Mamma fick snulle

Så här ser det ut vareviga morgon hemma hos oss nu. Vega som trycker uppe vid Waldemars huvudände. Bilden är inte så bra, för det var mörkt i rummet när jag försökte ta kortet, men ni förstår väl?

Storebror sover i översängen i en sk familjesäng. En familjesäng är som en våningssäng, men den undre sängen är bredare och stegen blir mer som en trappa. Vega klättrar hur obekymrat som helst upp och ner på trappan, eller så tar hon sig upp via fönstret.

Vi förstår alla att det är underbart skönt för henne att sova högt. Det är tryggt och säkert och typiskt en katt. När Waldemar är i skolan ligger hon gärna i röran bland sängkläder, alldeles hopsnurrad som en liten kanelbulle.

Men i helgen var det annorlunda. Under förra veckan bodde mina föräldrar, med hund (mer om det senare) hos oss, eftersom man bland annat håller på att byta stammar hemma hos dem. De sov i gästrummet, en i sängen och en på en dubbelgummimadrass. När de sedan åkte hem på fredagen ville pojkarna sova på gummimadrassen och fick därför flytta in i gästrummet för natten.

När jag sedan själv skulle gå och lägga mig gick jag runt och letade efter Vega. Hon var inte i gillestugan, inte i översängen och ingen annanstans. När jag till slut stack in huvudet i gästrummet såg jag henne inte heller – inte förrän jag vant ögonen vid mörkret. Då låg hon som en mörkt luden korv, tvärs över Gustavs mage!

Vår katt väljer att sova med barnen. Varje natt. I måndags, efter att jag jobbat kväll och kommit hem vid tio, tänkte jag att jag kanske skulle få vårt ludna nytillskott att sova hos mig. Jag matade henne, fyllde vattenskålen och låg sedan och väntade.

Om hon kom?

Nope. Mätt och otörstig sprang hon direkt in till pojkarna igen.

Jag var lite rädd att Vega skulle välja mig när hon flyttade in. Jag har ju haft katter tidigare och när hon redan första dagen kröp ihop i mitt knä kände jag hur vi knöt an, hon och jag.

Men hon har inte valt mig. Hon har valt oss alla. Och nattetid väljer hon barnen.

Det är helt underbart.

Gustav

Vår kille är åtta år nu och en otrolig tänkare. Han är rolig nästan så fort han öppnar munnen och har blivit skapare till otroligt många bevingade ord och ordspråk hemma hos oss. Risken är stor att man glömmer, så jag har passat på att samla ihop några av Gustavs bästa citat. Och jag lovar, det kommer mer!

 

Upp och ner

upside_down
Så här ser det ut allt som oftast hemma. Gustav delar in tiden i ”Innan jag kunde stå på huvud” och efter. Och självklart måste man stå lite på huvud också på nyårsafton. Hur skulle det annars gå?

Ofta står han också på huvud utan stöd. Han har en imponerande bålstyrka, den grabben!

Återigen spaden i jorden

Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar.

Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot), en dvärgspirea (Flower carpet, tror jag att den hette), en höstsilverax (Brunette) och en alunrot (namn? Rödsilvriga blad). Några dagar tidigare hade Waldemar och jag varit på Blomsterlandet hemma och han hade valt två vitbrokiga klätterbenvedsplantor, som vi skulle klippa klot av.  omplant1

Så åkte spaden i jorden på framsidan igen. Nästan allt åkte upp, men allt utom en daggkåpa kom ner i jorden igen, fast på annan plats. De klot jag redan hade (buxbom och idegran) fick flytta på sig och tillsammans med de nya buxbomsplantorna och klätterbenveden skapa ”stommen”. En ganska spretig stomme just nu, eftersom jag vill vänta en månad innan jag klipper någon sorts form på plantorna. Sen kom också de andra plantorna i jorden, i olika grupper där färg och form ska harmoniera. Mina nävor, som jag visserligen älskar, får nog stryka på foten och så småningom ge plats för exempelvis hasselört, som också är vintergrön eller mer funkior. Men var sak har sin tid och nu ska rabatten få hämta sig, kloten få börja ta form och sen får vi se. omplant2

