Men? Är det Vega?

Vega och jag sitter på Råda Bot, veterinärmottagningen som tidigare besiktigat Vega innan hon flyttade in hos oss i mars. Vi är där för att visa upp en böld som hon har under käken. Antagligen har vår tjej varit i slagsmål någon gång innan vi for till Norrbotten, för sedan har hon varit en sömnig innekatt hos mina föräldrar och där har inget hänt. Däremot har hon haft lite dålig aptit och dragit sig undan ganska mycket. Hon har ju inte varit hos dem innan, så de visste inte vad de skulle förvänta sig och har därför inte varit oroliga.

Väl hemma har vi ett otroligt gos-kalas och jag känner den där knölen. Den är stor och jag blir genomsvettig av oro. Hon är inte riktigt sitt vanliga aktiva jag och har under helgen inte ätit ordentligt och har börjat gömma sig. Hon har tveklöst ont och mår uppenbart inte bra. Så på måndag morgon packar jag in katten i buren och åker till mottagningen. Där blir vi sittande ganska länge, men får sedan träffa en veterinär som känner på henne. Helt klart en böld och den ska tömmas och sättas ett dränage på.

”Hur gammal är hon?”

Jag svarar att jag inte riktigt vet, för hon kommer från Göteborgs Djurskyddsförening. Det är då den kommer, frågan. ”Men? Är det Vega?”

Hon minns vår katt. Hon, som träffar mängder med katter varje dag! Vi pratar om vår oerhört trevliga katt och jag berättar om hur självklart det var att vi skulle ha henne, efter att hon blev så nyfiken på pojkarna. Att hon sover hos dem och busar med dem och att det är jättejobbigt nu när hon inte mår bra.

Sen lämnar jag henne där och låter Henrik och grabbarna hämta en nyopererad kisse. Det är inte roligt. Hon är vinglig och undvikande. Hon sitter och stirrar in i en vägg och Henrik tycker att det är obehagligt. Och hur ska hon kunna äta och dricka med tratten?

Men katter är överlevare och när jag kommer hem efter att ha jobbat kväll är Vega piggare igen. Hon kommer mig till mötes och vi kan gosa lite. Nästa morgon får hon antibiotika i leverpastej – mums. Sen ska vi tvätta såret och hon spinner sig igenom hela behandlingen. Det är som att hon förstår att saker blir bättre nu. Hon hanterar tratten med värdighet och går ut så fort hon kan. När hon inte har kärlekskalas med sin familj, förstås. Hon äter och dricker visserligen med lite stök, men vad gör det. Aptiten är tillbaka och vi känner igen vår prinsessa igen.

Imorgon ska dränaget bort!

Vega och utelivet

Vår fina kattjej har fått gå ut! Ända sedan dag ett har hon tydligt visat att hon har velat gå ut och för ett par veckor sedan, när vi var tillbaka från Norrland, så öppnade vi äntligen ytterdörren. Eftersom Vega redan lyckats smita ut ett par gånger och vi snabbt fångat in henne igen var det som om hon såg till att komma långt bort från oss, så att vi inte skulle få tag i henne igen!

Så klart var vi lite oroliga. Jag hade nog trott att hon skulle hålla sig runt oss och typ sitta pittoreskt på en sten bredvid mig när jag rensade ogräs i rabatterna, men istället försvann hon på nolltid. De första dagarna var vi ute och gick promenader och ropade titt som tätt, men vi lärde oss snabbt att vi kunde vara hur lugna som helst. Vega var aldrig långt borta. Hon till och med ropade vid ytterdörren när hon ville bli insläppt.

I början fick hon lugnt finna sig i att vara inlåst när vi inte var hemma, men så beställde vi en chiplåst kattlucka, som Henrik installerade när jag jobbade helg. Han visade stolt upp den och berättade att katten minsann gått ut genom den och var ute nu. Luckan är i genomskinlig plast och jag började skratta, för på andra sidan satt ju Vega och tittade in. ”Släpp in mig” sade hon tydligt med ögonen och vi pillade upp luckan och katten kom in.

Så har det fortsatt. Hon har inte fattat att hon kan gå ut själv och vi har inte riktigt haft tid att försöka lära henne heller. Å andra sidan är hon lite rolig, för hon vill helst gå ut med oss. Går hon ut själv sitter hon och väntar och om vi inte kommer, då går hon ofta in igen.

