Lilla Göteborgsvarvet

lilla_gv_15Våra pojkar har debuterat i Lilla Göteborgsvarvet i år, 1300 meter långt. Gustav hamnade i startgruppen före sin storebror, så han lade iväg i full fart, medan storebror Waldemar gjorde uppvärmningen. Tyvärr kunde jag inte vänta på hans start, utan fick lägga iväg för att kunna ta emot lillebror i målområdet. Den ömme fadern var hemma och opererade på en bil och hann inte bli klar i tid, så jag fick flänga lite för att vara överallt på samma gång.

När jag väl kom till målområdet var jag övertygad om att jag hade fem minuter kvar innan Gustav skulle komma i sakta lunk, men ack, så fel jag hade. För plötsligt kommer han där, springer som i en bubbla med målmedvetna steg mot målet. Han hade sprungit hela varvet och jag är helt galet stolt. Vilken kille!

En stund senare kommer storebror. Han kör en annan stil. Han springer så fort han kan, tills han inte orkar längre. Då går han lite och pang, så drar han igång igen. Det gjorde att det bara skilde femton sekunder mellan bröderna.

De är roliga, pojkarna. Waldemar kör sin Golden retriever-stil och Gustav är som en spårhund, bara matar på. Och vid sidan står den överkänsliga modern och gråter.

Ja, nu blev det ett löparinlägg igen. Men bara för att det handlade om pojkarna. Min egen löpning har fått flytta till en egen blogg. Välkomna dit om någon vill titta.

Här ska springas stafett!

stafett

Aldrig trodde jag väl att mina kollegor skulle nappa på mailet jag skickade ut för ett par veckor sedan. Jag tänkte bara kolla: Fanns det något intresse för stafettlöpning alls? Jag vet ju från början att antalet löpare på avdelningen är lite skralt, men kanske ändå? Och döm om min förvåning när ett par stycken nappade direkt. Sedan fick vi köra lite övertalning på några till och nu har vi vårt lag: Sierra runners. Några hyfsat vana löpare och några inte fullt så vana. Två deltagare har redan från början lite känningar i kroppen, men vi går stenhårt in för detta med principen ”Hellre än bra”. Vi ska ha kul! Kanske är det så att vi alla faktiskt måste GÅ en viss procent?

Enda nackdelen: Ingen medalj. Men det får kompenseras av en kul aktivitet med härliga människor!

För mig personligen blir detta en utmaning, faktiskt större än GöteborgsVarvet, som går av stapeln några dagar senare. Att jag ska springa 4 km på en bra tid, gärna under 6 min/km ger mig ont i magen. Jag är inte någon snabblöpare. Men utaningar mår man bra av, har jag fått för mig.

Prinsens minne – ett lopp att minnas!

suddigHär står vi före loppet, min käre lillebror och jag. Vi ser ungefär ut som vi gjorde en dryg timme senare, en lite mer sammanbiten och en glad som en lärka.

På vägen ner, med fjärilar i magen, frågade vi oss (och mamma, som var med och sprang 5 km): Varför gör man det här? Går upp tidigt, packar grejer, försöker äta frukost (hahaha, med en fjärilsfarm i magen) och kör ca 90 min för att ge sig ut och springa? Med en massa andra människor? På tid? För en ynklig medalj?

Med spring i benen

Det är löpning på agendan nu. I tisdags debuterade Waldemar som löpare, när Fritidsmaran gick av stapeln på skolorna i Partille. 1,3 km skulle springas. Barnen hade gjort sina egna nummerlappar och gått banan flera gånger innan, så alla skulle veta exakt var banan gick. Walle bad att få låna en ”springtröja” och fick låna en av mina Midnattsloppet-tröjor i Small.

När loppet skulle gå av stapeln hade det ösregnat hela dagen och till och med haglat. Jag plockade upp Gustav, vi körde hem och laddade bilen med torra kläder och så hämtade vi några kepsar, något som är ett måste för både publik och löpare när det regnar. Framme vid skolan var det folk överallt, barn sprang och sprang och Walle stod med sin klass och väntade på att få sätta igång. De var på tårna allihop och när startskottet gick for de iväg, snabbt som bara den. Gustav och jag skyndade oss mot målfållan och behövde inte vänta så länge. Waldemar kom, med snabba steg och vi tror att han kom in som tvåa i sin klass! Jag sträckte ut handen och ”high-five-ade” honom på upploppet, något han hade gillat jättemycket.

Med medaljen om halsen och torra kläder på berättade han att det var den bästa dagen i hans liv. Och det sämsta vädret.

Jag ska springa GöteborgsVarvet imorgon (17 maj) och är inte alls tränad nog. Men jag tänker ta det lugnt och gå när jag behöver. Det är fjorton år sedan sist och det ska bli skönt att sticka hål på min prestationsballong. Jag har hämtat min nummerlapp, shoppat coola löparkläder och nu pirrar det i hela kroppen.

Sedan har jag också debuterat som ”proffsbloggare” för Stadsbiblioteket. Min debut går att läsa här. Gissa vad den handlar om?

GöteborgsVarvet 2013

Den 18 maj gick GöteborgsVarvet av stapeln igen. Det var tretton år sedan jag sprang sist och jag hade absolut tänkt att vara med i år. Träningen gick kanon – men så fick jag problem med hamstrings och sedan ett diskbråck på det. Fick helt och hållet lägga loppet på hyllan. Men en som inte gjorde det var min bror Anders.

Ensam kämpade han med träningen och trots diverse vårförkylningar och annat stod han plötsligt där på startlinjen. Jag var med för att supportera och heja vid start, sedan var jag tvungen att åka, tyvärr. Men mamma och pappa stod i målområdet när han, helt färdig, sprang över mållinjen. Han hade inte sprungit längre än 11 km på träning, nu var det en mil till. I 27 gradig värme är 2.23 timmar en grym tid. Han var bra trött efter, men vi diskuterade på nolltid nästa års lopp, som vi absolut ska genomföra tillsammans.

Du var grym, brollan!

Blandade bildet finns här.