Ännu en skjortklänning

Efter att jag sydde den här klänningen gick det inte lång tid alls förrän ännu en fick se dagens ljus. Den här är sydd i viskos från tyg.se, i svart med en syrenlila liten blomma på. Som alltid en chansning när man handlar på postorder och först var jag missnöjd, men när klänningen väl började ta form blev jag ändå rätt förtjust i mönstret.

Klänningen faller som ett regn från kroppen och kommer att bli helt perfekt till sommaren. Fast även nu, med en svart kofta över, så fungerar den riktigt bra.

Grundmodellen har bara en långärmad eller en ärmlös modell, men jag ville ha en liten kort ärm på den här och ritade om den långärmade. Jag är riktigt nöjd med hur det blev.

När jag var klar med klänningen upptäckte jag att den översta knappen (med tillhörande knapphål, hahaha) hade hamnat några centimeter för långt ner. Det är därför jag står och tittar ner i min urringning på sista bilden. Det har jag räddat nu genom att sy på en liten tryckknapp som inte syns när klänningen är på.

När jag sydde den första klänningen insåg jag direkt att det skulle bli fler och jag har faktiskt redan sytt klänning nummer tre, i denim. Nummer fyra är planerad, men jag har lite annat att göra dessförinnan. Annars riskerar skjortklänningarna att ta över hela garderoben.

Arbete och vila

Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag!

Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi har massor av byggplast.

trapp

Pojkarna och jag tyckte att det var dags att göra en utflykt, faktiskt, oavsett väder. Det fick bli till Tjolöholms slott. Egentligen är det förstaklassens skrytbygge, men jag tänkte att pojkarna skulle gå igång på hela slottstanken. Och ja, det gjorde de lite, men väl hemma igen satte Waldemar igång att bygga Carlstens fästning i Lego. Det är bara att inse. Guld och kringelikrokinredning slår inte an på samma sätt som en en äkta fästning, där det har funnits både soldater, fångar och gärna också utspelat sig krig. Och i ärlighetens namn kan jag hålla med.

blueMen vacker var det, runt slottet. Lavendel, salvia och annat blått samsades i rabatten närmast slottet på baksidan. Härliga urnor fulla av sommarblommar stoltserade här och var. Mina halvgröna fingrar ville bara hem och jobba i trädgården, men det är bara till att ta djupa andetag och fokusera på annat.

slottskruka

Kanske tyckte pojkarna att det ändå var roligast att leka på lekskeppet man byggt nere vid stranden. Här ser man Gustav och Waldemar i full aktion – eller är det Henrik och Åsa som barn???

boysonboat

Med livet som insats

”Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg.

Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men herregud, vi är ju hundratals meter upp i luften!

Henrik tittar på mig och ler lite i mjugg. Han hade haft sina funderingar. Jag pratade så lättvindigt om den där linbanan och verkade inte det minsta bekymrad över att åka. Och jag har ju rätt ordentlig höjdskräck!

Det konstiga är att jag inte tänkte på det alls. Det var bara så självklart att vi skulle åka den där linbanan för att titta på djuren. Det är ju sånt man gör. Att jag förmodligen skulle behöva sätta livet till på kuppen, det hade jag liksom inte en tanke på. kolm2

Alla var inte lika rädda som jag. Om man ska vara helt ärlig var ingen det. Pojkarna stod på den andra sittbänken och tittade ut, totalt obekymrade. De sneglade på sin knäppa morsa och Gustav försökte pigga upp mig genom att hoppa upp och ner så att vagnen skakade.

Inte uppskattat. Alls.

Men jag såg ändå massor av djur. Även om jag nog faktiskt delade bur med de knäppaste djuren på jorden…

kolm1

 

Miserabel sommar

Det är ju ingen nyhet. Sommaren suger, som pojkarna skulle ha sagt. En vecka med underbart väder har vi haft. Då hade vi simskola vareviga dag, så då var det fullt upp. I övrigt har det regnat, blåst, varit galet mycket mygg (Norrland), hysteriskt mycket mördarsniglar (hemma) och allmänt svårt att få lust och energi till just något alls.

