Uppstart igen och igen och igen

Jaha. Vinter, kyla. Regn och rusk. Snö och is. Där vi bor kan vädret te sig nästan hur som helst och främst med ganska vidriga inslag. Vidriga om man vill komma igång och springa i allafall. Vill jag bli kvar inne vid symaskinen kan vädret inte bli bättre.

Men nu vill jag ju komma igång igen! Nu är det den 7 februari och jag har sprungit fem gånger i år, tror jag. Max distans fem kilometer, med döden flåsande mig på axeln. runningshoesDet var igår. Jag var trött efter två dagar ensam med sjuka barn, som sedan piggnade till och därför fick åka till badhuset. Där var vi stundtals nästan ensamma och jag körde några crawl-längder (i en 10-metersbassäng, väldigt lagom). Men badhus är jobbiga och orken försvann. Ändå knöt jag på mig dojorna och begav mig ut i mörkret när barnens ömme fader tog över. Fem tunga kilometer som nu känns i höfter och ben. Men också i själen. Och den mår så bra! Nu blir det inte någon löpning på en del dagar, eftersom jag jobbar helg. Men ändå!

I början på hösten var jag helt grym. Faktiskt. Jag fick in milen som en standardsträcka och det var sällan jag sprang kortare. Jag kunde ge mig ut med målet att springa lite lugnt, kanske sex kilometer, men körde sedan på, km efter km och kunde glad i hågen komma hem efter att ha avverkat elva eller tolv kilometer. Men så kom hösten, regnet, mörket och förkylningar och ryggont. Så nu blir det uppstart på uppstart. Segt och trist och efter varje pass tror jag att NU, nu kommer jag att komma igång igen! Men så kommer den där känningen i halsen eller något privat som stökar till det och så går det ännu en vecka.

Men jag ger inte upp! Planerar att ge mig ut igen på tisdag och sedan minst ett pass till under veckan. Får ju inte ta i för mycket i början. Behöver stretcha också,  så yogan måste dammas av. Jag har ju ett GöteborgsVarv att träna inför! Och jag ska göra ett bättre varv i år, så det så!

 

 

2 reaktioner till “Uppstart igen och igen och igen

  1. Det kommer ofta saker och ting i vägen, det bara är så. Men det viktiga är att man inte ger upp utan försöker igen och ser fram emot ett pass längre fram. 🙂

    Kul att du läser min blogg. 🙂
    Kram M

  2. Känner igen mej! Jag tror att det ofta är lite så där: En ser löpningen som en trappa som bara går upp, upp när det i själva verket kanske är så att det är normalare att det går upp, ned, upp, upp, ned och så upp, upp. Jag har ibland förbannat mej lite för att jag tappat lite av den form jag hade men sen tänker jag att det liksom byggs på sakta, inte alltid så fort som en vill, men huvudsaken är att en fortfarande har det kvar. Att en GÖR det!

    Tack för att jag får vara med i länklistan här förresten 🙂 Blev så glad när jag klickade in och såg det <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *