Nytt jobb!

Jag har hållit på med det här så länge nu och inte velat skriva något förrän allt var klart.

Det började med att en tjej, som jag träffade i samband med Yin-workshopen i höstas, frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in som vikarie hos YogaByLink, där hon nu leder pass. “Jodå” tänkte jag och ett par veckor sedan träffade jag Kristjana, som är en av de två tjejer som har drivit YogaByLink i precis fem år nu. Hon var väldigt positiv, men ville att jag skulle göra en liten “audition” för att hon skulle kunna kvalitetssäkra verksamheten.

Jag var förberedd på det, men blev ändå livrädd. En del av mig hade nog hoppats på att slippa, men nu var det bara att köra. Vi bokade in ett söndagspass ett par dagar senare. Passet var ett sk YangYin-pass, där 45 minuter är Global Yoga och 45 minuter är Yin Yoga. Kristjana skulle leda den första halvan och jag skulle sedan ta över.

Så kom dagen. Jag var galet peppad och även om jag också var oerhört nervös var det så skönt att sätta sig i bilen och köra till Landvetter, där passet skulle äga rum. När jag sedan kommer dit är den en annan tjej som låser upp och det visar sig att Kristjana är sjuk! Japp. Och nu då? Men vi snackade ihop oss och sen körde jag mina 45 minuter (och drog över lite). Jag riggade också upp min telefon och filmade passet för att kunna skicka det efteråt. När passet var klart kastade jag mig över filmen och upptäckte två saker:

1. Det var inte jättesmart att ställa kameran ovanpå det lilla bordet där jag ställt den. Under stod nämligen en högtalare. Det gjorde att bilden ibland blev skakig.
2. Och att ljudet stundtals sög. Alltså min röst. Musiken hördes väldigt bra…

Väl hemma klurade jag på hur jag skulle kunna redigera filmen. Jag ville modda ljudet och klippa lite. Men det var inte så lätt som jag hade tänkt. En fil på över 4 GB var lite väl tung för min dator! Mina filmredigeringsprogram stängde ner gång på gång och jag blev allt mer frustrerad. Till slut fick jag till att grovklippa lite på telefonen och komprimera filmen så att den blev hanterbar. Fast fixa ljudet var bara att glömma. Så jag lade på lite textremsor istället!

Det tog ett par dagar, sen skickade jag filmen. Och som gick jag som en äggsjuk höna och bara väntade. Och väntade. Till slut hade jag fått för mig att jag måste sagt eller gjort något som inte uppskattades, men ville ändå ha besked, så  jag skickade ännu ett sms. Och då fick jag svar! Kristjana hade varit i Frankrike och sms:et hon skickat efter att ha sett filmen hade jag aldrig fått.

Men hon gillade vad hon såg! Så nu har jag skrivit på avtal!

Drygt två år

Det är lite drygt två år sedan nu som Vega kom till oss från Göteborgs Djurskyddsförening. Katten som gick rätt in i våra hjärtan och som har stenkoll på sin familj.

I början var jag rädd att hon skulle undvika Gustav, som var lite väl intresserad. Det är svårt att backa när man är en djurälskande åttaåring och jag misstänkte att katten skulle hålla sig undan honom. Istället blev det tvärtom.

Vad gör du? Kommer du snart, eller?
Jag har väntat rätt länge nu…
Meh… Kom nån gång då!!! Hur lång tid ska det egentligen ta att klättra upp till mig?

Så här ser det ofta ut på kvällarna. Vega ligger i Gustavs loftsäng och väntar. Ivrigt. Följer honom med blicken. Och om hon inte väntar i sängen kommer hon ofta klättrande när han väl är på plats. Det händer förstås att hon tillbringar nätterna hos nån annan, men Gustav är helt klart högst upp på popularitetslistan.

Vardag igen

Jaha. Så är det vardag igen. Upp tidigt, packa gympapåsar och skolväskor, kolla läxor, fixa mat, lägga tidigt, hålla koll på skärmtid…

Ändå har vi mjukstartat med en fyra-dagars-vecka och ingen Kulturskola. Det har varit skönt och välbehövt. Att påbörja skärmavvänjningen tar ju lite tid, men jag tycker ändå att det har gått bra. Waldemar har dessutom lyckats fylla tolv år i veckan, så vi har haft lite extra mys på grund av det.

Men det är också bara att inse. Det är vinter. Kallt eller regnigt och mörkt. När vi väl kommit hem håller vi oss inomhus. Så jag lägger ut några bilder från jullovet, när vi faktiskt var utomhus!

Två killar med utflyktens tredje geocache.
Waldemar vid Kåsjön.

Nytt år

Jaha. Så har man lämnat året 2018 bakom sig och dundrat rätt in i 2019.

Jag erkänner. Nu, när både jul och nyår är bakom oss, ser jag gladeligen framåt. Jag har börjat så smått att plocka bort tomtar och bonader och imorgon ska allt packas ihop. På tisdag har vi nämligen Waldemars födelsedag och då är julen borta, det har vi alltid sagt. Och det ska bli jätteskönt.

Men vi har haft en underbar jul! Normalt brukar jag tycka att julen är som bäst på juldagen, men i år njöt jag fullt ut hela julafton också. Måste erkänna att det var min bästa jul på många år!

Nyårsafton, som jag normalt inte gillar att fira (det är något lätt ångestaktigt över hela tillställningen) var otroligt trevlig. Vi firade med grannarna nere i backen och det var första gången sedan vi flyttade in på Solnedgången som vi var hemifrån!

Mor och far i nyårstagen

Vi har varit otroligt mycket lediga, på gott och ont. Latheten slår till å det grövsta och det är oerhört svårt att få något gjort. Killarna ägnar också alldeles för mycket tid med sina telefoner eller framför tvn (inte blir det bättre av att vi köpte PS4 till familjen i julklapp). Inte har det varit bättre av att alla varit lite småklassliga också. Men nu väntar vardagen igen och det ska bli skönt att strama upp lite regler igen.

Fröken Åsa

För ett år sedan började jag träna yoga på mer regelbunden basis. Mer regelbundet än varje dag blir det knappast… Saken var den att jag blev så stressad kring min löpning och hade svårt att få till tid att gå ut och springa. Men yoga är lättare. Något mjukt och följsamt att ha på sig, en matta och en liten stund hemma. Du behöver inte duscha efteråt – hur enkelt som helst. 

I våras började jag leka yogafröken på jobbet. Några kollegor frågade om vi inte kunde testa att träna tillsammans och nu har vi hållit på med det i mer än 6 månader. Fyra deltagare (med mig) har blivit en grupp på 14 deltagare och flera som har fått nobben. Nu är gruppen full!

Strax före ett yinyoga-pass som jag håller för mina kollegor i gymmet på jobbet. 

Hela den här saken fick mig att våga ta ett steg jag funderat länge över, nämligen att bli yogainstruktör. Så i höst har jag gått en workhop i yinyoga, en av mina favoritformer av yoga. För en som inte vet alls vad det handlar om kan jag kort och gott berätta att man håller positionerna från två minuter och upp. Jag håller ofta mina nu i 8-10 minuter. Man stretchar inte muskler, utan fascia (bindväv och ligament) och det kan ge otroliga känningar i kroppen. Jag är stel i kroppen i grunden, det är ett arv jag har fått. Men med yoga, och i synnerhet yin, så har jag fått en ökad rörlighet som hjälper mig dagligen. Jag tror faktiskt att jag är mer rörlig nu än vad jag var när jag var 25!

Mitt underbart fina certifikat. Som ska ramas in och hängas upp på väggen.

För någon vecka sedan fick jag mitt certifikat i brevlådan, från sötaste instruktören Sofia. Nu är jag en sk river guide och har kompetens att leda “riktiga” yinyoga-pass. Helt ljuvligt! 

Vill man läsa mer om yinyoga och min resa kan man titta in på träningsbloggen, som nu för tiden heter “Åsa och livet”

Det lackar mot jul

Bakar så intensivt att det blir suddigt. 

För ett par veckor sedan gjorde pojkarna och jag något som vi faktiskt aldrig gjort tidigare – vi bakade lussebullar. Jag brukar gladeligen lämna över bakprojekt till min mamma, men i år tyckte att jag att det var dags att axla manteln. 

Gustav är lite svårflörtad när det ska fixas i köket, men väl på plats, med deg i händerna, bakade han som om han aldrig gjort annat. Och det gick med en svindlande fart. 

