Prinsens minne – ett lopp att minnas!

suddigHär står vi före loppet, min käre lillebror och jag. Vi ser ungefär ut som vi gjorde en dryg timme senare, en lite mer sammanbiten och en glad som en lärka.

På vägen ner, med fjärilar i magen, frågade vi oss (och mamma, som var med och sprang 5 km): Varför gör man det här? Går upp tidigt, packar grejer, försöker äta frukost (hahaha, med en fjärilsfarm i magen) och kör ca 90 min för att ge sig ut och springa? Med en massa andra människor? På tid? För en ynklig medalj?

Sen står man där, i startfållan och känner hur pirret förvandlas mer och mer till något positivt och man kan bara inte ge sig av snabbt nog! Jag var grymt peppad och dansade galet till musiken i högtalarna och fick tårar i ögonen när jag klev över startmärkena. Musiken dånade i mina öron och allt var perfekt.

I ungefär två minuter, sedan upptäckte jag att min otroligt välplanerade löplista inte skulle funka som tänkt. Den hade nämligen hamnat på sk shuffle mode, så att den hoppar hit och dit mellan låtarna. Min BÄSTA låt, som jag tänkte ha när jag spurtade över mållinjen, kom som låt två. Totalkatastrof med andra ord och jag fick försöka få ordning på listan medan jag sprang. Det gick väl sådär (dvs inte alls) och jag fick låta mig överraskas under turens gång istället.

Det var en kul bana, tyckte jag. Terrängspår blandat med lite asfalt och egentligen bara en backe. Den var rätt lång, men inte farligt seg och mina ben trummade på. Till min förvåning såg jag min bror gå framför mig och blev direkt orolig. Han går inte i lopp. Han springer. Men hans puls rusade och han tog det därför lugnt. Föga överraskande ligger han nu hemma med rejält ont i halsen. I allafall, vi hade sällskap nån km och sedan sprang jag faktiskt förbi – vilket är unikt!

Vid sju km blev jag lite trött och seg, men tog musiken till hjälp och matade på. Vid nio var det pannbenet som jobbade mest och när jag äntligen såg målet framför mig – till rätt låt!!! – då sprang jag för allt vad tygeln höll och nästan kräktes på millinjen. Men det var det värt!

Jag ÄR ingen snabbis. Men jag sprang bra och var nio sekunder från mitt PB på milen. För två år sedan sprang jag iFormloppet (trots att de inte delar ut medalj!) på 1:00:39. Då dog jag nästan och kunde inte fatta att jag sprungit ”så fort”. Nu sprang jag på 1:00:48 och hade en helt annan löpning i benen. Jag är jättenöjd! Och kroppen mådde bra både efter loppet och nästa dag. Pigga glada ben och pigg huvudknopp.

Den 20 september är det loppet Fightcancerandrun, på helt platt bana. Då jäklar ska jag komma under timmen! Nu på lördag är det Midnattsloppet – då ska jag bara överleva. Så olika kan det vara.

Hur det gick för resten av familjen? Anders kom knappt två minuter efter mig, trots att han fick gå flera gången. Lilla mamma sprang på 32 minuter, vilket var jättebra, eftersom hon faktiskt inte sprungit så jättemycket i sommar.

Nästa år kör vi igen! Och låten? Som jag faktiskt spurtade in i mål till? Timbuktu’s ”Spring”. Ett MÅSTE!!! GRYMT BRA!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *