Nedräkning… snart börjar det

Från och med den 1 november drar den igång. Den byxfria vintern!

Förra året beslöt jag mig för att inte arbeta i jeans under januari månad. Den idén formade om sig så pass att jag inte hade jeans eller långbyxor förrän i mitten av april! Tajts, mysbyxor och träningskläder undantas, men i övrigt är det kjol och klänning som gäller. Och nu kör jag igen, fast med start nu på onsdag.

Så symaskinen går varm. Så klart måste jag ha lite nytt att plocka fram under den här perioden, men sen finns det ju en del som legat i lådor en tid och som är roligt att ha på sig igen.

Så vem har tid att jobba nu???

I vinter ska det inte frysas

I somras fick jag ett mönster på vantar från barnens farmor. Hon hade hittat det i någon gömma och undrade om det kunde vara något för mig. Jag har aldrig stickat vantar, men tyckte att modellen var fin och verkade relativt enkel. I samma veva handlade jag också ett färdigt garnpaket i garnaffären i Kalix, så nu jäklar skulle det stickas vantar.

Härom veckan startade min vantstickarhöst med garnpaketet från Kalix. Modellen var jättesöt, men mönstret ganska pilligt. Det var ett oerhört räknande varje varv, men samtidigt är det så kul att sticka med mönster, så det var nästan omöjligt att lägga stickningen ifrån sig. Det var nästan så att jag blev glad när jag blev sjuk, för då orkade jag just inte annat än att sitta framför tvn och sticka. Ofta hade jag sällskap i knäet…

Ni ser vanten nere till vänster i bilden. Där är den nästan klar, jag har några varv kvar på tummen bara. Nu är båda vantarna så gott som klara, men behöver fixas lite i nederkant. Dessutom blev tummarna lite tajta, men kanske blir det en julklapp till min systerdotter (nej, hon läser inte min blogg).

Nu har jag satt igång vantmodell nummer två, den som jag fick mönster till av min svärmor. Det är en enklare modell, eftersom mönstret är regelbunden och man kan nästan räkna ut på förhand hur nästa varv ska bli. Men det är fortfarande galet svårt att lägga stickningen ifrån sig, för jag vill bara köra ett litet varv till för att se hur det blir. Och sen ett till. Och ett till… Sen är det kul med vantar för att det går rätt fort. Nästa vantpar ska jag dessutom testa att sticka med sk ”magic loop”, så stickar man båda på samma gång.

Jag har inte sytt mycket det sista, för vi håller på att renovera sovrum. Nu är Gröna rummet inte längre grönt, utan mer nougatfärgat och till helgen ska jag tapetsera. Sen ska det bli vårt nya sovrum och jag får dra igång nästa renoveringsprojekt, nämligen att fixa sönernas rum. Ingen rast, ingen ro. Då är det skönt att ändå få handarbeta lite framför tvn.

Afrikansk gammal skåpmat

När vi flyttade in i vårt hus lät vi behålla en del gamla saker, i och med att det var ett dödsbo. Bland annat behöll jag ett vitt linneskåp, fyllt med lakan, dukar och annat. Ur ett syperspektiv var det inte så mycket som var roligt och spännande, men där fanns det här Afrika-inspirerade lakanet, som jag direkt lade åt sidan. Sedan, för ett par år sedan, satte jag äntligen saxen i tyget och fick mig ett par vida, smågalna sommarbyxor.

Linningen är bred och skön och hålls uppe med hjälp av två knappar. Jag, som egentligen inte är någon fan av byxor med gubbveck, har sytt inte mindre än två på varje sida på den här modellen och är faktiskt riktigt nöjd med det. Rymliga fickor fram, men inga bak funkar bra, även om en passpoalficka bak hade varit pricken över i.

Modellen är riktigt vid i benen och hålls in med knytband längst ner. Kanske är de i galnaste laget för att ha på jobbet, men idag, men som här, när jag är på ungdomsavdelningen, då funkar de perfekt, tycker jag. Fast jag har inte bara linne på jobbet, utan en skjorta över. Någon måtta på galenskaperna får det vara.

Så häpp, så här kan man tramsa innan låntagarna har hittat in i lokalerna! Och med tanke på att det är mer än två år sedan jag sydde byxorna är det verkligen på tiden att de får se bloggvärldens ljus!

Mönster? Egenritat! Det är inte så ofta mina mönster är det, men den här modellen har jag faktiskt lyckats med! Om man nu får säga det själv.

