Men? Är det Vega?

Vega och jag sitter på Råda Bot, veterinärmottagningen som tidigare besiktigat Vega innan hon flyttade in hos oss i mars. Vi är där för att visa upp en böld som hon har under käken. Antagligen har vår tjej varit i slagsmål någon gång innan vi for till Norrbotten, för sedan har hon varit en sömnig innekatt hos mina föräldrar och där har inget hänt. Däremot har hon haft lite dålig aptit och dragit sig undan ganska mycket. Hon har ju inte varit hos dem innan, så de visste inte vad de skulle förvänta sig och har därför inte varit oroliga.

Väl hemma har vi ett otroligt gos-kalas och jag känner den där knölen. Den är stor och jag blir genomsvettig av oro. Hon är inte riktigt sitt vanliga aktiva jag och har under helgen inte ätit ordentligt och har börjat gömma sig. Hon har tveklöst ont och mår uppenbart inte bra. Så på måndag morgon packar jag in katten i buren och åker till mottagningen. Där blir vi sittande ganska länge, men får sedan träffa en veterinär som känner på henne. Helt klart en böld och den ska tömmas och sättas ett dränage på.

”Hur gammal är hon?”

Jag svarar att jag inte riktigt vet, för hon kommer från Göteborgs Djurskyddsförening. Det är då den kommer, frågan. ”Men? Är det Vega?”

Hon minns vår katt. Hon, som träffar mängder med katter varje dag! Vi pratar om vår oerhört trevliga katt och jag berättar om hur självklart det var att vi skulle ha henne, efter att hon blev så nyfiken på pojkarna. Att hon sover hos dem och busar med dem och att det är jättejobbigt nu när hon inte mår bra.

Sen lämnar jag henne där och låter Henrik och grabbarna hämta en nyopererad kisse. Det är inte roligt. Hon är vinglig och undvikande. Hon sitter och stirrar in i en vägg och Henrik tycker att det är obehagligt. Och hur ska hon kunna äta och dricka med tratten?

Men katter är överlevare och när jag kommer hem efter att ha jobbat kväll är Vega piggare igen. Hon kommer mig till mötes och vi kan gosa lite. Nästa morgon får hon antibiotika i leverpastej – mums. Sen ska vi tvätta såret och hon spinner sig igenom hela behandlingen. Det är som att hon förstår att saker blir bättre nu. Hon hanterar tratten med värdighet och går ut så fort hon kan. När hon inte har kärlekskalas med sin familj, förstås. Hon äter och dricker visserligen med lite stök, men vad gör det. Aptiten är tillbaka och vi känner igen vår prinsessa igen.

Imorgon ska dränaget bort!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *