLink)

Kort yogahistorik

För en mängd år sedan, en sådär tjugo stycken eller så, brukade jag träna på Fysiken i Göteborg. Det här är på den tiden, då det bara fanns ett “Fysiken”, nämligen det som ligger vid Mossen. Där tränade jag diverse saker och provade då och då på att gå en kurs också. Kurserna gick på kvällstid och en av dessa kurser var mitt första möte med yogan. Jag har alltid haft en inbyggd stelhet och tänkte att jag med den här yogan nu äntligen skulle bli “vig”. 

Eller hur. Kursen var en av de allra första kundalini-kurserna i Göteborg (eller var det till och med i Sverige?) och det var inte alls den dynamiska och mjukgörande yogan jag förväntade mig. Kundalini har dessutom stort fokus på mantran, vilket inte alls var min grej – och fortfarande inte är. Jag kan faktiskt inte ens minnas att jag slutförde kursen. 

Man skulle ju kunna tro att jag gav upp det där med yoga där och då, men det gjorde jag inte. Prova på lite i samband med drop-in på olika studios och så var det en del gym-yoga. Jag provade också på att praktisera hemma med en video eller dvd, innan jag upptäckte yoga via Youtube. 

Sen, för fyra-fem år sedan, kom en kompis och berättade att hon gick en sagolik kurs i yinyoga. “Vad är det?” undrade jag och hon berättade att det var en yogagren, där man stannade i positionerna jättelänge, hur skönt som helst. 

Jag läste på och testade hemma på vardagsrumsgolvet, utan någon som helst framgång. Jag kunde inte förstå grejen. Fem minuter? Vad sjutton? Låg och kollade på klockan hela tiden och blev bara frustrerad. 

Polletten trillar ner

Kompisen fortsatte att prata lyriskt om den där kursen och innan jag visste ordet av låg jag där på mattan hos Annas Manna, som yogainstruktören kallar sitt företag. 

Jag erkänner att jag var lite nervös. Hur skulle det här gå? Vad krävdes av mig? Hur galen skulle jag bli? Och tänk om jag var alldeles för stel?

Men allt var helt fantastiskt och när polletten om vad yinyoga handlade om måste det ha synts på Richterskalan. Jag var helt omtumlad och efter passet minns jag att jag inte ville prata, bara finnas kvar i den fantastiska bubbla som jag plötsligt hittat in i. 

En ny början

Några år senare höll jag på att stressa sönder mig. Vardagspusslet höll på att knäcka mig och som grädde på moset ville jag utvecklas som löpare. Det blev precis tvärtom och när jag sedan fick rådet att lägga löpningen åt sidan och istället gå promenader visste jag först inte hur jag skulle reagera. En del av mig tyckte att det lät sagolikt, men den andra kände sig värdelös. Folk fixar ju det här, så varför inte jag? 

Men jag lyssnade till den första rösten, men istället för promenader valde jag daglig yoga. Med hjälp av Adriene på Youtube genomförde jag en 30-dagarsutmaning. Och sedan en till. Kroppen mådde bättre än på länge och sinnet likaså. Så jag fortsatte och när några kollegor ville att jag skulle leda ett lunchyogapass i gymmet på jobbet ville jag testa.

Det var där den började, min yogaresa. För antalet kollegor i gymmet växte det fick mig att i oktober 2018 våga gå min första yoga-workshop. Det var tre dagars fördjupning i yinyoga och kursen ägde rum i en himmelsk lokal i Mölnlycke, hos ett företag som heter Yogabylink. 

Några månader senare hörde en tjej av sig, som jag gått den där workshopen med. Hon jobbade hos Yogabylink och undrade om jag kunde tänka mig att vicka hos dem. Jag har skrivit om den processen i inlägget “Nytt jobb“, om du vill läsa mer. 

Tacksamhet

Under våren 2019 genomförde jag min grundutbildning inom Global Yoga (som också ansvarade för yin-workshopen) och fick mitt certifikat i augusti. 

En gång i tiden var jag det blygaste du kunde tänka dig. Jag hade både dålig självkänsla och självförtroende och ville helst inte märkas. Om jag inte spelade teater, då var det okej. 

Idag står jag längst framme vid spegeln och leder yogapass. I mina ögon vinner yoga på att man vågar vara personlig, ärlig och öppen. Så jag är det. Det är inte teaterapan Åsa som står på mattan. Det är Åsa, en vuxen kvinna med en livshistoria, som står där. Hon med osäkerheten. Hon som kan få ångest och som ständigt brottas med depressioner. Hon som tvivlat på sig själv, sin förmåga och sin kompetens. Hon står där och delar med sig. 

Jag är så tacksam. Att livet har tagit mig hit. I vintras tänkte jag inte gå fler kurser. Vem skulle vilja ha en medelålders stel bibliotekarie-yogi? Men det var depressionen som talade. Och jag är oerhört tacksam att jag valde att till slut inte lyssna längre. 

Åsa