Löpning

Som att föda barn

Att springa är som att föda barnnewpjucks

Jo, så kan det vara. För när man väl har fött sitt barn och ligger där med barnet på bröstet, då glömmer man bort hur hemskt det var. Man vet att det gjorde ont, men hur mycket, det förtränger man ganska snabbt. Och tur är väl det, för annars skulle det inte bli några fler barn!

Det är lite samma sak när jag springer. Har jag en bra löptur, då glömmer jag snabbt bort att det faktiskt var jobbigt också. Att jag flåsade och fick springa så långsamt att jag nästan inte tog mig framåt, efter den där långa backen. Att mördarsniglarna fnissade åt mig och gled förbi i en rasande takt just då. Att jag nästan stod på näsan för att jag inte riktigt orkade lyfta fötterna.

Samtidigt var det ju en bra runda! Jag kanske höll lite högre tempo, jag behövde kanske inte gå, jag orkade jaga på trots sniglarna och backarna. Jag kanske hade flyt på ett nytt sätt eller inte flåsade ihjäl mig nästa dag när jag tog mig upp för alla trapporna upp till jobbet.
Då har jag glömt att det var jobbigt och bara njuter av det positiva i kråksången.

Det där är definitivt på gott och ont. Det är underbart att känna den där känslan av att saker och ting händer, det går framåt, jag gör framsteg. Men samtidigt blir verkligheten lite plågsam, när jag sedan ger mig ut och upplever att “Va? Är jag ANFÅDD??? Vad är detta? Håller jag på att bli sjuk? Men det gick ju så bra sist? Fan, ska det kännas så HÄR?”
Jag har ju glömt att mina första tre-fyra kilometer alltid är tunga och får lätt knäppa tankar i huvudet, de där tankarna som sedan lätt låser fast sig i hjärnan och fastnar där – med ett hånleende.

Jag upplevde det nyss, när jag, med döden i vitögat tagit mig runt milen i Skatås, en rejält kuperad runda. Målet var att springa hela rundan och överleva. Jag klarade målet och vips, hade jag glömt blodsmaken och min dödslängtan. En vecka senare var det dags igen. De första kilometerna gick för fort (klassiskt misstag) och väl uppe efter en vidrig hoper backar tog de negativa hånleende tankarna över och jag GICK. Jag såg min bror försvinna i fjärran och fick kämpa vidare, med flera gåpauser. Att lura hjärnan då är grymt svårt och den gången var det omöjligt.

Tre dagar senare körde jag envist en hemmamil, som inte alls är lika kuperad och som jag gnetar mig igenom utan att behöva stanna och gå. Lyckan blir enorm och jag är hög som ett hus i flera dagar efter – tills jag går ut och springer 3.7 km för att testa de nya skorna. Då var det dags igen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.