Sen vi var i Norrland har det också förändrats lite hemma. Tidigare lade sig Vega lugnt tillrätta hos Waldemar vid barnens läggning. Det gör hon fortfarande, men hon kan också välja att sova hos lillebror i slafen under. Eller – hör och häpna – gå och upp hänga lite i vardagsrummet med de vuxna! Hon har blivit allt mer mammig, vilket förmodligen beror på att jag oftast matar henne och släpper ut henne. Nu ligger hon gärna på strykbrädan när jag syr, sitter vid mina fötter om jag sitter ute, ligger på min bröstkorg framför tvn.

Men när killarna hoppar studsmatta, där sitter hon på kanten utanför nätet!

Man ska inte vara helt säker på att man vet var man har henne. Innan jag åkte till jobbet idag fick jag faktiskt leta rätt länge, innan jag hittade henne sovandes i den danska fåtöljen bland husses kläder. Ett för henne helt nytt ställe.

Mamma fick snulle

Så här ser det ut vareviga morgon hemma hos oss nu. Vega som trycker uppe vid Waldemars huvudände. Bilden är inte så bra, för det var mörkt i rummet när jag försökte ta kortet, men ni förstår väl?

Storebror sover i översängen i en sk familjesäng. En familjesäng är som en våningssäng, men den undre sängen är bredare och stegen blir mer som en trappa. Vega klättrar hur obekymrat som helst upp och ner på trappan, eller så tar hon sig upp via fönstret.

Vi förstår alla att det är underbart skönt för henne att sova högt. Det är tryggt och säkert och typiskt en katt. När Waldemar är i skolan ligger hon gärna i röran bland sängkläder, alldeles hopsnurrad som en liten kanelbulle.

Men i helgen var det annorlunda. Under förra veckan bodde mina föräldrar, med hund (mer om det senare) hos oss, eftersom man bland annat håller på att byta stammar hemma hos dem. De sov i gästrummet, en i sängen och en på en dubbelgummimadrass. När de sedan åkte hem på fredagen ville pojkarna sova på gummimadrassen och fick därför flytta in i gästrummet för natten.

När jag sedan själv skulle gå och lägga mig gick jag runt och letade efter Vega. Hon var inte i gillestugan, inte i översängen och ingen annanstans. När jag till slut stack in huvudet i gästrummet såg jag henne inte heller – inte förrän jag vant ögonen vid mörkret. Då låg hon som en mörkt luden korv, tvärs över Gustavs mage!

Vår katt väljer att sova med barnen. Varje natt. I måndags, efter att jag jobbat kväll och kommit hem vid tio, tänkte jag att jag kanske skulle få vårt ludna nytillskott att sova hos mig. Jag matade henne, fyllde vattenskålen och låg sedan och väntade.

Om hon kom?

Nope. Mätt och otörstig sprang hon direkt in till pojkarna igen.

Jag var lite rädd att Vega skulle välja mig när hon flyttade in. Jag har ju haft katter tidigare och när hon redan första dagen kröp ihop i mitt knä kände jag hur vi knöt an, hon och jag.

Men hon har inte valt mig. Hon har valt oss alla. Och nattetid väljer hon barnen.

Det är helt underbart.

En vecka med Vega

För en vecka sedan flyttade hon in. Vi har svårt att förstå att det redan har gått en hel vecka och som Waldemar sade i morse: ”Det känns som att vi lånar henne”.

De första dagarna gick hon runt i huset nyfiket, men samtidigt på sin vakt. Hela tiden beredd att backa om det skulle vara något läskigt. Men med tiden har hon börjat röra sig allt mer obekymrat och nu rör hon sig avspänt runt i huset.

Vi har fått oss en riktig knäkatt. Så fort någon lägger sig på en säng eller soffa med en bok, telefon eller ipad, då är Vega där. Gärna på bröstkorgen om det är fadern som har lagt sig. En stor del av helgen tillbringades i Waldemars överslaf, där hon låg både med och utan storebror.


Det är också där hon lägger sig på kvällen. Hon har nämligen inte förstått att hon kan vara uppe med Henrik och mig och gosa i soffan nån timme eller två, utan hon går lugnt och lägger sig samtidigt med pojkarna. Ibland väntar hon tills Walle somnat, då går hon ner och lägger sig hos lillebror istället. Det kan ju hända att man får lite gos och kel där också!

Vegas favoritsak i huset är dammsugaren. Eller i ärlighetens namn är det nog slangen som lockar, inte själva maskinen. Vi vet inte vad det är som är så roligt, men hon leker med slangen, jagar den och ligger gärna och ålar sig runt den. I morse löpte hon gatlopp i korridoren både uppe och nere och landade sedan – vid dammsugaren. Det är galet roligt att se henne leka på egen hand! Hon ger sig på sladdar, tygremsor, dammvippan och leksaksmössen som hänger på klätterställningarna. Men dammsugarslangen, den är ändå bäst.


