Snö och nytt år
Gott nytt år, alla där ute! Vi har lämnat 2020 bakom oss och sällan har vi väl sett fram emot ett nytt år så mycket som just nu?
Igår plockade jag bort julen med allt vad det innebär. Jag vill ha den borta när vi firar Waldemar den 8e. Jag älskar att sätta upp ljusstakar och stjärnor till advent, följt av julgranar, tomtar, vepor mm närmare jul. Det blir så oerhört mysigt, luktar gott och blir vackra färger. Men sen, strax före den 8 januari, är det lika ljuvligt att plocka bort allt igen. Det känns plötsligt lite ljusare, som om våren finns där om hörnet. Och vad gör det egentligen att snön faller utanför fönstret?
För nu har vi snö. Inga mängder, men ändå så att det lyser upp och plockar bort lite av det grå som vi brukar drapera oss i så här års. Göteborgsvinter är sällan något att hurra för, så lite snö då och då piggar upp. Nu får vi bara hoppas att det stannar några dagar, för slasket som följer brukar inte vara så roligt.
Igår var jag ute och sprang med Henrik. Det är extremt ovanligt, för oavsett hur otränad han är så brukar han hålla ett mycket högre tempo än vad jag gör och dessutom komma med uppmuntrande tillrop, vilket jag tycker är rent avskyvärt. Det provocerar mig till max. Och nu när jag lågpulsar och därför inte kan springa med tempo över huvud taget vill jag absolut inte springa med honom. Men nu blev det av ändå.
Vi begav oss in i skogen hemma. Det innebär backar och teknisk terräng, dessutom med ett lager snö. Ganska klurigt med andra ord. Jag försökte hålla mig till mitt lågpulsande, men då hade jag knappt fått springa alls. Dessutom har jag en längtan efter att utmana mig mer, att flåsa lite och springa i backar, så jag kastade lågpulsandet åt sidan och skuttade fram genom skogen – fast jag gick ändå gå lite här och där.
Jag har en liten svacka just nu, men den kan bero på att jag faktiskt testat positivt för Covid-19 för ett tag sedan. Jag mår bra, men kroppen är lite seg. Jag har svårt att bara tugga på. Även om jag inte blir så trött, så har jag alldeles för lätt för att börja gå, inte bara när det går uppför. Jag behöver hitta tillbaka till min seghet och till att bara tugga på, även om det är mer än ok att gå när man är (på väg att bli) ultralöpare. Men jag behöver ju inte gå HELA tiden!
Så jag flåsade på igår. Nerför skuttade jag som en hind, glatt tjoande, men uppför var det värre. Funderar på att tillåta mig att ha en dag i veckan då jag ger fan i lågpulsande och istället utmanar mig med uppförsbackar i en eller annan form. Jag tror att det kan vara bra för mig, både för kropp, flås och styrka, men också för motivationen.
Även om det är lite halvtrist med en man som trots bristande kondition tuggar framför mig hela tiden så var det en mysig runda och det kan faktiskt hända att han får chansen att hänga på igen. Jag kör en runstreak hela januari (plus två dagar före årsskiftet) och Henrik försöker också köra varje dag, fast han sprang inte den 1e, så han är några dagar efter. Tur att han är efter med något ändå, hahahaha!