Hej vad det går. 

Nu, ett par veckor senare, har vi också gjort kladdkaka (testbakat ett nytt recept för att se om det duger till julafton) och ett par satser Dajm, varav första omgången (som blev bäst) redan är uppäten. Mer godis måste definitivt bakas!

Sen har vi också bakat pepparkakshus, men mer om det längre fram. 

En vecka kvar!!!

Grymt offline

Döm om min förvåning när jag plötsligt inte verkade ha en backjohan-blogg längre! Sidan var helt tom och inte kunde jag komma åt administrationsverktyget heller. 

Men nu har jag lekt helpdesk och fått leta och leka i databasen för att få saker att fungera igen. Så we’re alive! 

Off to the factory

Tidigare i höstas var jag med en kollega och god vän på Sy- och hantverksmässa i Göteborg. Där shoppades det en del, bland annat mönstret “Factory Dress” från Merchant and Mills. Jag har sneglat på “fabriksklänningsmodellen” en tid och kunde inte motstå mönstret när det väl var där, mitt framför mig.

Modellen är enkel och baserad på den typen av klänning som engelska kvinnor bar, när de tog männens plats i fabrikerna under Andra världskriget. Den sitter inte åt och har ingen knäppning, utan dras enkelt över huvudet.

För mig, som är rätt smal, blev modellen lite väl bylsig och satt inte bra alls över ryggen. Så jag valde att göra insnitt bak, för att få aningens mer form, plus veck i kjolen, precis på samma sätt som på framsidan.

Modellen är fortfarande lite på gränsen till formlös, men jag tänker att den kanske gör sig lite bättre i annat material. Jag har planer på en i vävd viskos och en annan i en ullblandning, som jag tror kan bli en riktig stöttepelare i garderoben vintertid.

Jag har testat klänningen lite hemma, men idag jobbar jag i den för första gången. Fotona som jag tagit på vårt administrationsplan är inte superbra, eftersom det är lite småpinsamt att stå och fotografera sig själv. Men det är också nyttigt att se hur den faktiskt sitter. Inser att jag inte är jättenöjd alls, faktiskt. Hm…

Tyget köpte jag för flera år sedan på Panduro Hobby när de hade 50% på allt. Kanske är det tyget som jag inte riktigt gillar??

Trots att jag inte riktigt gillar passformen (eller bristen av), så är den skön och på många sätt praktisk. Den har fickor, bara en sån sak.

I renoveringstagen

Men oj, så länge sedan det var som det publicerades något nytt här! Det är verkligen på tiden att rycka tag i bloggarna, helt klart!

Det har fixats en helt del hemma under sista månaderna. Henrik har byggt världens finaste trädäck på framsidan (bilder kommer) och jag har (med lite hjälp) fixat två pojkrum i källaren, så nu har mina grabbar varsitt eget rum.

Vi började med Waldemars, som var vårt gamla sovrum tidigare. Jag höll på att måla i somras, när det var som varmast, men insåg då att jag fick prioritera strandliv och vila, så det är först nu under slutet av sommaren/början av hösten som rummet blivit klart. Eller i alla fall så gott som, för det är fortfarande en del som ska fixas. Dels ska det målas, men också fixas en del möbler. Men sonen är nöjd och det är huvudsaken!

Här har jag satt Waldemar i arbete. Han fick själv skruva listerna på plats, vilket han var jättenöjd med. Han har för övrigt själv valt både färg till väggarna och tapeten. Som för övrigt är den dyraste i hela huset… Jag har hotat med att han inte får några julklappar alls i år. 🙂

Här ligger han och softar på sängen, som sig bör när man snart är tonåring och har ett eget rum. Sängöverkastet, som jag tidigare sytt till vårt före detta gästrum (numera vårt sovrum) fick godkänt och passar jättebra i rummet. Fast oftast ligger det i en hög på golvet.

Gustavs rum har precis också blivit klart. Eller närapå. I alla fall tillräckligt klart så att Gustav beslöt sig för att flytta in. Nån säng har han inte ännu, så två gamla madrasser på golvet får duga för tillfället. Men vad gör det? Han är lycklig och nöjd. Även han har valt tapet och färg – lite mer dramatiskt än i Waldemars rum.