När storebror vill sy kläder

Det senaste året har Waldemar fått ett stort intresse i kläder och flera gånger har vi sytt något som han har designat själv. Det här är vårt senaste alster. En stor t-shirt (och galet lång) i vit bomull, med svarta axlar, ärmar och huva. Texten ”What ever” har han också beslutat att han skulle ha.

Sen har Waldemar fått upptäcka att vita kläder kan innebära en hel del svårigheter – tischan ligger till exempel mest i tvättkorgen. Men den är en tveklös favorit hemma!

Han har varit med och sytt flera sömmar, inklusive med overlock den här gången. Trycket har han knåpat ihop själv, även om hans ömma moder höll i kniven när bokstäverna skulle skäras ut.

Nu ska vi få ihop en planerad t-shirt till Gustav också, bara vi hittar rätt grön trikå!

Ännu en skjortklänning

Efter att jag sydde den här klänningen gick det inte lång tid alls förrän ännu en fick se dagens ljus. Den här är sydd i viskos från tyg.se, i svart med en syrenlila liten blomma på. Som alltid en chansning när man handlar på postorder och först var jag missnöjd, men när klänningen väl började ta form blev jag ändå rätt förtjust i mönstret.

Klänningen faller som ett regn från kroppen och kommer att bli helt perfekt till sommaren. Fast även nu, med en svart kofta över, så fungerar den riktigt bra.

Grundmodellen har bara en långärmad eller en ärmlös modell, men jag ville ha en liten kort ärm på den här och ritade om den långärmade. Jag är riktigt nöjd med hur det blev.

När jag var klar med klänningen upptäckte jag att den översta knappen (med tillhörande knapphål, hahaha) hade hamnat några centimeter för långt ner. Det är därför jag står och tittar ner i min urringning på sista bilden. Det har jag räddat nu genom att sy på en liten tryckknapp som inte syns när klänningen är på.

När jag sydde den första klänningen insåg jag direkt att det skulle bli fler och jag har faktiskt redan sytt klänning nummer tre, i denim. Nummer fyra är planerad, men jag har lite annat att göra dessförinnan. Annars riskerar skjortklänningarna att ta över hela garderoben.

En stor dag

Hon kommer idag, Vega. Vi har jobbat som bävrar och nu har kattoaletten sand i sig, klösmöblerna är ihopsatta och gillestugan är helt oigenkännlig.


Vi har skruvat, målat, bankat, virkat och sytt. Här skruvar Waldemar ihop en av klösmöblerna, den som ska stå på övervåningen. Nere har vi en som är aningens större och mer spännande, men båda kommer nog att fylla sitt syfte. Det är viktigt att Vega dels kan sitta lite högre upp vid behov (typ när Assar kommer) och att hon har egna möbler att klösa på.

I gillestugan har vi till och med fått upp lite tavlor. Jag tycker att kombinationen svart och vitt kan vara så oerhört snygg (dock inte BARA svart och vitt), så att sätta upp svartvita bilder i svarta ramar var ett rent nöje. Dessutom fick mina två katter som jag hade tidigare pryda väggen, ihop med lite bilder på barnen. På sikt ska det upp mer bilder, men just nu räcker det här bra.

På bänken har jag också ställt en ”burk” i tyg, som jag sydde i måndags. Mönstret kommer från en Craftsy-kurs och egentligen ska burken ha ett lock. Men i det här fallet tyckte jag inte att det var nödvändigt. Burken är full med värmeljus och dem måste man komma åt snabbt!

Soffan pryds av ännu ett par nya kuddar. Den röda blev verkligen pricken över i! Den har jag dessutom tryckt själv, på enklast möjliga sätt, dvs med potatistryck. De helsvarta pricken är bara en halv potatis och den med ring är en urgröpt potatis. Så enkelt och så kul. Rekommenderas!

Det lustigaste Vega-projektet är ändå den här sk kattgrottan, som mer ser ut som en lök eller en pumpa. Jag har virkat lite hur som helst med trikågarn från Panduro och det var jättekul och rätt jobbigt på samma gång. Rekommendationen för garnet var virknål åtta, men jag använde virknål fem. Nu väntar jag lite innan jag virkar igen. Men det blir spännande att se om vår lilla Vega-tjej vill mysa i löken eller ej. På sikt ska den få en liten kudde på botten också, men det har jag inte hunnit med ännu.

I söndags fick jag förresten följande bild:

Det är Vega, som njuter av vårsolen.

Snart kommer hon att kunna göra det hos oss!!!

