Afrikansk gammal skåpmat

När vi flyttade in i vårt hus lät vi behålla en del gamla saker, i och med att det var ett dödsbo. Bland annat behöll jag ett vitt linneskåp, fyllt med lakan, dukar och annat. Ur ett syperspektiv var det inte så mycket som var roligt och spännande, men där fanns det här Afrika-inspirerade lakanet, som jag direkt lade åt sidan. Sedan, för ett par år sedan, satte jag äntligen saxen i tyget och fick mig ett par vida, smågalna sommarbyxor.

Linningen är bred och skön och hålls uppe med hjälp av två knappar. Jag, som egentligen inte är någon fan av byxor med gubbveck, har sytt inte mindre än två på varje sida på den här modellen och är faktiskt riktigt nöjd med det. Rymliga fickor fram, men inga bak funkar bra, även om en passpoalficka bak hade varit pricken över i.

Modellen är riktigt vid i benen och hålls in med knytband längst ner. Kanske är de i galnaste laget för att ha på jobbet, men idag, men som här, när jag är på ungdomsavdelningen, då funkar de perfekt, tycker jag. Fast jag har inte bara linne på jobbet, utan en skjorta över. Någon måtta på galenskaperna får det vara.

Så häpp, så här kan man tramsa innan låntagarna har hittat in i lokalerna! Och med tanke på att det är mer än två år sedan jag sydde byxorna är det verkligen på tiden att de får se bloggvärldens ljus!

Mönster? Egenritat! Det är inte så ofta mina mönster är det, men den här modellen har jag faktiskt lyckats med! Om man nu får säga det själv.

Men? Är det Vega?

Vega och jag sitter på Råda Bot, veterinärmottagningen som tidigare besiktigat Vega innan hon flyttade in hos oss i mars. Vi är där för att visa upp en böld som hon har under käken. Antagligen har vår tjej varit i slagsmål någon gång innan vi for till Norrbotten, för sedan har hon varit en sömnig innekatt hos mina föräldrar och där har inget hänt. Däremot har hon haft lite dålig aptit och dragit sig undan ganska mycket. Hon har ju inte varit hos dem innan, så de visste inte vad de skulle förvänta sig och har därför inte varit oroliga.

Väl hemma har vi ett otroligt gos-kalas och jag känner den där knölen. Den är stor och jag blir genomsvettig av oro. Hon är inte riktigt sitt vanliga aktiva jag och har under helgen inte ätit ordentligt och har börjat gömma sig. Hon har tveklöst ont och mår uppenbart inte bra. Så på måndag morgon packar jag in katten i buren och åker till mottagningen. Där blir vi sittande ganska länge, men får sedan träffa en veterinär som känner på henne. Helt klart en böld och den ska tömmas och sättas ett dränage på.

”Hur gammal är hon?”

Jag svarar att jag inte riktigt vet, för hon kommer från Göteborgs Djurskyddsförening. Det är då den kommer, frågan. ”Men? Är det Vega?”

Hon minns vår katt. Hon, som träffar mängder med katter varje dag! Vi pratar om vår oerhört trevliga katt och jag berättar om hur självklart det var att vi skulle ha henne, efter att hon blev så nyfiken på pojkarna. Att hon sover hos dem och busar med dem och att det är jättejobbigt nu när hon inte mår bra.

Sen lämnar jag henne där och låter Henrik och grabbarna hämta en nyopererad kisse. Det är inte roligt. Hon är vinglig och undvikande. Hon sitter och stirrar in i en vägg och Henrik tycker att det är obehagligt. Och hur ska hon kunna äta och dricka med tratten?

Men katter är överlevare och när jag kommer hem efter att ha jobbat kväll är Vega piggare igen. Hon kommer mig till mötes och vi kan gosa lite. Nästa morgon får hon antibiotika i leverpastej – mums. Sen ska vi tvätta såret och hon spinner sig igenom hela behandlingen. Det är som att hon förstår att saker blir bättre nu. Hon hanterar tratten med värdighet och går ut så fort hon kan. När hon inte har kärlekskalas med sin familj, förstås. Hon äter och dricker visserligen med lite stök, men vad gör det. Aptiten är tillbaka och vi känner igen vår prinsessa igen.

Imorgon ska dränaget bort!

När storebror vill sy kläder

Det senaste året har Waldemar fått ett stort intresse i kläder och flera gånger har vi sytt något som han har designat själv. Det här är vårt senaste alster. En stor t-shirt (och galet lång) i vit bomull, med svarta axlar, ärmar och huva. Texten ”What ever” har han också beslutat att han skulle ha.

Sen har Waldemar fått upptäcka att vita kläder kan innebära en hel del svårigheter – tischan ligger till exempel mest i tvättkorgen. Men den är en tveklös favorit hemma!

Han har varit med och sytt flera sömmar, inklusive med overlock den här gången. Trycket har han knåpat ihop själv, även om hans ömma moder höll i kniven när bokstäverna skulle skäras ut.

Nu ska vi få ihop en planerad t-shirt till Gustav också, bara vi hittar rätt grön trikå!

Intensivt i trädgården

Fint väder innebär ofta mycket jobb utomhus. Jag har tröttnat lite på den stora rabatten på baksidan, som är så oerhört tungarbetad, och har börjat om. Det innebär bland annat att Henrik och jag har gjort en stor rensning längst ner i trädgården, där vi har grävt bort en hel del gammalt. På sikt ska det planeras ett gäng nya buskar där, men också en del av det som idag står i den stora rabatten.

Men allt kan inte stå där. Så jag tänkte först att vi skulle snickra lite odlingslådor, men kompisen Kristina föreslog pallkragar. Enkelt, något dyrare, men är lätt att skaffa, sätta ihop och jag kan göra det mesta själv.

Sagt och gjort. Waldemar och jag tog en sväng till Biltema och köpte fem pallkragar, som jag sedan satte igång att måla med liv och lust. Tidigare under helgen hade jag målat jordgubbslådan och dalialådan i svart fasadfärg och det blev verkligen jättesnyggt. Så nu måste ju pallkragarna också bli svarta! Jag fick lite målarhjälp av äldste sonen också, så allt behövde jag inte göra själv.

Här har jag redan börjat montera ihop lådorna. Det blir väldigt tydligt att vi kommer att behöva gräva ut lite i marken, men det får vänta lite. Lådorna ska målas på insidan också och sedan också täckas med plast, för att få längre livslängd. Jag tänker mig två lådor i höjd, men på mitten kommer jag att sätta en låda till, som en brudtårta ungefär, för att få mer liv i planteringen. Sedan ska så mycket som möjligt flyttas dit: två Superstar-rosor (borde ha en tredje), en Nostalgie-ros, en Flower carpet-ros, salvior, gullstavarna från farmor, gulltörel, lavendel och lite annat. Jag har rätt mycket nävor i rabatten, men många kommer nog få flytta ner i trädgården. Det ska hur som helst bli oerhört roligt när det väl är dags att plantera!

Här ser man också den nymålade lådan med dalior. De har i år fått sällskap med två olika klöver som ger lite karaktär. I år blir det också spännande att se hur höga daliorna blir, när trädet som skuggat dem tidigare nu är borta. Det gillar de nog, för jag har redan knoppar!

Vega och utelivet

Vår fina kattjej har fått gå ut! Ända sedan dag ett har hon tydligt visat att hon har velat gå ut och för ett par veckor sedan, när vi var tillbaka från Norrland, så öppnade vi äntligen ytterdörren. Eftersom Vega redan lyckats smita ut ett par gånger och vi snabbt fångat in henne igen var det som om hon såg till att komma långt bort från oss, så att vi inte skulle få tag i henne igen!

