Trädgård, katt och kärlek

Kaukasisk förgätmigej – ljuvlig när den blommar!

När jag kommer ut i trädgården har jag svårt att gå därifrån. Sätter jag spaden, eller händerna, i jorden, då är det kört. Timmarna går och glömmer både tid och rum. Mat? Vad är det? Har jag en familj?

Nu har vi haft både några varma dagar och en del med regn, så det växer så att det knakar lite här och där. Klematisen som jag planterade förra sommaren, som ska klättra i det gamla fläderträdet nere i hörnet, har dragit iväg och kan bli spännande att följa i sommar.

I år har jag äntligen fått planterat min sista pallkrage, där jag “sparar” perenner som på sikt ska rama in en planerad altan (som nog inte byggs förrän någon av sönerna ska ta studenten). Rabatten på baksidan höll på att knäcka mig, så att ha fått upp perennerna i pallkragar istället, om än på ett lite knasigt ställe, har ändå blivit ett lyft.

Äntligen!

Jag har satt ihop fem pallkragar så att de ser ut som en prispall ungefär. Den i mitten har stått tom i två år, men nu har det äntligen planterats i den. En ros (Flower Carpet), några nävor (oklar sort), mina första Stjärnflockor, en limegrön Solhatt (som sniglarna tidigare gått hårt åt), en gul smörboll (även den rätt hårt åtsatt) och så sist, men inte minst, en dalia. Mina norrlandsdalior har förökat sig och jag måste sätta dem lite överallt. Men det blir nog bra.

Nu ser jag oerhört mycket fram emot att se hur det blir under sommaren. So far so good!

Den där kärleken

Avslutar med en bild på Gustav och Vega, som vanligt på studsmattan. De där två…

Drygt två år

Det är lite drygt två år sedan nu som Vega kom till oss från Göteborgs Djurskyddsförening. Katten som gick rätt in i våra hjärtan och som har stenkoll på sin familj.

I början var jag rädd att hon skulle undvika Gustav, som var lite väl intresserad. Det är svårt att backa när man är en djurälskande åttaåring och jag misstänkte att katten skulle hålla sig undan honom. Istället blev det tvärtom.

Vad gör du? Kommer du snart, eller?
Jag har väntat rätt länge nu…
Meh… Kom nån gång då!!! Hur lång tid ska det egentligen ta att klättra upp till mig?

Så här ser det ofta ut på kvällarna. Vega ligger i Gustavs loftsäng och väntar. Ivrigt. Följer honom med blicken. Och om hon inte väntar i sängen kommer hon ofta klättrande när han väl är på plats. Det händer förstås att hon tillbringar nätterna hos nån annan, men Gustav är helt klart högst upp på popularitetslistan.

I renoveringstagen

Men oj, så länge sedan det var som det publicerades något nytt här! Det är verkligen på tiden att rycka tag i bloggarna, helt klart!

Det har fixats en helt del hemma under sista månaderna. Henrik har byggt världens finaste trädäck på framsidan (bilder kommer) och jag har (med lite hjälp) fixat två pojkrum i källaren, så nu har mina grabbar varsitt eget rum.

Vi började med Waldemars, som var vårt gamla sovrum tidigare. Jag höll på att måla i somras, när det var som varmast, men insåg då att jag fick prioritera strandliv och vila, så det är först nu under slutet av sommaren/början av hösten som rummet blivit klart. Eller i alla fall så gott som, för det är fortfarande en del som ska fixas. Dels ska det målas, men också fixas en del möbler. Men sonen är nöjd och det är huvudsaken!

Här har jag satt Waldemar i arbete. Han fick själv skruva listerna på plats, vilket han var jättenöjd med. Han har för övrigt själv valt både färg till väggarna och tapeten. Som för övrigt är den dyraste i hela huset… Jag har hotat med att han inte får några julklappar alls i år. 🙂

Här ligger han och softar på sängen, som sig bör när man snart är tonåring och har ett eget rum. Sängöverkastet, som jag tidigare sytt till vårt före detta gästrum (numera vårt sovrum) fick godkänt och passar jättebra i rummet. Fast oftast ligger det i en hög på golvet.

Gustavs rum har precis också blivit klart. Eller närapå. I alla fall tillräckligt klart så att Gustav beslöt sig för att flytta in. Nån säng har han inte ännu, så två gamla madrasser på golvet får duga för tillfället. Men vad gör det? Han är lycklig och nöjd. Även han har valt tapet och färg – lite mer dramatiskt än i Waldemars rum.

Inflyttad. Det fanns ingen tvekan. Här skulle det sovas. Vadå att han inte har någon riktig säng? Vad är det för fel på madrasser på golvet?

Så här har det sett ut länge nu. Tusen saker överallt och flammiga väggar. Så skönt att det går åt rätt håll!

Är man Marvel-fan, så är man. Tapeten ser bättre ut mot den gröna väggen (som är snyggare i verkligheten) än på bilden. Hulken är visserligen inte ton i ton med väggen, men mycket snyggare.

Nu, när väggarna är klara, ska det kompletteras med möbler, gardiner och mattor. Garderobsdörrarna ska målas om och Gustavs ska ha nya handtag. Sen måste resten av huset iordningsställas också. Det blir lätt en dominoeffekt när man renoverar. Men så är det, helt enkelt. Det gäller att kunna andas ut, nöja sig över det som är gjort och inte direkt få panik över det som väntar. Fast ack, det är svårt.

Särskilt som att Waldemar lade beslag på ett av mina två skrivbord i syrummet. Så där är det värsta kaoset just nu.

Mamma fick snulle

Så här ser det ut vareviga morgon hemma hos oss nu. Vega som trycker uppe vid Waldemars huvudände. Bilden är inte så bra, för det var mörkt i rummet när jag försökte ta kortet, men ni förstår väl?

Storebror sover i översängen i en sk familjesäng. En familjesäng är som en våningssäng, men den undre sängen är bredare och stegen blir mer som en trappa. Vega klättrar hur obekymrat som helst upp och ner på trappan, eller så tar hon sig upp via fönstret.

Vi förstår alla att det är underbart skönt för henne att sova högt. Det är tryggt och säkert och typiskt en katt. När Waldemar är i skolan ligger hon gärna i röran bland sängkläder, alldeles hopsnurrad som en liten kanelbulle.

Men i helgen var det annorlunda. Under förra veckan bodde mina föräldrar, med hund (mer om det senare) hos oss, eftersom man bland annat håller på att byta stammar hemma hos dem. De sov i gästrummet, en i sängen och en på en dubbelgummimadrass. När de sedan åkte hem på fredagen ville pojkarna sova på gummimadrassen och fick därför flytta in i gästrummet för natten.

När jag sedan själv skulle gå och lägga mig gick jag runt och letade efter Vega. Hon var inte i gillestugan, inte i översängen och ingen annanstans. När jag till slut stack in huvudet i gästrummet såg jag henne inte heller – inte förrän jag vant ögonen vid mörkret. Då låg hon som en mörkt luden korv, tvärs över Gustavs mage!

Vår katt väljer att sova med barnen. Varje natt. I måndags, efter att jag jobbat kväll och kommit hem vid tio, tänkte jag att jag kanske skulle få vårt ludna nytillskott att sova hos mig. Jag matade henne, fyllde vattenskålen och låg sedan och väntade.

Om hon kom?

Nope. Mätt och otörstig sprang hon direkt in till pojkarna igen.

Jag var lite rädd att Vega skulle välja mig när hon flyttade in. Jag har ju haft katter tidigare och när hon redan första dagen kröp ihop i mitt knä kände jag hur vi knöt an, hon och jag.

Men hon har inte valt mig. Hon har valt oss alla. Och nattetid väljer hon barnen.

Det är helt underbart.

Gustav

Vår kille är åtta år nu och en otrolig tänkare. Han är rolig nästan så fort han öppnar munnen och har blivit skapare till otroligt många bevingade ord och ordspråk hemma hos oss. Risken är stor att man glömmer, så jag har passat på att samla ihop några av Gustavs bästa citat. Och jag lovar, det kommer mer!

 

Upp och ner

upside_down
Så här ser det ut allt som oftast hemma. Gustav delar in tiden i “Innan jag kunde stå på huvud” och efter. Och självklart måste man stå lite på huvud också på nyårsafton. Hur skulle det annars gå?

Ofta står han också på huvud utan stöd. Han har en imponerande bålstyrka, den grabben!

Återigen spaden i jorden

Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar.

Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot), en dvärgspirea (Flower carpet, tror jag att den hette), en höstsilverax (Brunette) och en alunrot (namn? Rödsilvriga blad). Några dagar tidigare hade Waldemar och jag varit på Blomsterlandet hemma och han hade valt två vitbrokiga klätterbenvedsplantor, som vi skulle klippa klot av.  omplant1

Så åkte spaden i jorden på framsidan igen. Nästan allt åkte upp, men allt utom en daggkåpa kom ner i jorden igen, fast på annan plats. De klot jag redan hade (buxbom och idegran) fick flytta på sig och tillsammans med de nya buxbomsplantorna och klätterbenveden skapa “stommen”. En ganska spretig stomme just nu, eftersom jag vill vänta en månad innan jag klipper någon sorts form på plantorna. Sen kom också de andra plantorna i jorden, i olika grupper där färg och form ska harmoniera. Mina nävor, som jag visserligen älskar, får nog stryka på foten och så småningom ge plats för exempelvis hasselört, som också är vintergrön eller mer funkior. Men var sak har sin tid och nu ska rabatten få hämta sig, kloten få börja ta form och sen får vi se. omplant2