Ändan ur vagnen

Ingen kan påstå att vi har renoverat särskilt flitigt sedan vi flyttade in i april 2011. Men vi har sagt att vi i första hand är småbarnsföräldrar och vi har inte velat hoppa i blåbyxorna så fort det har varit en ledig dag. Men sen får man väl också erkänna – vi är lite bekväma av oss också. Det är så lätt att göra annat, som kanske vid första anblicken är roligare. Renovering blir ju lätt så stora projekt. Samtidigt är det galet roligt, när man väl sätter igång.

Som gillestugan. En klassisk sådan, med furupanel på tre av fyra väggar. Den fjärde är en jättesnygg tegelvägg. Taket är vitt, putsat, men med fyra (eller fem?) bjälkar i mörkt trä. Vi har länge tänkt att rummet på sikt ska bli ett mediarum, med tv, dvd-spelare och kanske också tv-spel. Ett perfekt ställe för grabbarna att hänga i! Men innan dess har gillestugan fått agera lekrum och därför har den mest hela tiden varit fullkomligt belamrad av lego, lego, lego, nerf-vapen, mjukisdjur, utklädningskläder och mer lego.

För två år sedan eller så började vi med renoveringsprojektet. Taket målades och panelerna likaså. Men trots flera lager färg vart jag inte nöjd, men tog jag och målade på det sista lagret? Nope. Inte förrän för ett par helger sedan. Men då blev det å andra sidan äntligen bra!

Sen kom den stora händelsen i förra veckan. Den att vi ska bli kattägare. Representanten från Djurskyddsföreningen tyckte också att vi inte skulle låta Vega få tillgång till hela huset med en gång, utan ta det lite i taget. Hon är ju inte van vid så mycket utrymme nu och det kan bli oerhört stressande. Jag gjorde som professor Baltazar och funderade och funderade. Och SÅ kom jag på det. Gillestugan! Blir ju perfekt! Om man kunde bortse från det faktum att det pågick en renovering och att hela rummet såg ut som ett slagfält.

Nåväl. I tisdags var jag ledig, så då satte jag igång. En sista strykning på taklisterna och så började Det Stora Städprojektet. Nästan allt har gåtts igenom. Killarna leker ju inte med allt längre. Kan vi slänga? Kan vi ge bort? Vad ska upp på vinden? Vad ska vara kvar och hur ska det förvaras? Fullt ös, medvetslös.

Igår började jag måla det lite tråkiga runda bordet som vi, i brist på annat, haft i rummet. Nu är det rött och redan mycket roligare. Sen, när jag lämnat sönerna på skolan i morse, satte jag mig vid symaskinerna och dundrade fram det ena kuddöverdraget efter det andra.

Mattan under bordet ska på tippen, men får finnas kvar en liten tid. Golvet ska bytas (förhoppningsvis i sommar) och sen vill jag absolut ha en ny matta. Fast vilken sort? Trasmatta? Eller en rya?

Att sy kuddöverdragen var lite extra kul, faktiskt. Flera av tygerna har jag haft i flera år, men har inte velat använda dem. Jag har nämligen sett precis det här framför mig, ett gäng kuddar i matchande färger som passar ihop, trots olika mönster. Det kommer att bli ändå fler, eftersom soffan är en hörnsoffa och en hörnsoffa kräver mycket kuddar. Särskilt den här modellen, som är så fyrkantig.

Som grädde på moset gjorde jag en ”tavla”. I somras fick jag ett tyg av min svärmor, som hon tyckte att jag skulle ha på väggen. Jag höll med och sagt och gjort – nu har jag en tygtavla av enkel modell på en av de vita väggarna.

Jag har inte tid att jobba nu, egentligen. Jag vill bara fortsätta! Hänga upp något mer på väggarna, städa det sista, pynta lite och sen bara sitta i soffan och njuta av mitt arbete.

Och på onsdag blir det precis det jag gör. Njuter! Fast inte så mycket av mitt arbete, utan av vår nya familjemedlem!

Pysselhelg

Ännu en helg har kommit och gått. De går så fort, även om Waldemar tyckte att veckan gick fortare än helgen.

I lördags fick sig gillestugan en slutlig (hoppas jag) strykning. Nu kan jag inte se att något lyser igenom och känner mig ganska nöjd. Dock behöver listerna fräschas upp, men dit har jag inte kommit ännu.

Symaskinerna har fortsatt fått jobba på. Det går bara inte att låta bli! Jag har sytt en testklänning (skulle bli nattlinne, men blev mer vardagsklänning för hemmabruk) och sen en topp till mig själv.

