Helt uppåt väggarna

Hösten har gått och nu ska det föreställa vinter. Inatt har stormen Gorm rasat och i stora delar av södra Sverige har det snöat. Jag vet ärligt talat inte om det snöade hos oss, för i så fall var det inatt. Men regnat har det gjort. Vid skolan var den lilla dammen en smärre sjö och jag beordrade mina söner att använda gummistövlar hela dagen.

I lördags var Gustav på kalas och jag hade lovat Waldemar att vi skulle göra något mysigt, bara han och jag utan lillebror. Vi beslöt oss för att gå på konstmuseum och bjöd in mormor. Vi gick och såg de ordinarie samlingarna på Göteborgs Konstmuseum, som jag trodde mig ha sett tusen gånger, men faktum var att man hade hängt om mycket och gjort stora förändringar. Det var ett roligt besök, som också innefattade besök i museibutiken och fika nere på Ljungans. Waldemar var jättenöjd och det var det viktigaste.

Besöket inspirerade och fick mig att äntligen göra något som jag tänkt göra länge, nämligen att hänga diverse tavlor i vardagsrummet, där vi tidigare haft en stor hemmagjord tavla med ett tyg från Marimekko. Den tavlan ska nog få flytta ut i hallen och istället har vi nu fått det så här i vardagsrummet:

tavlor

De flesta tavlorna är loppisfynd, men flera av dessa har också visat sig vara gjorda av ”riktiga” konstnärer. Tanken är att vi ska kunna hänga om lite nu och då, efter att vi skaffar oss fler saker att ha på väggarna och att sätta upp ändå fler om det blir intressant. Tavlor är kul och ska visas upp!

Arbete och vila

Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag!

Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi har massor av byggplast.

trapp

Pojkarna och jag tyckte att det var dags att göra en utflykt, faktiskt, oavsett väder. Det fick bli till Tjolöholms slott. Egentligen är det förstaklassens skrytbygge, men jag tänkte att pojkarna skulle gå igång på hela slottstanken. Och ja, det gjorde de lite, men väl hemma igen satte Waldemar igång att bygga Carlstens fästning i Lego. Det är bara att inse. Guld och kringelikrokinredning slår inte an på samma sätt som en en äkta fästning, där det har funnits både soldater, fångar och gärna också utspelat sig krig. Och i ärlighetens namn kan jag hålla med.

blueMen vacker var det, runt slottet. Lavendel, salvia och annat blått samsades i rabatten närmast slottet på baksidan. Härliga urnor fulla av sommarblommar stoltserade här och var. Mina halvgröna fingrar ville bara hem och jobba i trädgården, men det är bara till att ta djupa andetag och fokusera på annat.

slottskruka

Kanske tyckte pojkarna att det ändå var roligast att leka på lekskeppet man byggt nere vid stranden. Här ser man Gustav och Waldemar i full aktion – eller är det Henrik och Åsa som barn???

boysonboat

Med livet som insats

”Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg.

Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men herregud, vi är ju hundratals meter upp i luften!

Henrik tittar på mig och ler lite i mjugg. Han hade haft sina funderingar. Jag pratade så lättvindigt om den där linbanan och verkade inte det minsta bekymrad över att åka. Och jag har ju rätt ordentlig höjdskräck!

Det konstiga är att jag inte tänkte på det alls. Det var bara så självklart att vi skulle åka den där linbanan för att titta på djuren. Det är ju sånt man gör. Att jag förmodligen skulle behöva sätta livet till på kuppen, det hade jag liksom inte en tanke på. kolm2

Alla var inte lika rädda som jag. Om man ska vara helt ärlig var ingen det. Pojkarna stod på den andra sittbänken och tittade ut, totalt obekymrade. De sneglade på sin knäppa morsa och Gustav försökte pigga upp mig genom att hoppa upp och ner så att vagnen skakade.

Inte uppskattat. Alls.

Men jag såg ändå massor av djur. Även om jag nog faktiskt delade bur med de knäppaste djuren på jorden…

kolm1