Börja om från början? Börja om på nytt?

fcandrunSå här stenhårda och fokuserade såg min bror och jag ut förra året, grymt peppade inför Fight Cancer and Run.

Vi är inte så där stenhårda nu. Anders har ont i ryggen och har inte sprungit nästan alls i år och jag kämpar vidare med min höft.

Senaste besöket hos fysioterapeuten blev inställt, då hon blev sjuk. Imorgon ska jag dit på uppdatering och det riktigt längtar jag efter. Jag har gjort mina övningar, i princip varje dag och sprungit när tillfälle har getts. Det har inte blivit så ofta som i en perfekt värld, för dels har jag haft ett litet ryggskott och sen har vi varit i Norrland. Där försökte jag mig på lite löpning på farmors löpband (modell mindre), men det blev så vansinnigt jobbigt att jag lade ner det. Väl hemma har jag knutit på mig dojorna igen och gett mig ut, med okej framgång. MEN – i lördags körde jag kanske för hårt. Jag gjorde en hel del löpskolning och kanske överansträngde jag mig? För när jag kom hem kände jag att musslan, dvs en av mina sjukgymnastikövningar, inte var att tänka på. Under kvällen blev jag stel och stapplig, men nästa dag var det lite bättre.

Det hela gjorde mig otroligt deppig. Varför känner jag inte att det går framåt? Varför känner jag fortfarande av höften? Men att deppa leder ingen vart, så i söndags försökte jag tänka om. Jag vill inte sluta springa, men jag kanske måste börja om? Så jag laddade ner inte mindre än två appar, varav jag har kört utifrån den ena tidigare. Så nu backar jag flera mil och kör så här ett tag. Vi får väl se vad min sjukgymnast säger om den modellen. Imorgon som sagt, då är det dags!

Uppleva nytt

I fredags hann jag inte springa. Eller hann och hann, men ni vet hur det är. Jag var ledig och när barnen slutat skolan åkte vi till Vattenpalatset och badade. Vi blev där längre än planerat och när vi väl kom hem var klockan mycket och maten skulle lagas. Efter middagen var det rätt sent och ibland får man välja familjemys framför flås och flämt i löparskorna. Sagt och gjort, men jag ville faktiskt springa – egentligen.

Vädrade detta med mannen, som föreslog löpning till jobbet nästa dag. Det kunde han glömma, men löpning hemåt skulle ju kunna vara något! Jag funderade och funderade (lite som professor Baltazar, ni minns) och kom fram till att det skulle fungera rätt bra. Packade en väska och knöt på mig löparskorna till klänningen när jag åkte till jobbet nästa morgon.

Jag hade funderat rätt mycket över vilken väg jag skulle ta och kom fram till en som passade perfekt. Jag jobbar på Götaplatsen och det här blev min tur: Jag sprang via Korsvägen, upp utmed Delsjövägen och sen tog jag av mot Apslätten. Där sprang jag grusvägen som går över i åttan och vidare till Härlanda tjärns badplats. Där tog jag av mot Björkekärr och sen in i Partille och hemåt. Totalt 10,2 km! Jag var bra trött, men också väldigt lycklig över att ha hittat ett sätt att få in ett löppass när tiden inte riktigt räcker till. Visst kom jag hem senare än vad jag skulle gjort annars, men någon gång ibland måste det få vara okej!

Långsamt framåt

Jag kämpar vidare. Tre gånger i veckan är jag ute och springer och även om det går långsamt (och det ska det göra), så går det framåt. I måndags kämpade jag mig igenom min första mil i år och jag räknar med att det är den första av många härliga milpass. Glädjen var enorm och jag såg till att titta på distansen mer än tiden. Med flit höll jag en extremt långsam hastighet för att orka hela vägen och det höll.

Jag har också börjat med lite backpass, men även där väldigt försiktigt. Jag är ju inte purung längre och det sista jag vill är att skada mig. Så jag kör en gång i veckan och än så länge bara i sakta mak upp för backarna till Björndammen hemma. Det innebär en klättring på 107 meter på mer eller mindre en gång och tidigt i passet, långt innan jag kommit in i andra andningen. Jag har bara kört passet två gånger ännu, och första gången fick jag pausa och gå två gånger. Nu i veckan manade jag på mig själv ”Jag kan, jag orkar” och tog mig upp, utan att behöva stanna – även om en daggmask hade kunnat åla sig förbi mig med ett småleende.

Så småningom tänker jag utöka och det kan jag göra på två sätt. Antingen springer jag ner och kör värsta backarna igen en eller ett par gånger, eller så fortsätter jag efter 3 km upp mot Prästtjärn och får då en hel km backe till! Hurra! Men jag är inte där riktigt ännu. Men snart.

