Familjen växer

”Mamma, jag vill ha en hamster!”

”Mamma, kan inte vi skaffa marsvin?”

”Assar är den bästa hunden i världen. Kan inte vi ha en sån?”

Pojkarna har i flera år pratat om husdjur. Mest hamster, men även annat. Nu har vi tack och lov kunnat ha kusinernas dvärghamstrar Charlie och Happy på besök och Assar kommer ju och bor hos oss när längtan efter djur blir för stor. Men även Henrik och jag har funderat ibland. Hund går inte, vi jobbar för mycket. Henrik har sagt blankt nej till gnagare och är dessutom allergisk mot kanin.

Men katt då?

Vi har ju haft katt. Men det var innekatter och det vill vi inte ha igen. Men en som kunde få gå ut?

För mig var två saker viktiga:

  • Jag vill hitta en katt med en personlighet som passar oss. Inte en som gömmer sig under soffan så fort pojkarna kommer hem eller som bara är ute och jagar och bara kommer hem för att äta lite. En som gillar oss.
  • Jag vill gärna ge en katt en andra chans.

Vad är då bättre än att höra av sig till Göteborgs Djurskyddsförening? De tar hand om katter som av någon anledning inte har någonstans att bo.

Så jag gjorde det. Jag skickade in en intresseanmälan och i fredags var pojkarna och jag där och hälsade på. Vi träffade M, från Djuskyddsföreningen, som berättade att hon hade två-tre katter i åtanke till en familj som vår. Katter som troligtvis skulle gilla barn och kunna umgås med hund då och då.

Vi träffade två av dessa. Och redan katt ett klev rätt in i våra hjärtan. Det gjorde katt två också – en otroligt snygg kille, men lite nervig och osäker, samt med ett stort jaktbehov. Han tilltalade oss, men vi vill ju ha en kompis som visserligen kommer att få vara ute, men som också ska vilja vara med oss.

Så här är hon, vår prinsessa:

En flicka som en gång antagligen varit otroligt älskad och väl omhändertagen. Men något har hänt och nu har hon hamnat här. I fyra månader har hon varit hos Djurskyddsföreningen. Ingen har velat ha henne, för man har tyckt att hon är för gammal. Hon är antagligen sju, åtta år, men ingen vet säkert. Men även med den åldern kan hon ju leva tio år till eller ändå mer.

Hon heter Vega, älskar att gosa och att bäras på. Hon var nyfiken på oss, inte bara för att se om vi hade mat. Hon är en ganska liten tjej, så Henrik, som vill ha Finngösas största katt och kalla den Hulken, blir kanske besviken. Men ändå inte. För vi tror att Vega kommer att älska oss.

Vi älskar henne redan. Och om ca tio dagar ska vi ha gjort iordning hemma så att hon kan få flytta in.

Dagarna går rätt långsamt nu.

Fint besök i huset

Assar rusar in, nosar distraherat och stressat på pojkarna och småylar sig runt i huset. Det är med blandade känslor han kliver över tröskeln. En del av honom älskar att vara hos oss, medan en annan del blir lite stressad över alla människor som han måste hålla koll på, dessutom på två våningar. Är man vallhund, så är man.

Han märker direkt att en person saknas (Henrik hade frigång) och det oroar. Gustav-med-det-stora-hjärtat börjar blinka med fuktiga ögon och tycker att det är oerhört jobbigt när bästa hunden är så olycklig. Vi kör ett snabbmöte, grabbarna och jag: ”Ska vi äta tacos först eller ta Assar på en promenad först och äta sen? Fast då blir det middag lite sent.”

Det finns ingen tvekan. Promenad först.

Sagt och gjort. På med kängor, jackor, mössor och vantar och så koppel på den ångestladdade fyrbeningen. Vi försöker gå lite lugnt, men Assar drar sig halvt fördärvad och jag kan nästan surfa på snön medan han drar mig uppför backen. Så klättrar vi upp i skogen och släpper jycken, som far som en skottspole fram och tillbaka, hit och dit, runt och ikring. Han nosar och räknar in oss, räknar in oss och nosar. Av ångesten märks inget alls.

En snabb prommis blir det, sen går vi hem igen. Nu är hunden mer självsäker och när han denna gång kliver över tröskeln är det som om det är en annan hund. Nu har han lämnat ångesten i skogen och är plötsligt en familjehund som bor på Solnedgången mest hela tiden. Hur harmonisk som helst.

Så fortsätter helgen. Harmoniskt. Han skuggar mig mest hela tiden i början, men taggar sedan ner och kan tänka sig att ligga hos killarna när de softar. När vi är ute och går får jag ofta sällskap av grabbarna som slåss om att hålla kopplet. Jag predikar om att ”ta befälet”, ”visa vem som bestämmer”, men det går sådär. Killarna tycker att det är synd om Assar om man drar i kopplet och att han ju måste få bestämma lite själv.

Hur som haver. Nu är hunden hemma hos mormor och morfar igen och det är han nog jättenöjd med. Hos oss har vi dock två nya husdjur på besök. Det är dvärghamstrarna Happy och Charlie som bor hos oss en vecka. Deras husse och matte (pojkarnas kusiner) är och åker skidor i fjällen. Under tiden går vi loss och gör aktiveringsövningar för hamstrarna. Allt som kan vara kul för en hamster samlas ihop och det som ser ut som en soptipp är nu en lekhage full av kul grejer. Pringlesrör, skolådor, legohus, en gammal Brio-tunnel mm. Fantasin är det ingen brist på!