Jag älskar olivgröna toner och det här tyget har jag haft länge. Det har till och med varit med om flytten till huset, så det har rätt många år på nacken nu. Det kommer från E-slöjd och jag köpte flera meter. Jag har tidigare sytt både mig och barnen tröjor, men hade precis lagom mycket kvar nu för att sy mig en Rose, från Jenny Hellström. Jag har faktiskt inte sytt den modellen, bara haft som grund till en kofta och hade jag vetat hur den skulle sitta på hade jag sytt en mindre storlek. Det här tyget är nämligen en lite stadigare interlock och modellen hade tjänat på ett tunnar tyg, både för passformen och för stjärnan på bröstet. Ett singeljersey hade både fallit bättre och blivit roligare i klippen i stjärnan.

Ja, den där stjärnan. Länge länge länge har jag tittat på det här inlägget hos Simolibo, där hon gör en jättebra tutorial på hur man gör trasiga applikationer. Det blev ju bara så läckert! Så i helgen var jag tvungen att testa. Jag sydde, mätte, klippte, rev bort kaffefilter och slet mitt hår – och min ömma nacke svor de hemskaste eder. Den vill nämligen inte sitta böjd över symaskiner mer än nödvändigt. Tough shit, sade jag, men är böjd (hahahaha) att hålla med och försöker nu ge nacken lite träning och omsorg. Hur som haver. Till slut satte jag saxen i tyget och fick klippt ut ränderna – och det hände inte mycket alls. Ett singeljerseytyg hade liksom rullat sig lite, men interlocken var alldeles för snäll och låg på plats. Så jag tog fram en liten sax och började istället klippa bort lite ”överflödigt” tyg i klippen, så att det skulle hända lite mer. Då blev det mycket bättre.

Sen måste ju Cover-maskinen få jobba också, så det blev dekorsöm kring ärmsättningen och sedan också vid uppläggningen. Det kommer en mer detaljerad bild på det framöver, för jag lekte lite extra med ärmfållarna och halsringningen.

Tyvärr är det inte bara jag som vill vistas i syrummet. Waldemar är i alldeles för många avseenden en kopia av sin mor och nu har även han hela huvudet fullt av syprojekt. Han vill ha den ena t-shirten efter den andra, extra långa och med Green Day-tryck på. Green Day är alltså favoritbandet just nu.

Här har vi det mest aktuella projektet. Jag har ritat av en bild från nätet och överfört den till omslagspapper, skurit ur alla små detaljer och sedan pressat det på tyget. Sen har vi duttat vit färg hela helgen, för att få det tillräckligt täckande. Nästa del av projektet är att göra samma sak med en bild av en hjärtformad blödande handgranat. Varför lägga ribban lågt?

Sen vill han ha en onepiece – även den med Green Day-tryck. Jag har med andra ord att göra…

”Som en prinsessa”

Nja. Jag ser väl inte ut som en prinsessa direkt, men det är en så rolig kommentar. Jag har en kollega på jobbet som kommer från Syrien och hon gav mig den kommentaren om just den här klänningen.

Ibland får man slå på sin egen trumma. Det får man faktiskt. Så ”dunkeli dunk dunk” – den här klänningen har blivit så himla bra! Världens bästa och just nu den absoluta favoriten!

Modellen av från Sew Over it, deras Vintage dress. Man får den på pdf och det är ett ruskigt klippande och limmande innan man får ihop mönstret, men sen är det bara att köra. Jag får rita om lite här och där (länga livet bland annat), men den här gången gick det otroligt smärtfritt.

Tyget har jag fått från min systers svärmor och var till en början skeptisk till. Anledningen är färgen – rött och grönt. Det liksom skriker jul. Men jag fick många meter och tänkte att det skulle bli kanon att sy en toile i det. Tyget innehåller lite ull (tror jag), säkerligen en del polyester (hu), men har ett skönt fall. Men så när jag hade sytt ihop större delen av klänningen började jag falla. Trots färgerna var den så fin! Och skön! Perfekt jobbklänning och jag har den massor också hemma, när jag egentligen bara går och såsar omkring.

Som vanligt när det gäller rutor får man mönsterpassa och jag har inte lyckats överallt. Särskilt bak har det falerat, men jag inser att det ändå nästan inte syns, iallafall inte på bilden. Sedan tyckte jag först att den var för kort, men nu undrar jag. Tycker att det funkar ändå.