Jag avslutar inlägget med en suddig bild på två killar, som jag mötte på skolan för ett par veckor sedan, när vi fortfarande vågade tro att Sverige hade en chans i Fotbolls-EM. Jag kom tidigt, för att hämta pojkarna innan matchen började, men alla barnen på skolan och personalen satt i bamba (skolmatsalen) och såg på storbildsskärm. Det var högt till tak och det fanns inte på kartan att jag skulle få med mig killarna hem. Gustav tröttnade dock efter ungefär fem minuter, men Waldemar höll ut nästan hela första halvlek. Sen kunde vi åka hem och se nästa halvlek hemma, och dricka saft och äta kakor till.

hejasv

Det blommar fortfarande

Härom dagen skrev jag att Waldemar och jag tog in daliornas knölar, efter att vi fått skrapa rutorna på bilen. Nu har det blivit varmare igen, så kanske hade vi lite bråttom. Å andra sidan vill jag inte vara för sent ute, det vore ju synd om knölarna frös.

Men i och med att vi klippte ner allt det gröna passade jag också på att ta in de sista blommorna och de har fått förgylla köksbordet nu i ett par dagar. Jag har lekt lite med bilden, så de ser mer rosaröda ut än vad de egentligen är.

dalia

Något annat som blommar är nävorna på framsidan. Nedan syns en liten fragil silkesnäva, som har letat sig fram bland flocknävans större blad. De där vackra linjerna i blomman är så fantastiska! Även om silkesnävan inte blir särskilt stor eller imponernade som växt (inte ännu i allafall), så är blomman så ljuvligt söt att jag bara inte kan motstå den. Och att den blommar nu, den 2 oktober, gör den bara ändå mer underbar. silkesnavaOch när man talar om underbar, vem  kan motstå den här pralinen??

gustav

Djupt koncentrerad vid datorn, med smutiga händer. Gustav i ett nötskal.

Höstpojkar

Härom helgen behövde jag köpa jord till en kruka på framsidestrappan. Gustav hade suttit och spelat på iPaden lite väl länge och jag tyckte därför att det var läge för honom, och hans storebror, att följa med till handelsträdgården. Jag försökte muta dem lite med att säga att de kunde få välja varsin växt att ha i sitt rum, men lillebror tyckte att det var det löjligaste han hört. Han protesterade allt vad han kunde och det var ytterst motvilligt som vi fick med oss honom.

Fast väl på plats började Gustav tina upp. Han valde sig en krukväxt (ganska oengagerat) och det var väl först när vi började titta på kaktusar som han kom igång. Pojkarnas rum är för mörkt för kaktusar, men jag föreslog att de skulle få välja några stycken och sen kunde vi plantera dem ihop och göra som en liten öken i en kruka, som vi kunde ha i vardagsrummet. Då jäklar! Båda killarna höll på länge att välja och vraka och Gustav blev oerhört förälskad i sin aloe-suckulent som han valde. Sen köpte vi stenar i lösvikt och väl hemma satte vi igång.

gusja_sten

Här håller båda killarna på att strö över de minsta stenarna över jorden med sked, eftersom två av kaktusarna var ganska taggiga. Sen lade de på två andra sorters stenar också, så att det blev lite större variation i ”öknen”. desert

Det lilla ökenlandskapet pryder faktiskt fönsterbrädan och påminner mig om att jag misskött övriga växter alldeles för länge. Kanske är det dags att helt enkelt slänga ut en del och börja om? Aloe-växten i mitten är för övrigt Gustavs och han älskar den!

Skolan har kickat igång på allvar också. I veckan som gick hann jag på en och samma timme med utvecklingssamtal för båda mina pojkar och jag kunde glädja mig åt att höra enbart positiva ord från både dem och deras fröknar. De har världens bästa fröknar, förresten! I synnerhet storebror, vars fröken lägger oerhört mycket energi och arbete på att skapa en harmonisk klass, där man kommunicerar med varandra, vågar säga vad man tycker och inte ska känna sig utanför. Har man en sten i magen när man går till skolan spelar det ingen roll hur bra undervisning man får, man har svårt att ta den till sig då. Den sociala miljön är A och O och jag är grymt imponerad av henne! Dessutom lyssnar de på klassisk musik och ska på Konserthuset på torsdag! Waldemar är överlycklig!

studying

Det är också fantastiskt rolig att höra hur de arbetar i skolan ”nu för tiden”. Det har hänt mycket sedan min egen skoltid och jag hoppas att det fortsätter på samma vis! Här sitter Waldemar och svarar på frågor om texten han läst. Han jobbar hårt på att inte blanda stora och små bokstäver och med att sätta punkt på rätt ställe. Ibland lutar han sig tillbaka och säger saker som ”Mamma, kolla vilket snyggt ”b” jag gjorde där!”

