Långsamt framåt

Jag kämpar vidare. Tre gånger i veckan är jag ute och springer och även om det går långsamt (och det ska det göra), så går det framåt. I måndags kämpade jag mig igenom min första mil i år och jag räknar med att det är den första av många härliga milpass. Glädjen var enorm och jag såg till att titta på distansen mer än tiden. Med flit höll jag en extremt långsam hastighet för att orka hela vägen och det höll.

Jag har också börjat med lite backpass, men även där väldigt försiktigt. Jag är ju inte purung längre och det sista jag vill är att skada mig. Så jag kör en gång i veckan och än så länge bara i sakta mak upp för backarna till Björndammen hemma. Det innebär en klättring på 107 meter på mer eller mindre en gång och tidigt i passet, långt innan jag kommit in i andra andningen. Jag har bara kört passet två gånger ännu, och första gången fick jag pausa och gå två gånger. Nu i veckan manade jag på mig själv “Jag kan, jag orkar” och tog mig upp, utan att behöva stanna – även om en daggmask hade kunnat åla sig förbi mig med ett småleende.

Så småningom tänker jag utöka och det kan jag göra på två sätt. Antingen springer jag ner och kör värsta backarna igen en eller ett par gånger, eller så fortsätter jag efter 3 km upp mot Prästtjärn och får då en hel km backe till! Hurra! Men jag är inte där riktigt ännu. Men snart.

Den här helgen jobbar jag och då blir det väldigt lite tid över. Igår, fredags, var jag och badade i flera timmar med mina pojkar och orken tog tvärslut. Ingen löptur på kvällen och jag kände mig rätt besviken, för jag hade verkligen velat ta mig ut. Då kläckte Henrik idén att han tyckte att jag skulle springa till jobbet. Hm… Det var ju en tanke, men att springa med ryggsäck – aldrig i livet. Så jag bestämde mig för att göra tvärtom. Så idag laddar jag för att springa hem. Har planerat en tur som ganska precis borde bli en mil. Ska bli väldigt spännande att se hur det blir. Är jag helt slut efter jobbet åker jag spårvagn ett par hållplatser och får ändå en sju kilometers runda hem. Jag hoppas på en bra tur, så att det inspirerar till fler!

Här ska springas stafett!

stafett

Aldrig trodde jag väl att mina kollegor skulle nappa på mailet jag skickade ut för ett par veckor sedan. Jag tänkte bara kolla: Fanns det något intresse för stafettlöpning alls? Jag vet ju från början att antalet löpare på avdelningen är lite skralt, men kanske ändå? Och döm om min förvåning när ett par stycken nappade direkt. Sedan fick vi köra lite övertalning på några till och nu har vi vårt lag: Sierra runners. Några hyfsat vana löpare och några inte fullt så vana. Två deltagare har redan från början lite känningar i kroppen, men vi går stenhårt in för detta med principen “Hellre än bra”. Vi ska ha kul! Kanske är det så att vi alla faktiskt måste GÅ en viss procent?

Enda nackdelen: Ingen medalj. Men det får kompenseras av en kul aktivitet med härliga människor!

För mig personligen blir detta en utmaning, faktiskt större än GöteborgsVarvet, som går av stapeln några dagar senare. Att jag ska springa 4 km på en bra tid, gärna under 6 min/km ger mig ont i magen. Jag är inte någon snabblöpare. Men utaningar mår man bra av, har jag fått för mig.

Pust och stön

ml14Det är så himla jobbigt att starta upp igen. Jag har sprungit fyra gånger nu i februari och det är ingenting. Naturligtvis känns det inte heller som att det går framåt, vilket det ju ändå gör, om än väldigt långsamt.

Jag var ute igår, med målet fem kilometer och gärna lite mer. Jag ville bara tugga på, mala liksom och känna att jag ändå var på väg mot lite längre distanser. Jag väntade ivrigt på att det tunga skulle släppa och jag skulle känna att det blev lite lättare. Det blev inte det. Jag hade lite löpflyt i kanske 300 meter. Jag försökte peppa mig att åtminstone ta sista backen, den ovanför motorvägen och sedan stanna, men jag fann mig gåendes innan backen började.

Men jag kommer ändå ut. Förra veckan fick jag till tre pass! Trots tungheten och flåsandet försöker jag påminna mig om det och att man måste börja någonstans. Förra året var säkert lika jobbigt! Men då kom jag också in i ett flyt jag inte upplevt på femton år! Jag sprang milen som standardsträcka och mådde kanon!