Den här helgen jobbar jag och då blir det väldigt lite tid över. Igår, fredags, var jag och badade i flera timmar med mina pojkar och orken tog tvärslut. Ingen löptur på kvällen och jag kände mig rätt besviken, för jag hade verkligen velat ta mig ut. Då kläckte Henrik idén att han tyckte att jag skulle springa till jobbet. Hm… Det var ju en tanke, men att springa med ryggsäck – aldrig i livet. Så jag bestämde mig för att göra tvärtom. Så idag laddar jag för att springa hem. Har planerat en tur som ganska precis borde bli en mil. Ska bli väldigt spännande att se hur det blir. Är jag helt slut efter jobbet åker jag spårvagn ett par hållplatser och får ändå en sju kilometers runda hem. Jag hoppas på en bra tur, så att det inspirerar till fler!

Här ska springas stafett!

stafett

Aldrig trodde jag väl att mina kollegor skulle nappa på mailet jag skickade ut för ett par veckor sedan. Jag tänkte bara kolla: Fanns det något intresse för stafettlöpning alls? Jag vet ju från början att antalet löpare på avdelningen är lite skralt, men kanske ändå? Och döm om min förvåning när ett par stycken nappade direkt. Sedan fick vi köra lite övertalning på några till och nu har vi vårt lag: Sierra runners. Några hyfsat vana löpare och några inte fullt så vana. Två deltagare har redan från början lite känningar i kroppen, men vi går stenhårt in för detta med principen ”Hellre än bra”. Vi ska ha kul! Kanske är det så att vi alla faktiskt måste GÅ en viss procent?

Enda nackdelen: Ingen medalj. Men det får kompenseras av en kul aktivitet med härliga människor!

För mig personligen blir detta en utmaning, faktiskt större än GöteborgsVarvet, som går av stapeln några dagar senare. Att jag ska springa 4 km på en bra tid, gärna under 6 min/km ger mig ont i magen. Jag är inte någon snabblöpare. Men utaningar mår man bra av, har jag fått för mig.

Pust och stön

ml14Det är så himla jobbigt att starta upp igen. Jag har sprungit fyra gånger nu i februari och det är ingenting. Naturligtvis känns det inte heller som att det går framåt, vilket det ju ändå gör, om än väldigt långsamt.

Jag var ute igår, med målet fem kilometer och gärna lite mer. Jag ville bara tugga på, mala liksom och känna att jag ändå var på väg mot lite längre distanser. Jag väntade ivrigt på att det tunga skulle släppa och jag skulle känna att det blev lite lättare. Det blev inte det. Jag hade lite löpflyt i kanske 300 meter. Jag försökte peppa mig att åtminstone ta sista backen, den ovanför motorvägen och sedan stanna, men jag fann mig gåendes innan backen började.

Men jag kommer ändå ut. Förra veckan fick jag till tre pass! Trots tungheten och flåsandet försöker jag påminna mig om det och att man måste börja någonstans. Förra året var säkert lika jobbigt! Men då kom jag också in i ett flyt jag inte upplevt på femton år! Jag sprang milen som standardsträcka och mådde kanon!

Det kommer igen. JAG kommer igen. Med tid. Och ro. Skynda långsamt.

Imorgon är det dags för en ny tur. Kontinuitet är nyckelordet just nu. Från och med mars kan jag kanske tänka lite mer på backar och fart, men nu gäller det bara att kämpa på. Två kilometer är bättre än inga kilometer. Och fem är grymt bra!

Se framåt – och bakåt

Förra året var, med mina mått mätt, ett bra springår. Jag sprang fyra lopp och den totala träningsmängden var större än något annat år, tror jag iallafall. När jag sprang mycket för fjorton år sedan (eller när världen gick i svartvitt) hade jag inte någon RunKeeper eller FunBeat som höll mig sällskap och kan naturligtvis inte jämföra nu och då. Men jag är nöjd när jag tittar på bilden nedan: Jag sprang mer eller mindre hela förra året, om än väldigt glest under en del perioder *harkel*.

Uppstart igen och igen och igen

Jaha. Vinter, kyla. Regn och rusk. Snö och is. Där vi bor kan vädret te sig nästan hur som helst och främst med ganska vidriga inslag. Vidriga om man vill komma igång och springa i allafall. Vill jag bli kvar inne vid symaskinen kan vädret inte bli bättre.

Men nu vill jag ju komma igång igen! Nu är det den 7 februari och jag har sprungit fem gånger i år, tror jag. Max distans fem kilometer, med döden flåsande mig på axeln. runningshoesDet var igår. Jag var trött efter två dagar ensam med sjuka barn, som sedan piggnade till och därför fick åka till badhuset. Där var vi stundtals nästan ensamma och jag körde några crawl-längder (i en 10-metersbassäng, väldigt lagom). Men badhus är jobbiga och orken försvann. Ändå knöt jag på mig dojorna och begav mig ut i mörkret när barnens ömme fader tog över. Fem tunga kilometer som nu känns i höfter och ben. Men också i själen. Och den mår så bra! Nu blir det inte någon löpning på en del dagar, eftersom jag jobbar helg. Men ändå!