Jag avslutar inlägget med en suddig bild på två killar, som jag mötte på skolan för ett par veckor sedan, när vi fortfarande vågade tro att Sverige hade en chans i Fotbolls-EM. Jag kom tidigt, för att hämta pojkarna innan matchen började, men alla barnen på skolan och personalen satt i bamba (skolmatsalen) och såg på storbildsskärm. Det var högt till tak och det fanns inte på kartan att jag skulle få med mig killarna hem. Gustav tröttnade dock efter ungefär fem minuter, men Waldemar höll ut nästan hela första halvlek. Sen kunde vi åka hem och se nästa halvlek hemma, och dricka saft och äta kakor till.

hejasv

Det blommar fortfarande

Härom dagen skrev jag att Waldemar och jag tog in daliornas knölar, efter att vi fått skrapa rutorna på bilen. Nu har det blivit varmare igen, så kanske hade vi lite bråttom. Å andra sidan vill jag inte vara för sent ute, det vore ju synd om knölarna frös.

Men i och med att vi klippte ner allt det gröna passade jag också på att ta in de sista blommorna och de har fått förgylla köksbordet nu i ett par dagar. Jag har lekt lite med bilden, så de ser mer rosaröda ut än vad de egentligen är.

dalia

Något annat som blommar är nävorna på framsidan. Nedan syns en liten fragil silkesnäva, som har letat sig fram bland flocknävans större blad. De där vackra linjerna i blomman är så fantastiska! Även om silkesnävan inte blir särskilt stor eller imponernade som växt (inte ännu i allafall), så är blomman så ljuvligt söt att jag bara inte kan motstå den. Och att den blommar nu, den 2 oktober, gör den bara ändå mer underbar. silkesnavaOch när man talar om underbar, vem  kan motstå den här pralinen??

gustav

Djupt koncentrerad vid datorn, med smutiga händer. Gustav i ett nötskal.

Höstpojkar

Härom helgen behövde jag köpa jord till en kruka på framsidestrappan. Gustav hade suttit och spelat på iPaden lite väl länge och jag tyckte därför att det var läge för honom, och hans storebror, att följa med till handelsträdgården. Jag försökte muta dem lite med att säga att de kunde få välja varsin växt att ha i sitt rum, men lillebror tyckte att det var det löjligaste han hört. Han protesterade allt vad han kunde och det var ytterst motvilligt som vi fick med oss honom.

Fast väl på plats började Gustav tina upp. Han valde sig en krukväxt (ganska oengagerat) och det var väl först när vi började titta på kaktusar som han kom igång. Pojkarnas rum är för mörkt för kaktusar, men jag föreslog att de skulle få välja några stycken och sen kunde vi plantera dem ihop och göra som en liten öken i en kruka, som vi kunde ha i vardagsrummet. Då jäklar! Båda killarna höll på länge att välja och vraka och Gustav blev oerhört förälskad i sin aloe-suckulent som han valde. Sen köpte vi stenar i lösvikt och väl hemma satte vi igång.

gusja_sten

Här håller båda killarna på att strö över de minsta stenarna över jorden med sked, eftersom två av kaktusarna var ganska taggiga. Sen lade de på två andra sorters stenar också, så att det blev lite större variation i “öknen”. desert

Det lilla ökenlandskapet pryder faktiskt fönsterbrädan och påminner mig om att jag misskött övriga växter alldeles för länge. Kanske är det dags att helt enkelt slänga ut en del och börja om? Aloe-växten i mitten är för övrigt Gustavs och han älskar den!

Skolan har kickat igång på allvar också. I veckan som gick hann jag på en och samma timme med utvecklingssamtal för båda mina pojkar och jag kunde glädja mig åt att höra enbart positiva ord från både dem och deras fröknar. De har världens bästa fröknar, förresten! I synnerhet storebror, vars fröken lägger oerhört mycket energi och arbete på att skapa en harmonisk klass, där man kommunicerar med varandra, vågar säga vad man tycker och inte ska känna sig utanför. Har man en sten i magen när man går till skolan spelar det ingen roll hur bra undervisning man får, man har svårt att ta den till sig då. Den sociala miljön är A och O och jag är grymt imponerad av henne! Dessutom lyssnar de på klassisk musik och ska på Konserthuset på torsdag! Waldemar är överlycklig!

studying

Det är också fantastiskt rolig att höra hur de arbetar i skolan “nu för tiden”. Det har hänt mycket sedan min egen skoltid och jag hoppas att det fortsätter på samma vis! Här sitter Waldemar och svarar på frågor om texten han läst. Han jobbar hårt på att inte blanda stora och små bokstäver och med att sätta punkt på rätt ställe. Ibland lutar han sig tillbaka och säger saker som “Mamma, kolla vilket snyggt “b” jag gjorde där!”

Våra killar!