Det kommer igen. JAG kommer igen. Med tid. Och ro. Skynda långsamt.

Imorgon är det dags för en ny tur. Kontinuitet är nyckelordet just nu. Från och med mars kan jag kanske tänka lite mer på backar och fart, men nu gäller det bara att kämpa på. Två kilometer är bättre än inga kilometer. Och fem är grymt bra!

Uppstart igen och igen och igen

Jaha. Vinter, kyla. Regn och rusk. Snö och is. Där vi bor kan vädret te sig nästan hur som helst och främst med ganska vidriga inslag. Vidriga om man vill komma igång och springa i allafall. Vill jag bli kvar inne vid symaskinen kan vädret inte bli bättre.

Men nu vill jag ju komma igång igen! Nu är det den 7 februari och jag har sprungit fem gånger i år, tror jag. Max distans fem kilometer, med döden flåsande mig på axeln. runningshoesDet var igår. Jag var trött efter två dagar ensam med sjuka barn, som sedan piggnade till och därför fick åka till badhuset. Där var vi stundtals nästan ensamma och jag körde några crawl-längder (i en 10-metersbassäng, väldigt lagom). Men badhus är jobbiga och orken försvann. Ändå knöt jag på mig dojorna och begav mig ut i mörkret när barnens ömme fader tog över. Fem tunga kilometer som nu känns i höfter och ben. Men också i själen. Och den mår så bra! Nu blir det inte någon löpning på en del dagar, eftersom jag jobbar helg. Men ändå!

Med spring i benen

Det är löpning på agendan nu. I tisdags debuterade Waldemar som löpare, när Fritidsmaran gick av stapeln på skolorna i Partille. 1,3 km skulle springas. Barnen hade gjort sina egna nummerlappar och gått banan flera gånger innan, så alla skulle veta exakt var banan gick. Walle bad att få låna en “springtröja” och fick låna en av mina Midnattsloppet-tröjor i Small.

När loppet skulle gå av stapeln hade det ösregnat hela dagen och till och med haglat. Jag plockade upp Gustav, vi körde hem och laddade bilen med torra kläder och så hämtade vi några kepsar, något som är ett måste för både publik och löpare när det regnar. Framme vid skolan var det folk överallt, barn sprang och sprang och Walle stod med sin klass och väntade på att få sätta igång. De var på tårna allihop och när startskottet gick for de iväg, snabbt som bara den. Gustav och jag skyndade oss mot målfållan och behövde inte vänta så länge. Waldemar kom, med snabba steg och vi tror att han kom in som tvåa i sin klass! Jag sträckte ut handen och “high-five-ade” honom på upploppet, något han hade gillat jättemycket.

Med medaljen om halsen och torra kläder på berättade han att det var den bästa dagen i hans liv. Och det sämsta vädret.

Jag ska springa GöteborgsVarvet imorgon (17 maj) och är inte alls tränad nog. Men jag tänker ta det lugnt och gå när jag behöver. Det är fjorton år sedan sist och det ska bli skönt att sticka hål på min prestationsballong. Jag har hämtat min nummerlapp, shoppat coola löparkläder och nu pirrar det i hela kroppen.

Sedan har jag också debuterat som “proffsbloggare” för Stadsbiblioteket. Min debut går att läsa här. Gissa vad den handlar om?

Det där med att springa

Jag har precis börjat springa igen. Och som alltid sätter det igång många tankar i huvudet på mig. Nyss hittade jag något jag skrev om att börja springa igen för ganska precis ett år sedan. Jag log när jag läste det och kände att det fångade mina känslor kring familjeliv och löpning ganska på pricken. Därför tänkte jag att jag helt enkelt publicerar det här.