Vega knyter an

”Äntligen! Ska du sitta här nu? Najs! Hej! Du luktar så gott! Gillar dig verkligen!”

”Mmmm… Klia lite mer åt höger! Ah! Där ja… perfekt!”

”Vi blir ett rätt bra team, du och jag. Jag är ju som gjord för ditt knä och så är jag ju så söt också, eller hur?”

”Somnar nästan nu…”

Första natten med gänget

Jag låter inte klockan snooza lika många gånger som jag brukar. Jag måste bara upp och titta in i gillestugan. Vega har tillbringat sin första natt där, i sällskap med Waldemar, som har sovit på soffan. Hur har natten varit?

Jag smyger mig fram och gläntar på dörren. Snabbt panorerar jag igenom rummet och ser till min glädje att katten ligger vid Waldemars sida i soffan. Hon får syn på mig och springer mig till mötes. Vi gosar några sekunder, sedan smiter hon ut ur gillestugan för att möta dagen. Jag kan nästan inte fatta hur bra det har gått. Vilken katt vi har skaffat oss!

Det började visserligen lite darrigt. Stressad av att åka transportlåda hade Vega både bajsat och kissat under resan, men tack och lov inte trampat runt i det, så vi slapp börja vårt liv tillsammans med att i värsta fall duscha en redan rädd och stressad katt. När vi släppte ner henne på golvet i gillestugan rusade hon, naturligtvis, in under soffan. ”Där lär hon vara ett par timmar” tänkte jag och sade till killarna att sitta i soffan, prata, kanske spela nåt spel och bara ta det lugnt och låta katten vara. Under tiden skulle jag fixa lite mellanmål.

När jag kom ner med ett gäng mackor var dörren till gillestugan öppen. Jag hörde pojkarna spela spel i soffan och såg katten utforska – inte gillestugan, utan pojkarnas sovrum. Hon hade redan tagit sig fram från under soffan och gett sig ut på upptäcksfärd och killarna hade inte märkt något alls. Jag fick med mig katten tillbaka till gillestugan och stängde dörren.

Sen började vi lära känna varandra. Hon var visserligen lite osäker och rädd, men samtidigt tog nyfikenheten överhanden. Allt var oerhört spännande och kanske var det mest intressanta de tre individer som delade hennes utrymme? Oj, så roliga vi är! Och oj, så konstigt det är när vi försvinner! Då tittar hon intensivt på dörren och lyssnar – vad händer där ute?

Pojkarna gick efter ett tag upp på övervåningen och jag blev kvar, ivrigt talande i telefon med barnens mormor och sen farmor. Innan jag vet ordet av har jag en ljudligt spinnande Vega i knäet. Länge satt vi där. Jag klappade, hon spann. Sen sovs det lite. Det är tröttsamt att flytta, det vet ju alla.

Vi kunde inte hålla henne i gillestugan hela kvällen. Hon fick faktiskt gå ut på lite mer omfattande upptäcksfärd. Fast inte så länge. Sen åt familjen korv i gillestugan till middag och dörren var stängd. Strax där efter lade sig fadern i huset raklång i soffan och började läsa. Då tog Vega tillfället i akt att ta reda på vem den där filuren var. Hon klev helt sonika upp på hans bröst, nosade honom i skägget och sen resten av ansiktet. Hon konstaterade att han var cool och lade sig sen, utan att tveka, på hans bröstkorg. Han hade lite svårt att hålla boken på plats, så han flyttade henne till klätterträdet, där hon lade sig lugnt och stilla och sen somnade en stund.

Till natten bäddades det för två pojkar och en katt, men en kille ville sen sova i sin egen säng. Fast han fick sig en omgång mys innan han gav upp. Dock tror jag att vårt lilla Vega-pyre redan förknippade honom med bus, så hon försökte bita honom lite lätt när han skulle klappa henne. Det är lustigt att se hur hon redan förstår vem som är vuxen och vem som är barn, för hon behandlar oss redan på olika sätt.

Nu är hon ensam en halvdag idag och även om det känns lite småjobbigt är det nog skönt för henne. Hon får lugn och ro att utforska huset och sen får vi lite tid tillsammans, hon och jag, innan jag hämtar pojkarna.

Välkommen Vega!

