Återigen spaden i jorden
Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar.
Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot), en dvärgspirea (Flower carpet, tror jag att den hette), en höstsilverax (Brunette) och en alunrot (namn? Rödsilvriga blad). Några dagar tidigare hade Waldemar och jag varit på Blomsterlandet hemma och han hade valt två vitbrokiga klätterbenvedsplantor, som vi skulle klippa klot av. 
Så åkte spaden i jorden på framsidan igen. Nästan allt åkte upp, men allt utom en daggkåpa kom ner i jorden igen, fast på annan plats. De klot jag redan hade (buxbom och idegran) fick flytta på sig och tillsammans med de nya buxbomsplantorna och klätterbenveden skapa “stommen”. En ganska spretig stomme just nu, eftersom jag vill vänta en månad innan jag klipper någon sorts form på plantorna. Sen kom också de andra plantorna i jorden, i olika grupper där färg och form ska harmoniera. Mina nävor, som jag visserligen älskar, får nog stryka på foten och så småningom ge plats för exempelvis hasselört, som också är vintergrön eller mer funkior. Men var sak har sin tid och nu ska rabatten få hämta sig, kloten få börja ta form och sen får vi se. 
Jag avslutar inlägget med en suddig bild på två killar, som jag mötte på skolan för ett par veckor sedan, när vi fortfarande vågade tro att Sverige hade en chans i Fotbolls-EM. Jag kom tidigt, för att hämta pojkarna innan matchen började, men alla barnen på skolan och personalen satt i bamba (skolmatsalen) och såg på storbildsskärm. Det var högt till tak och det fanns inte på kartan att jag skulle få med mig killarna hem. Gustav tröttnade dock efter ungefär fem minuter, men Waldemar höll ut nästan hela första halvlek. Sen kunde vi åka hem och se nästa halvlek hemma, och dricka saft och äta kakor till.