Jag drömmer om trädgårdsarbete. I flera år har vi haft en plan med en uteplats på baksidan, men så plötsligt började vi fundera över om det verkligen var så här vi skulle göra. Kanske skulle vi göra så där istället? Så börjar det snurra i skallen och tankarna far. Först blir det panik. Sen mognar tanken och till slut är jag redo att sätta igång. Men det blir inte i sommar. Förmodligen inte nästa sommar heller. Vem vet när det blir?

Här är en bild som jag smygtagit på en altan som jag gillar och som jag låter mig inspireras av.

inspiration

Hos oss blir en altan också upphöjd och då vill jag ha något sånt här. Vad jag gillar här är planteringen framför, vid sidan av trappan. Fast jag vill ha upphöjda planeringslådor, så att blommorna kommer upp och kan ses från altanen. Vårt däck lär bli en halvmeter till, skulle jag tro. Jag tror att det skulle fungera bra hos oss. Faktum är att jag skulle få stora odlingsytor då, om vi gör som vi funderar över, plus diverse krukodlingar på själva trädäcket. Men först har vi en framsida att fixa och det är ett kapitel för sig. Dessutom krävs ett bygglov för altanen, så det lär dröja innan vi kan sätta igång.

Framsidan då? Där har vi pratat om ett litet trädäck utanför köksfönstret, med plats för två stolar och ett bord. Jag har frågat Henrik vid upprepade tillfällen om det inte var dags nu, att bygga det där däcket? Och nu jobbar han för fullt. På ett annat projekt. Men jag ger mig – det projektet ÄR viktigare. Det visar sig nämligen att vår förstutrapp håller på att gå i tusen bitar.

trappan

Stenplattorna har blivit alltmer rörliga och när Henrik till slut plockade bort dem visade det sig att betongen under mest var sand. Här har han sopat rent och frilagt betongen och håller nu på att skapa nya trappsteg. Det kommer att ta tid, men säkert att bli väldigt bra! Och även om jag suckar över min lilla altans frånvaro förstår jag att det här är betydligt viktigare. Sedan känns det bra att ha ett fokus på framsidan. Det är ju ändå det som möter oss och våra gäster när vi kommer hem!

Jag har också rensat och fixat i rabatten, så den börjar arta sig. Sen har jag också haft mitt eget projekt på framsidan: borttagning av rododendronrot. Det är ett projekt som heter duga. I timmar höll jag på att gräva, klippa, riva och slita runt en rot som vi sågat av för ett eller två år sedan. Planen är att sedan stenlägga med natursten och låta ett antal växter titta fram bland stenarna. Jag tror att det kan bli hur bra som helst!

Tack och lov fick jag hjälp av både Henrik och vår granne Göran med att få upp rötterna till slut. Så nu är här en fullt odlingsbar plätt, som bara väntar på att fixas till. Men också det får vänta lite. Och det är faktiskt ingen brådska. Även om jag ibland kan verka som att det är det.

rododendron

Börja om från början? Börja om på nytt?

fcandrunSå här stenhårda och fokuserade såg min bror och jag ut förra året, grymt peppade inför Fight Cancer and Run.

Vi är inte så där stenhårda nu. Anders har ont i ryggen och har inte sprungit nästan alls i år och jag kämpar vidare med min höft.

Senaste besöket hos fysioterapeuten blev inställt, då hon blev sjuk. Imorgon ska jag dit på uppdatering och det riktigt längtar jag efter. Jag har gjort mina övningar, i princip varje dag och sprungit när tillfälle har getts. Det har inte blivit så ofta som i en perfekt värld, för dels har jag haft ett litet ryggskott och sen har vi varit i Norrland. Där försökte jag mig på lite löpning på farmors löpband (modell mindre), men det blev så vansinnigt jobbigt att jag lade ner det. Väl hemma har jag knutit på mig dojorna igen och gett mig ut, med okej framgång. MEN – i lördags körde jag kanske för hårt. Jag gjorde en hel del löpskolning och kanske överansträngde jag mig? För när jag kom hem kände jag att musslan, dvs en av mina sjukgymnastikövningar, inte var att tänka på. Under kvällen blev jag stel och stapplig, men nästa dag var det lite bättre.