Så klart var vi lite oroliga. Jag hade nog trott att hon skulle hålla sig runt oss och typ sitta pittoreskt på en sten bredvid mig när jag rensade ogräs i rabatterna, men istället försvann hon på nolltid. De första dagarna var vi ute och gick promenader och ropade titt som tätt, men vi lärde oss snabbt att vi kunde vara hur lugna som helst. Vega var aldrig långt borta. Hon till och med ropade vid ytterdörren när hon ville bli insläppt.

I början fick hon lugnt finna sig i att vara inlåst när vi inte var hemma, men så beställde vi en chiplåst kattlucka, som Henrik installerade när jag jobbade helg. Han visade stolt upp den och berättade att katten minsann gått ut genom den och var ute nu. Luckan är i genomskinlig plast och jag började skratta, för på andra sidan satt ju Vega och tittade in. ”Släpp in mig” sade hon tydligt med ögonen och vi pillade upp luckan och katten kom in.

Så har det fortsatt. Hon har inte fattat att hon kan gå ut själv och vi har inte riktigt haft tid att försöka lära henne heller. Å andra sidan är hon lite rolig, för hon vill helst gå ut med oss. Går hon ut själv sitter hon och väntar och om vi inte kommer, då går hon ofta in igen.

Sen vi var i Norrland har det också förändrats lite hemma. Tidigare lade sig Vega lugnt tillrätta hos Waldemar vid barnens läggning. Det gör hon fortfarande, men hon kan också välja att sova hos lillebror i slafen under. Eller – hör och häpna – gå och upp hänga lite i vardagsrummet med de vuxna! Hon har blivit allt mer mammig, vilket förmodligen beror på att jag oftast matar henne och släpper ut henne. Nu ligger hon gärna på strykbrädan när jag syr, sitter vid mina fötter om jag sitter ute, ligger på min bröstkorg framför tvn.

Men när killarna hoppar studsmatta, där sitter hon på kanten utanför nätet!

Man ska inte vara helt säker på att man vet var man har henne. Innan jag åkte till jobbet idag fick jag faktiskt leta rätt länge, innan jag hittade henne sovandes i den danska fåtöljen bland husses kläder. Ett för henne helt nytt ställe.

Mamma fick snulle

Så här ser det ut vareviga morgon hemma hos oss nu. Vega som trycker uppe vid Waldemars huvudände. Bilden är inte så bra, för det var mörkt i rummet när jag försökte ta kortet, men ni förstår väl?

Storebror sover i översängen i en sk familjesäng. En familjesäng är som en våningssäng, men den undre sängen är bredare och stegen blir mer som en trappa. Vega klättrar hur obekymrat som helst upp och ner på trappan, eller så tar hon sig upp via fönstret.

Vi förstår alla att det är underbart skönt för henne att sova högt. Det är tryggt och säkert och typiskt en katt. När Waldemar är i skolan ligger hon gärna i röran bland sängkläder, alldeles hopsnurrad som en liten kanelbulle.

Men i helgen var det annorlunda. Under förra veckan bodde mina föräldrar, med hund (mer om det senare) hos oss, eftersom man bland annat håller på att byta stammar hemma hos dem. De sov i gästrummet, en i sängen och en på en dubbelgummimadrass. När de sedan åkte hem på fredagen ville pojkarna sova på gummimadrassen och fick därför flytta in i gästrummet för natten.

När jag sedan själv skulle gå och lägga mig gick jag runt och letade efter Vega. Hon var inte i gillestugan, inte i översängen och ingen annanstans. När jag till slut stack in huvudet i gästrummet såg jag henne inte heller – inte förrän jag vant ögonen vid mörkret. Då låg hon som en mörkt luden korv, tvärs över Gustavs mage!

Vår katt väljer att sova med barnen. Varje natt. I måndags, efter att jag jobbat kväll och kommit hem vid tio, tänkte jag att jag kanske skulle få vårt ludna nytillskott att sova hos mig. Jag matade henne, fyllde vattenskålen och låg sedan och väntade.

