Löpning

Tröstlöst?

Precis just nu är det så det känns, helt tröstlöst. Hela den här spring-grejen, att ens tänka tanken att springa så där länge. Eller att kunna springa alls, på låg puls!

Så här är det. Jag har varit sjuk av och till i två veckor. I förra veckan var jag mer eller mindre sängliggande och när jag äntligen kom ut och sprang gick pulsen upp oavbrutet och jag lade ner till slut. Det var inte så att pulsen gick upp galet mycket, det var bara så att mitt lunkande fick avbrytas igen, precis som i början. Och då sätter det sig i huvudet.

Innan jag blev sjuk kändes det rätt bra. Jag har klarat av att springa rätt länge på mina låga puls, ibland till och med lite lätt uppför. Sen kom visserligen det där med att vi ska träna på kadens, dvs att springa med 180 steg per minut. Jag trodde att jag sprang med rätt korta steg, men fick istället uppleva att jag gör precis tvärtom! Eller nja, jag har nog rätt korta steg, men jag har lite “sväv” mellan fotisättningarna, så det tar tid. Bra mycket mer tid än 180 steg i minuten. Och med ökad kadens ökar också pulsen.

Och sen blev jag sjuk. En vecka utan ett löpsteg. Trodde att jag skulle kunna köra igång som vanligt och så funkar det inte alls! Varken på platten, med vanliga steg, kortare steg, nedför… Pulsen fortsätter att sträva uppåt, istället för att stabilisera sig.

Så igår, när jag hade två pass på schemat, valde jag att gå det andra. Det långa. Det var liksom ingen idé att ens försöka. Då skulle frustrationen bara sätta sig ännu mer. Det är det sista jag behöver.

Snart kommer jag att ha en avstämning med Pace on Earth. Då ska jag ta upp det här. Får se vad de säger.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.