Det hela gjorde mig otroligt deppig. Varför känner jag inte att det går framåt? Varför känner jag fortfarande av höften? Men att deppa leder ingen vart, så i söndags försökte jag tänka om. Jag vill inte sluta springa, men jag kanske måste börja om? Så jag laddade ner inte mindre än två appar, varav jag har kört utifrån den ena tidigare. Så nu backar jag flera mil och kör så här ett tag. Vi får väl se vad min sjukgymnast säger om den modellen. Imorgon som sagt, då är det dags!

Långsamt framåt

Jag kämpar vidare. Tre gånger i veckan är jag ute och springer och även om det går långsamt (och det ska det göra), så går det framåt. I måndags kämpade jag mig igenom min första mil i år och jag räknar med att det är den första av många härliga milpass. Glädjen var enorm och jag såg till att titta på distansen mer än tiden. Med flit höll jag en extremt långsam hastighet för att orka hela vägen och det höll.

Jag har också börjat med lite backpass, men även där väldigt försiktigt. Jag är ju inte purung längre och det sista jag vill är att skada mig. Så jag kör en gång i veckan och än så länge bara i sakta mak upp för backarna till Björndammen hemma. Det innebär en klättring på 107 meter på mer eller mindre en gång och tidigt i passet, långt innan jag kommit in i andra andningen. Jag har bara kört passet två gånger ännu, och första gången fick jag pausa och gå två gånger. Nu i veckan manade jag på mig själv ”Jag kan, jag orkar” och tog mig upp, utan att behöva stanna – även om en daggmask hade kunnat åla sig förbi mig med ett småleende.

Så småningom tänker jag utöka och det kan jag göra på två sätt. Antingen springer jag ner och kör värsta backarna igen en eller ett par gånger, eller så fortsätter jag efter 3 km upp mot Prästtjärn och får då en hel km backe till! Hurra! Men jag är inte där riktigt ännu. Men snart.

Den här helgen jobbar jag och då blir det väldigt lite tid över. Igår, fredags, var jag och badade i flera timmar med mina pojkar och orken tog tvärslut. Ingen löptur på kvällen och jag kände mig rätt besviken, för jag hade verkligen velat ta mig ut. Då kläckte Henrik idén att han tyckte att jag skulle springa till jobbet. Hm… Det var ju en tanke, men att springa med ryggsäck – aldrig i livet. Så jag bestämde mig för att göra tvärtom. Så idag laddar jag för att springa hem. Har planerat en tur som ganska precis borde bli en mil. Ska bli väldigt spännande att se hur det blir. Är jag helt slut efter jobbet åker jag spårvagn ett par hållplatser och får ändå en sju kilometers runda hem. Jag hoppas på en bra tur, så att det inspirerar till fler!

Här ska springas stafett!

stafett

Aldrig trodde jag väl att mina kollegor skulle nappa på mailet jag skickade ut för ett par veckor sedan. Jag tänkte bara kolla: Fanns det något intresse för stafettlöpning alls? Jag vet ju från början att antalet löpare på avdelningen är lite skralt, men kanske ändå? Och döm om min förvåning när ett par stycken nappade direkt. Sedan fick vi köra lite övertalning på några till och nu har vi vårt lag: Sierra runners. Några hyfsat vana löpare och några inte fullt så vana. Två deltagare har redan från början lite känningar i kroppen, men vi går stenhårt in för detta med principen ”Hellre än bra”. Vi ska ha kul! Kanske är det så att vi alla faktiskt måste GÅ en viss procent?

Enda nackdelen: Ingen medalj. Men det får kompenseras av en kul aktivitet med härliga människor!

För mig personligen blir detta en utmaning, faktiskt större än GöteborgsVarvet, som går av stapeln några dagar senare. Att jag ska springa 4 km på en bra tid, gärna under 6 min/km ger mig ont i magen. Jag är inte någon snabblöpare. Men utaningar mår man bra av, har jag fått för mig.