Inflyttad. Det fanns ingen tvekan. Här skulle det sovas. Vadå att han inte har någon riktig säng? Vad är det för fel på madrasser på golvet?

Så här har det sett ut länge nu. Tusen saker överallt och flammiga väggar. Så skönt att det går åt rätt håll!

Är man Marvel-fan, så är man. Tapeten ser bättre ut mot den gröna väggen (som är snyggare i verkligheten) än på bilden. Hulken är visserligen inte ton i ton med väggen, men mycket snyggare.

Nu, när väggarna är klara, ska det kompletteras med möbler, gardiner och mattor. Garderobsdörrarna ska målas om och Gustavs ska ha nya handtag. Sen måste resten av huset iordningsställas också. Det blir lätt en dominoeffekt när man renoverar. Men så är det, helt enkelt. Det gäller att kunna andas ut, nöja sig över det som är gjort och inte direkt få panik över det som väntar. Fast ack, det är svårt.

Särskilt som att Waldemar lade beslag på ett av mina två skrivbord i syrummet. Så där är det värsta kaoset just nu.

Nysytt

Varning – nu blir det naket!

Skojar bara. Men det handlar om nysydda underkläder, som dock inte fotograferats på. Så kul behöver vi inte ha det.

Under våren har jag suttit mer vid symaskinerna än på länge. Bland annat har jag sytt trosor, för jag behövde fylla på förrådet. Då syr jag vanligtvis enkla modeller i stuvbitar av trikå, som blir över efter att jag sytt tröjor till pojkarna. Det innebär att mina trosor ofta dekoreras med djur, bilar, syperhjältar och nu sist, med minioner. Kul och roligt i och för sig, men när jag satt där tänkte att det var dags för ett lyft.

Ett par dagar senare ringde jag Laila, som håller i underklädeskurser. Jag har gått för henne tidigare, men efter att jag bytte jobb har det inte varit tillfälle. Laila flyttade med sin man till Brasilien för många herrans år sedan och där lärde hon sig att sy underkläder. Hon förde med sig kunskapen hem och har sedan dess importerat material, som är helt gudomliga. Spetsar i alla färger och varianter, ihop med härligt slirvig och blank trikå.

Jag fokuserade på trosor, för jag är inte jätteförtjust i hennes behåmodeller och ville inte ha med ett eget mönster dit. Men jag köpte material så att det skulle räcka till en matchande behå, som kunde få sys på hemmaplan.

Och nu har jag äntligen fått ändan ur att få klart den där behån, ihop med ett par nysydda trosor, i matchande material och spets.

MakeBra DL01 and boxer

Behåmodellen kommer från finska MakeBra och är modellen DL01. Jag har sytt den tidigare ett par gånger, fast nu var det första gången med spets på kupan. Eftersom den är tänkt att ha vikresår runt alla kanter upptill fick jag tänka om lite, men jag är rätt nöjd med hur det blev.

MakeBra DL01

Behåmodellen är också aningens omritad, för den blir lite i spetsigaste laget annars. Jag har också fått bredda kuporna lite, men nu är jag nöjd med hur den sitter. Fast jag gjorde ett stort misstag när jag nästan var klar med den här. Jag klippte av för mycket av bandet runt om. Så när jag väl sytt klart och skulle prova gick den inte om mig! Jag har räddat det hela genom att sy på en till del med hyskor (alltså dem man hakar fast den andra änden i), så nu går den runt mig, om än att den är lite väl tajt. Då lärde jag mig den läxan.

Trosmodellen är från Laila och heter helt enkelt “Boxer”. De har inte resår längst ner, så risken är att de kasar upp lite när jag använder dem, men jag får väl testa. Och kolla den där spetsen! Så ljuvlig! Kanske lite väl ljuv för mig, men under kläderna spelar det väl ingen roll? Här har vi ett litet collage av trosorna som syddes under kursen. De lila ska få en hyfast matchande behå, för jag har ett behåpaket väntande, som jag köpt för flera år sedan. Färgen är inte riktigt densamma, men det får duga.

Väl hos Laila kunde jag inte heller motstå att köpa hudfärgad trikå och spets, för att få till ändå mer läckra – och basala – underkläder. Dessutom har jag tyger sedan flera år tillbaka till ändå fler läckra trosor och behåar.

Nu ska jag bara ha tid att sy dem också!!!