En stor dag

Hon kommer idag, Vega. Vi har jobbat som bävrar och nu har kattoaletten sand i sig, klösmöblerna är ihopsatta och gillestugan är helt oigenkännlig.


Vi har skruvat, målat, bankat, virkat och sytt. Här skruvar Waldemar ihop en av klösmöblerna, den som ska stå på övervåningen. Nere har vi en som är aningens större och mer spännande, men båda kommer nog att fylla sitt syfte. Det är viktigt att Vega dels kan sitta lite högre upp vid behov (typ när Assar kommer) och att hon har egna möbler att klösa på.

I gillestugan har vi till och med fått upp lite tavlor. Jag tycker att kombinationen svart och vitt kan vara så oerhört snygg (dock inte BARA svart och vitt), så att sätta upp svartvita bilder i svarta ramar var ett rent nöje. Dessutom fick mina två katter som jag hade tidigare pryda väggen, ihop med lite bilder på barnen. På sikt ska det upp mer bilder, men just nu räcker det här bra.

På bänken har jag också ställt en ”burk” i tyg, som jag sydde i måndags. Mönstret kommer från en Craftsy-kurs och egentligen ska burken ha ett lock. Men i det här fallet tyckte jag inte att det var nödvändigt. Burken är full med värmeljus och dem måste man komma åt snabbt!

Soffan pryds av ännu ett par nya kuddar. Den röda blev verkligen pricken över i! Den har jag dessutom tryckt själv, på enklast möjliga sätt, dvs med potatistryck. De helsvarta pricken är bara en halv potatis och den med ring är en urgröpt potatis. Så enkelt och så kul. Rekommenderas!

Det lustigaste Vega-projektet är ändå den här sk kattgrottan, som mer ser ut som en lök eller en pumpa. Jag har virkat lite hur som helst med trikågarn från Panduro och det var jättekul och rätt jobbigt på samma gång. Rekommendationen för garnet var virknål åtta, men jag använde virknål fem. Nu väntar jag lite innan jag virkar igen. Men det blir spännande att se om vår lilla Vega-tjej vill mysa i löken eller ej. På sikt ska den få en liten kudde på botten också, men det har jag inte hunnit med ännu.

I söndags fick jag förresten följande bild:

Det är Vega, som njuter av vårsolen.

Snart kommer hon att kunna göra det hos oss!!!

Ändan ur vagnen

Ingen kan påstå att vi har renoverat särskilt flitigt sedan vi flyttade in i april 2011. Men vi har sagt att vi i första hand är småbarnsföräldrar och vi har inte velat hoppa i blåbyxorna så fort det har varit en ledig dag. Men sen får man väl också erkänna – vi är lite bekväma av oss också. Det är så lätt att göra annat, som kanske vid första anblicken är roligare. Renovering blir ju lätt så stora projekt. Samtidigt är det galet roligt, när man väl sätter igång.

Som gillestugan. En klassisk sådan, med furupanel på tre av fyra väggar. Den fjärde är en jättesnygg tegelvägg. Taket är vitt, putsat, men med fyra (eller fem?) bjälkar i mörkt trä. Vi har länge tänkt att rummet på sikt ska bli ett mediarum, med tv, dvd-spelare och kanske också tv-spel. Ett perfekt ställe för grabbarna att hänga i! Men innan dess har gillestugan fått agera lekrum och därför har den mest hela tiden varit fullkomligt belamrad av lego, lego, lego, nerf-vapen, mjukisdjur, utklädningskläder och mer lego.

För två år sedan eller så började vi med renoveringsprojektet. Taket målades och panelerna likaså. Men trots flera lager färg vart jag inte nöjd, men tog jag och målade på det sista lagret? Nope. Inte förrän för ett par helger sedan. Men då blev det å andra sidan äntligen bra!

Sen kom den stora händelsen i förra veckan. Den att vi ska bli kattägare. Representanten från Djurskyddsföreningen tyckte också att vi inte skulle låta Vega få tillgång till hela huset med en gång, utan ta det lite i taget. Hon är ju inte van vid så mycket utrymme nu och det kan bli oerhört stressande. Jag gjorde som professor Baltazar och funderade och funderade. Och SÅ kom jag på det. Gillestugan! Blir ju perfekt! Om man kunde bortse från det faktum att det pågick en renovering och att hela rummet såg ut som ett slagfält.

Nåväl. I tisdags var jag ledig, så då satte jag igång. En sista strykning på taklisterna och så började Det Stora Städprojektet. Nästan allt har gåtts igenom. Killarna leker ju inte med allt längre. Kan vi slänga? Kan vi ge bort? Vad ska upp på vinden? Vad ska vara kvar och hur ska det förvaras? Fullt ös, medvetslös.