I och med materialet är det här en perfekt klänning för vinterhalvåret. Ibland har jag en trikåtopp under med 3/4-ärm, då blir den extra varm, men oftast behövs det inte. Då är jag ändå en sådan som fryser nästan jämnt.

Skjortklänning rockar, det säger jag bara. Världens bästa! Jag har redan sytt en kortärmad variant i viskos och har en i jeanstyg planerad inom kort. Men först måste jag leka lite mer med min lilla Coverpro!

Utökad maskinpark

I flera år har jag gått och funderat på att köpa mig en så kallad täcksömsmaskin, men det har inte blivit av. Jag har varit ganska nöjd med att fålla upp mina trikåtröjor med våffelsöm eller liknande och tänkt att jag ändå har klarat mig bra.

Men nu har jag ändå shoppat loss! Det började med att jag fick syn på en begagnad så kallad kombinationsmaskin, som är både over- och coverlock till ett bra pris. Men den var såld och för att göra en lång historia kort slutade det med att jag köpte mig en helt ny Janome CoverPro 2000CPX, den nyaste på marknaden. Den oerhört trevlige mannen som har Berninabutiken i Linnéstaden hade nämligen kvar maskinen till det gamla priset! Alla andra säljer den för nästan två tusen till! Och jag hade tur, för jag fick den sista och när han tar in nya måste han sälja till det nya priset.

Man ska ha lite tur ibland! 🙂

Alltså har maskinparken utökats. I ärlighetens namn kanske det inte var det absolut mest nödvändiga, men mina symaskiner står ju inte och samlar damm direkt!

Efter en snabbstädning i syrummet ser det ut så här nu:

På långa skrivbordet står min äldsta och min nyaste maskin, sida vid sida. Det är coverlocken till vänster och min Bernina Activa 220 till höger. Jag köpte Berninan när Waldemar var drygt ett år, så hon har jobbat på bra i många år och levererar med bravur. Love! Det lilla jag har hunnit använda Coverlocken än har också lovat gott. Så roligt!

På min farmors gamla skrivbord står min lika älskade overlock, aka Olle.

Han jobbar också på oerhört bra, men kräver lite mer kärlek. Funderar på att lämna in honom på service över påsk. Han fick flytta hem till oss från England. Modellen MyLock 744D såldes aldrig i Sverige och jag har till och med hört en otrevlig affärsinnehavare hävda stenhårt att maskinen inte ens finns. Det gör den uppenbarligen! I love you, Olle!

På golvet står min Elna Denim 3210, med frihandsquilt-pressarfoten på. Det här är egentligen samma maskin som Janome Easy Jeans, dvs den starkaste på marknaden. Hon tuggar sig igenom allt och är ett naturligt val när jag ska sy väskor eller jeans. Dessutom är hon väldigt trevlig att quilta på! Hon är mekanisk, till skillnad från Bernina ovan, så man får två helt olika upplevelser – dock oerhört trevliga båda två! Varje gång jag byter maskin efter att ha sytt mycket på den andra, så blir jag så oerhört glad att jag har båda. Dock får jag ibland lite hoppstygn på Elnan, men det kan bero på dålig tråd. Måste utreda detta mer.

Måste man ha fyra maskiner? Nej. Det räcket egentligen med en. Jag hade klarat mig jättebra med Berninan enbart, men ju mer man håller på, desto roligare är det att få till plagg som man nästan inte kan se är hemsydda. Den där finishen är extra rolig! Samtidigt blir jag glad när jag tar fram kläder som jag sydde för sju-åtta år sedan, som har klassisk sicksack. Då vet man verkligen att det är hemsytt. Allt är liksom charmigt på sitt sätt.

Jaha. Hur ser den där coversömmen ut nu då? Än har jag bara sytt en, den tretrådiga, men ack – den är snygg!

Egenligen är detta sömmen på baksidan. Fast jag och många med mig gillar verkligen att ha baksidessömmen på framsidan istället! Man ser ju det mycket på köpta kläder och det kan bli så dekorativt. Du kan leka med olika färger på trådarna och det verkligen bli pricken över i på ett plagg. Här testsyr jag ett nattlinne i ett tyg som jag fick för många år sedan och inte vetat vad jag skulle göra av. Jag overlockar ihop alla sömmarna och stickar sedan ner dem med hjälp av coverlocken. Då blir det så här fint.

Jag har hela huvudet fullt av idéer nu och det har Waldemar också, så det kan bli mycket kläder i flödet framöver. Nästan tur att jag måste jobba också, för kroppen protesterar när jag sitter böjd över maskinerna för länge.