Om hon kom?

Nope. Mätt och otörstig sprang hon direkt in till pojkarna igen.

Jag var lite rädd att Vega skulle välja mig när hon flyttade in. Jag har ju haft katter tidigare och när hon redan första dagen kröp ihop i mitt knä kände jag hur vi knöt an, hon och jag.

Men hon har inte valt mig. Hon har valt oss alla. Och nattetid väljer hon barnen.

Det är helt underbart.

Ännu en skjortklänning

Efter att jag sydde den här klänningen gick det inte lång tid alls förrän ännu en fick se dagens ljus. Den här är sydd i viskos från tyg.se, i svart med en syrenlila liten blomma på. Som alltid en chansning när man handlar på postorder och först var jag missnöjd, men när klänningen väl började ta form blev jag ändå rätt förtjust i mönstret.

Klänningen faller som ett regn från kroppen och kommer att bli helt perfekt till sommaren. Fast även nu, med en svart kofta över, så fungerar den riktigt bra.

Grundmodellen har bara en långärmad eller en ärmlös modell, men jag ville ha en liten kort ärm på den här och ritade om den långärmade. Jag är riktigt nöjd med hur det blev.

När jag var klar med klänningen upptäckte jag att den översta knappen (med tillhörande knapphål, hahaha) hade hamnat några centimeter för långt ner. Det är därför jag står och tittar ner i min urringning på sista bilden. Det har jag räddat nu genom att sy på en liten tryckknapp som inte syns när klänningen är på.

När jag sydde den första klänningen insåg jag direkt att det skulle bli fler och jag har faktiskt redan sytt klänning nummer tre, i denim. Nummer fyra är planerad, men jag har lite annat att göra dessförinnan. Annars riskerar skjortklänningarna att ta över hela garderoben.

En vecka med Vega

För en vecka sedan flyttade hon in. Vi har svårt att förstå att det redan har gått en hel vecka och som Waldemar sade i morse: ”Det känns som att vi lånar henne”.

De första dagarna gick hon runt i huset nyfiket, men samtidigt på sin vakt. Hela tiden beredd att backa om det skulle vara något läskigt. Men med tiden har hon börjat röra sig allt mer obekymrat och nu rör hon sig avspänt runt i huset.

Vi har fått oss en riktig knäkatt. Så fort någon lägger sig på en säng eller soffa med en bok, telefon eller ipad, då är Vega där. Gärna på bröstkorgen om det är fadern som har lagt sig. En stor del av helgen tillbringades i Waldemars överslaf, där hon låg både med och utan storebror.


Det är också där hon lägger sig på kvällen. Hon har nämligen inte förstått att hon kan vara uppe med Henrik och mig och gosa i soffan nån timme eller två, utan hon går lugnt och lägger sig samtidigt med pojkarna. Ibland väntar hon tills Walle somnat, då går hon ner och lägger sig hos lillebror istället. Det kan ju hända att man får lite gos och kel där också!

Vegas favoritsak i huset är dammsugaren. Eller i ärlighetens namn är det nog slangen som lockar, inte själva maskinen. Vi vet inte vad det är som är så roligt, men hon leker med slangen, jagar den och ligger gärna och ålar sig runt den. I morse löpte hon gatlopp i korridoren både uppe och nere och landade sedan – vid dammsugaren. Det är galet roligt att se henne leka på egen hand! Hon ger sig på sladdar, tygremsor, dammvippan och leksaksmössen som hänger på klätterställningarna. Men dammsugarslangen, den är ändå bäst.


Vega knyter an

”Äntligen! Ska du sitta här nu? Najs! Hej! Du luktar så gott! Gillar dig verkligen!”

”Mmmm… Klia lite mer åt höger! Ah! Där ja… perfekt!”

”Vi blir ett rätt bra team, du och jag. Jag är ju som gjord för ditt knä och så är jag ju så söt också, eller hur?”

”Somnar nästan nu…”