“Mamma, vad ska du göra?”
Sexåringen tittar upp från paddan, där han sitter och spelar.
“Jag ska ut och springa”, svarar jag och vet direkt vad som ska komma.
“Får jag följa med?”
“Nej, jag ska springa själv idag.”
“Men jag vill!”
“Jag vet. Men jag måste få springa själv. Jag ska springa lite längre idag, vet du.” “Men jag VILL!” Nu börjar han bli ledsen och jag ser direkt att det kommer att bli dramatiskt. Och jajamen, det dröjer inte länge förrän han ligger på golvet och spelar ut hela registret.
“JAG VILL FÖLJA MED!! OM JAG INTE FÅR FÖLJA MED FÅR INTE DU KOMMA PÅ MITT KALAS!”
“Det var synd”, försöker jag säga med lugn i rösten, men känner frustrationen komma sprutande.
“Henrik, jag tänker sticka ut nu!” Jag ropar för att på lite hjälp från fadern, som har fäders förmåga att stänga öronen.
“Men stick bara.” säger han stöttande, samtidigt som han ser lagom förtjust ut.

Så går jag. Ut genom dörren, med en övertrött och känslomässig sexåring gråtande på andra sidan dörren och en måttligt road barnafader som får försöka lösa situationen så gott det går. Jag tar ett djupt andetag och lämnar allt det där. Jag stänger dörren och lämnar det, inte bara inomhus utan också bakom mig. För jag måste göra det här. Jag måste få min tid. Andas lite. Vara jag.

Det är mörkt och ligger snö på backen. Dagarna är korta och kylan går genom märg och ben. Januari. Inte en tid då gemene man börjar springa igen. Men jag känner att jag måste. Inte bara för kroppen, utan också för själen.

Jag får springa försiktigt, det är ganska halt och jag bor högst upp i en backe. Jag drar igång RunKeeper och Spotify. Spellistan går igång med Madonnas ”Four minutes”. Jag tar några försiktiga löpsteg och leendet är där. Känslan av frihet. Jag har ingen kondition alls, har börjat från noll, men det här är magi.

Jag är snart 43, tvåbarnsmor som arbetar 80%. Jag bor i en villa på 180 kvm och har en tomt på 180 kvm. Vi har två bilar och tre symaskiner. Vardagen är full av tvättmaskiner som ska köras, diskmaskiner som ska plockas ut, mat ska lagas, badrum städas, barn hämtas på dagis, det vabbas och man besiktigar bilar. Dessutom, sommartid, har man en trädgård som ska tas om hand.

Jag är kreativ. Det är en välsignelse och en förbannelse. Får jag inte sy, gjuta betong, bildredigera på datorn eller något annat, då blir jag får jag någon sorts kreativ overload. Ser saker jag måste pyssla med överallt. Startar fjorton projekt och slutför två. Kreativiteten är bra så länge jag får utlopp på ett konkret sätt. Syr tröjor till barnen eller gjuter krukor till trädgården. Men ibland, när jag inte har tid, då blir hjärnan överfull av allt det där man skulle kunna göra. Då är jag nog inte så rolig att ha med att göra.

Då är det bra med löpning. Det är också en slags kreativ syssla. Om inte annat så är det väldigt konkret att löpa. Man rör sig, man släpper taget om alla hemmamåsten, man får vara själv och låta tankarna löpa i takt med benen. Jag vet inte vad jag egentligen tänker på när jag springer, i allafall tänker jag inte särskilt mycket på vardagliga ting. Men det blir en meditativ stund, en paus från allt och alla och något som kan innebära den stora skillnaden. Skillnaden mellan ett mordiskt humör och ett sprudlande. Man lämnar familjen svärande och drömmer om att springa till världens ände och aldrig komma tillbaka. Men någonstans släpper det och man glädjer sig över att få öppna ytterdörren och ropa ”Hallå!!” och se barnen komma och vara glada att man är hemma igen.

Så blev det också den här gången.

Ännu ett projekt

De som känner mig vet att om det finns något att prova på, då gör jag det. Inte bungyjump och sånt, men projekt av mer pysslig karaktär kan jag inte hålla fingrarna ifrån.

Som en gammal van stickare och dotter till en fd batikfärgande mor var det ju bara en tidsfråga tills jag gav mig på projektet: “Färga garn”. Och nu har jag klampat rakt ner i färgträsket och det lär dröja innan jag tar mig upp igen.

Loppisfynd

Jag handlar rätt mycket på olika loppisar sedan ett par år tillbaka. Det är varierat vad man hittar, ibland letar man utan att hitta något alls, andra gånger har man problem att bära allt!

Den här gula brickan är en favorit som gör mig glad varje gång jag plockar fram den. Den påminner mig om när jag själv var barn och den här typen av bricka fanns hos vänner och bekanta. Jag kan minnas en röd, men var den fanns vet jag inte.