Culotter

När det är kallt, snöigt, isigt och bara allmänt pestigt, då kan man alltid pigga upp sig med att vi trots allt går mot ljusare tider. Och med dessa tider kommer också en helt annan garderob! Så när jag sitter med kofta, strumpbyxor och yllesjal är det lätt att drömma sig bort till sommarens glada dagar. Som här, i nysydda culott-byxor uppe hos svärföräldrarna i Norrbotten.


Jag har postat om de här byxorna tidigare, men som en del av er redan vet lyckades jag sopa hela min Exd-katalog med inlägg och bilder när jag slog ihop två sidor. Alltså kan jag ta mig sådana friheter, att posta samma sak två gånger!
Mönstret är hemmaritat, baserat på mina personliga mått. De är ganska vida och eftersom jag inte har någon gylf på dem, utan smockad midja (inte allra längst fram), så har alla insnitt fått ryka. Men jag tycker ändå att passformen har blivit ganska bra!

Fram har jag påsydda fickor och bak har det fått bli passpoalfickor. De blev lite i smalaste laget, men det kan man leva med. Jag har inte sytt så många ännu och övning ger ju färdighet. Nästa gång gör jag dem en centimeter bredare, helt enkelt. Annars gillar jag helt klart modellen på ficka!


Smocken går som sagt nästan hela varvet runt, men mitt fram är det slätt och jag har roat mig med att sy dit en vit plastring i två ”slejfar”, som lite grann bildar en rosett. Då slipper jag extra rynk kring magen och får fram en lite rolig detalj. Byxorna blir också lite småroligt ”marina”.


Byxorna i sydda i poplin, vilket är skönt mot kroppen, men skrynklar rätt ordentligt. Fast på sommarbyxor gör det inte så mycket, tycker jag. Däremot drar de till sig en del damm, vilket är lite mer störande.

Jag går nu i funderingar på att sy ett par liknande byxor, fast i viskos. Hm… Den kreativa hjärnan jobbar på övertid, tyvärr. Nacken behöver vila efter lite för mycket gam-nackande över symaskinen…

Återigen spaden i jorden

Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar.

Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot), en dvärgspirea (Flower carpet, tror jag att den hette), en höstsilverax (Brunette) och en alunrot (namn? Rödsilvriga blad). Några dagar tidigare hade Waldemar och jag varit på Blomsterlandet hemma och han hade valt två vitbrokiga klätterbenvedsplantor, som vi skulle klippa klot av.  omplant1

Så åkte spaden i jorden på framsidan igen. Nästan allt åkte upp, men allt utom en daggkåpa kom ner i jorden igen, fast på annan plats. De klot jag redan hade (buxbom och idegran) fick flytta på sig och tillsammans med de nya buxbomsplantorna och klätterbenveden skapa ”stommen”. En ganska spretig stomme just nu, eftersom jag vill vänta en månad innan jag klipper någon sorts form på plantorna. Sen kom också de andra plantorna i jorden, i olika grupper där färg och form ska harmoniera. Mina nävor, som jag visserligen älskar, får nog stryka på foten och så småningom ge plats för exempelvis hasselört, som också är vintergrön eller mer funkior. Men var sak har sin tid och nu ska rabatten få hämta sig, kloten få börja ta form och sen får vi se. omplant2

Jag avslutar inlägget med en suddig bild på två killar, som jag mötte på skolan för ett par veckor sedan, när vi fortfarande vågade tro att Sverige hade en chans i Fotbolls-EM. Jag kom tidigt, för att hämta pojkarna innan matchen började, men alla barnen på skolan och personalen satt i bamba (skolmatsalen) och såg på storbildsskärm. Det var högt till tak och det fanns inte på kartan att jag skulle få med mig killarna hem. Gustav tröttnade dock efter ungefär fem minuter, men Waldemar höll ut nästan hela första halvlek. Sen kunde vi åka hem och se nästa halvlek hemma, och dricka saft och äta kakor till.

hejasv

Arbete och vila

Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag!

Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi har massor av byggplast.

trapp

Pojkarna och jag tyckte att det var dags att göra en utflykt, faktiskt, oavsett väder. Det fick bli till Tjolöholms slott. Egentligen är det förstaklassens skrytbygge, men jag tänkte att pojkarna skulle gå igång på hela slottstanken. Och ja, det gjorde de lite, men väl hemma igen satte Waldemar igång att bygga Carlstens fästning i Lego. Det är bara att inse. Guld och kringelikrokinredning slår inte an på samma sätt som en en äkta fästning, där det har funnits både soldater, fångar och gärna också utspelat sig krig. Och i ärlighetens namn kan jag hålla med.

blueMen vacker var det, runt slottet. Lavendel, salvia och annat blått samsades i rabatten närmast slottet på baksidan. Härliga urnor fulla av sommarblommar stoltserade här och var. Mina halvgröna fingrar ville bara hem och jobba i trädgården, men det är bara till att ta djupa andetag och fokusera på annat.

slottskruka

Kanske tyckte pojkarna att det ändå var roligast att leka på lekskeppet man byggt nere vid stranden. Här ser man Gustav och Waldemar i full aktion – eller är det Henrik och Åsa som barn???

boysonboat

Med livet som insats

”Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg.

Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men herregud, vi är ju hundratals meter upp i luften!

Henrik tittar på mig och ler lite i mjugg. Han hade haft sina funderingar. Jag pratade så lättvindigt om den där linbanan och verkade inte det minsta bekymrad över att åka. Och jag har ju rätt ordentlig höjdskräck!

Det konstiga är att jag inte tänkte på det alls. Det var bara så självklart att vi skulle åka den där linbanan för att titta på djuren. Det är ju sånt man gör. Att jag förmodligen skulle behöva sätta livet till på kuppen, det hade jag liksom inte en tanke på. kolm2

Alla var inte lika rädda som jag. Om man ska vara helt ärlig var ingen det. Pojkarna stod på den andra sittbänken och tittade ut, totalt obekymrade. De sneglade på sin knäppa morsa och Gustav försökte pigga upp mig genom att hoppa upp och ner så att vagnen skakade.

Inte uppskattat. Alls.

Men jag såg ändå massor av djur. Även om jag nog faktiskt delade bur med de knäppaste djuren på jorden…

kolm1