Våra killar!

Arbete och vila

Det gäller att ha balans i livet. Att börja sitt arbete igen efter fyra veckor semester med att jobba tre dagar (en i taget med ledig dag mellan) – det är ett ypperligt exempel på balans. Jag hade inga som helst problem att gå till jobbet, men heller inga problem med att vara ledig nästa dag!

Hemma jobbas det också. Henrik jobbar vidare på trappan. Han gjorde om en del av det han börjat med och ägnade sedan hela måndagen åt att bygga en slags gjutform. På tisdagen var det sedan dags att börja själva gjutningsarbetet. Och naturligtvis – så fort det var klart, då kom regnet. Tur att vi har massor av byggplast.

trapp

Pojkarna och jag tyckte att det var dags att göra en utflykt, faktiskt, oavsett väder. Det fick bli till Tjolöholms slott. Egentligen är det förstaklassens skrytbygge, men jag tänkte att pojkarna skulle gå igång på hela slottstanken. Och ja, det gjorde de lite, men väl hemma igen satte Waldemar igång att bygga Carlstens fästning i Lego. Det är bara att inse. Guld och kringelikrokinredning slår inte an på samma sätt som en en äkta fästning, där det har funnits både soldater, fångar och gärna också utspelat sig krig. Och i ärlighetens namn kan jag hålla med.

blueMen vacker var det, runt slottet. Lavendel, salvia och annat blått samsades i rabatten närmast slottet på baksidan. Härliga urnor fulla av sommarblommar stoltserade här och var. Mina halvgröna fingrar ville bara hem och jobba i trädgården, men det är bara till att ta djupa andetag och fokusera på annat.

slottskruka

Kanske tyckte pojkarna att det ändå var roligast att leka på lekskeppet man byggt nere vid stranden. Här ser man Gustav och Waldemar i full aktion – eller är det Henrik och Åsa som barn???

boysonboat

Med livet som insats

”Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg.

Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men herregud, vi är ju hundratals meter upp i luften!

Henrik tittar på mig och ler lite i mjugg. Han hade haft sina funderingar. Jag pratade så lättvindigt om den där linbanan och verkade inte det minsta bekymrad över att åka. Och jag har ju rätt ordentlig höjdskräck!

Det konstiga är att jag inte tänkte på det alls. Det var bara så självklart att vi skulle åka den där linbanan för att titta på djuren. Det är ju sånt man gör. Att jag förmodligen skulle behöva sätta livet till på kuppen, det hade jag liksom inte en tanke på. kolm2

Alla var inte lika rädda som jag. Om man ska vara helt ärlig var ingen det. Pojkarna stod på den andra sittbänken och tittade ut, totalt obekymrade. De sneglade på sin knäppa morsa och Gustav försökte pigga upp mig genom att hoppa upp och ner så att vagnen skakade.

Inte uppskattat. Alls.

Men jag såg ändå massor av djur. Även om jag nog faktiskt delade bur med de knäppaste djuren på jorden…

kolm1

 

Konst-iga pojkar

painting

Pojkarnas mormor går på målarkurs och för några veckor sedan hade alla kursdeltagarna vernissage. Pojkarna och jag åkte dit och som vanligt tyckte Gustav att det var pest, samtidigt som Waldemar lät sig underhållas. Han gick verkligen och tittade på tavlorna och funderade och tänkte. Jag såg direkt hur hans kreativa hjärna gick igång och jajamen, inom kort började han prata om att han ville måla.

Här är de i full gång, båda två. Det är båtar som gäller, så nu har vi tre färdigmålade båt-tavlor, som sitter på killarnas egen gallerivägg. Waldemar pratade ivrigt om att han vill gå på konstskola och Gustav satt högljutt och berättade om hur vansinnigt roligt det var att måla. Sen ville han absolut att hans tavla också skulle hänga på ”mormors utställning”. Där ser man.