Igår började jag måla det lite tråkiga runda bordet som vi, i brist på annat, haft i rummet. Nu är det rött och redan mycket roligare. Sen, när jag lämnat sönerna på skolan i morse, satte jag mig vid symaskinerna och dundrade fram det ena kuddöverdraget efter det andra.

Mattan under bordet ska på tippen, men får finnas kvar en liten tid. Golvet ska bytas (förhoppningsvis i sommar) och sen vill jag absolut ha en ny matta. Fast vilken sort? Trasmatta? Eller en rya?

Att sy kuddöverdragen var lite extra kul, faktiskt. Flera av tygerna har jag haft i flera år, men har inte velat använda dem. Jag har nämligen sett precis det här framför mig, ett gäng kuddar i matchande färger som passar ihop, trots olika mönster. Det kommer att bli ändå fler, eftersom soffan är en hörnsoffa och en hörnsoffa kräver mycket kuddar. Särskilt den här modellen, som är så fyrkantig.

Som grädde på moset gjorde jag en ”tavla”. I somras fick jag ett tyg av min svärmor, som hon tyckte att jag skulle ha på väggen. Jag höll med och sagt och gjort – nu har jag en tygtavla av enkel modell på en av de vita väggarna.

Jag har inte tid att jobba nu, egentligen. Jag vill bara fortsätta! Hänga upp något mer på väggarna, städa det sista, pynta lite och sen bara sitta i soffan och njuta av mitt arbete.

Och på onsdag blir det precis det jag gör. Njuter! Fast inte så mycket av mitt arbete, utan av vår nya familjemedlem!

Familjen växer

”Mamma, jag vill ha en hamster!”

”Mamma, kan inte vi skaffa marsvin?”

”Assar är den bästa hunden i världen. Kan inte vi ha en sån?”

Pojkarna har i flera år pratat om husdjur. Mest hamster, men även annat. Nu har vi tack och lov kunnat ha kusinernas dvärghamstrar Charlie och Happy på besök och Assar kommer ju och bor hos oss när längtan efter djur blir för stor. Men även Henrik och jag har funderat ibland. Hund går inte, vi jobbar för mycket. Henrik har sagt blankt nej till gnagare och är dessutom allergisk mot kanin.

Men katt då?

Vi har ju haft katt. Men det var innekatter och det vill vi inte ha igen. Men en som kunde få gå ut?

För mig var två saker viktiga:

  • Jag vill hitta en katt med en personlighet som passar oss. Inte en som gömmer sig under soffan så fort pojkarna kommer hem eller som bara är ute och jagar och bara kommer hem för att äta lite. En som gillar oss.
  • Jag vill gärna ge en katt en andra chans.

Vad är då bättre än att höra av sig till Göteborgs Djurskyddsförening? De tar hand om katter som av någon anledning inte har någonstans att bo.

Så jag gjorde det. Jag skickade in en intresseanmälan och i fredags var pojkarna och jag där och hälsade på. Vi träffade M, från Djuskyddsföreningen, som berättade att hon hade två-tre katter i åtanke till en familj som vår. Katter som troligtvis skulle gilla barn och kunna umgås med hund då och då.

Vi träffade två av dessa. Och redan katt ett klev rätt in i våra hjärtan. Det gjorde katt två också – en otroligt snygg kille, men lite nervig och osäker, samt med ett stort jaktbehov. Han tilltalade oss, men vi vill ju ha en kompis som visserligen kommer att få vara ute, men som också ska vilja vara med oss.

Så här är hon, vår prinsessa:

En flicka som en gång antagligen varit otroligt älskad och väl omhändertagen. Men något har hänt och nu har hon hamnat här. I fyra månader har hon varit hos Djurskyddsföreningen. Ingen har velat ha henne, för man har tyckt att hon är för gammal. Hon är antagligen sju, åtta år, men ingen vet säkert. Men även med den åldern kan hon ju leva tio år till eller ändå mer.

Hon heter Vega, älskar att gosa och att bäras på. Hon var nyfiken på oss, inte bara för att se om vi hade mat. Hon är en ganska liten tjej, så Henrik, som vill ha Finngösas största katt och kalla den Hulken, blir kanske besviken. Men ändå inte. För vi tror att Vega kommer att älska oss.

Vi älskar henne redan. Och om ca tio dagar ska vi ha gjort iordning hemma så att hon kan få flytta in.

Dagarna går rätt långsamt nu.