• ExDesign

    Culotter

    När det är kallt, snöigt, isigt och bara allmänt pestigt, då kan man alltid pigga upp sig med att vi trots allt går mot ljusare tider. Och med dessa tider kommer också en helt annan garderob! Så när jag sitter med kofta, strumpbyxor och yllesjal är det lätt att drömma sig bort till sommarens glada dagar. Som här, i nysydda culott-byxor uppe hos svärföräldrarna i Norrbotten. Jag har postat om de här byxorna tidigare, men som en del av er redan vet lyckades jag sopa hela min Exd-katalog med inlägg och bilder när jag slog ihop två sidor. Alltså kan jag ta mig sådana friheter, att posta samma sak två gånger! Mönstret…

  • Familjen,  Solnedgången

    Återigen spaden i jorden

    Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar. Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot),…

  • Familjen,  Solnedgången

    Arbete och vila

    Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag! Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi…

  • Familjen

    Med livet som insats

    “Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg. Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men…