Vega knyter an

”Äntligen! Ska du sitta här nu? Najs! Hej! Du luktar så gott! Gillar dig verkligen!”

”Mmmm… Klia lite mer åt höger! Ah! Där ja… perfekt!”

”Vi blir ett rätt bra team, du och jag. Jag är ju som gjord för ditt knä och så är jag ju så söt också, eller hur?”

”Somnar nästan nu…”

Första natten med gänget

Jag låter inte klockan snooza lika många gånger som jag brukar. Jag måste bara upp och titta in i gillestugan. Vega har tillbringat sin första natt där, i sällskap med Waldemar, som har sovit på soffan. Hur har natten varit?

Jag smyger mig fram och gläntar på dörren. Snabbt panorerar jag igenom rummet och ser till min glädje att katten ligger vid Waldemars sida i soffan. Hon får syn på mig och springer mig till mötes. Vi gosar några sekunder, sedan smiter hon ut ur gillestugan för att möta dagen. Jag kan nästan inte fatta hur bra det har gått. Vilken katt vi har skaffat oss!

Det började visserligen lite darrigt. Stressad av att åka transportlåda hade Vega både bajsat och kissat under resan, men tack och lov inte trampat runt i det, så vi slapp börja vårt liv tillsammans med att i värsta fall duscha en redan rädd och stressad katt. När vi släppte ner henne på golvet i gillestugan rusade hon, naturligtvis, in under soffan. ”Där lär hon vara ett par timmar” tänkte jag och sade till killarna att sitta i soffan, prata, kanske spela nåt spel och bara ta det lugnt och låta katten vara. Under tiden skulle jag fixa lite mellanmål.

När jag kom ner med ett gäng mackor var dörren till gillestugan öppen. Jag hörde pojkarna spela spel i soffan och såg katten utforska – inte gillestugan, utan pojkarnas sovrum. Hon hade redan tagit sig fram från under soffan och gett sig ut på upptäcksfärd och killarna hade inte märkt något alls. Jag fick med mig katten tillbaka till gillestugan och stängde dörren.

Sen började vi lära känna varandra. Hon var visserligen lite osäker och rädd, men samtidigt tog nyfikenheten överhanden. Allt var oerhört spännande och kanske var det mest intressanta de tre individer som delade hennes utrymme? Oj, så roliga vi är! Och oj, så konstigt det är när vi försvinner! Då tittar hon intensivt på dörren och lyssnar – vad händer där ute?

Pojkarna gick efter ett tag upp på övervåningen och jag blev kvar, ivrigt talande i telefon med barnens mormor och sen farmor. Innan jag vet ordet av har jag en ljudligt spinnande Vega i knäet. Länge satt vi där. Jag klappade, hon spann. Sen sovs det lite. Det är tröttsamt att flytta, det vet ju alla.

Vi kunde inte hålla henne i gillestugan hela kvällen. Hon fick faktiskt gå ut på lite mer omfattande upptäcksfärd. Fast inte så länge. Sen åt familjen korv i gillestugan till middag och dörren var stängd. Strax där efter lade sig fadern i huset raklång i soffan och började läsa. Då tog Vega tillfället i akt att ta reda på vem den där filuren var. Hon klev helt sonika upp på hans bröst, nosade honom i skägget och sen resten av ansiktet. Hon konstaterade att han var cool och lade sig sen, utan att tveka, på hans bröstkorg. Han hade lite svårt att hålla boken på plats, så han flyttade henne till klätterträdet, där hon lade sig lugnt och stilla och sen somnade en stund.

Till natten bäddades det för två pojkar och en katt, men en kille ville sen sova i sin egen säng. Fast han fick sig en omgång mys innan han gav upp. Dock tror jag att vårt lilla Vega-pyre redan förknippade honom med bus, så hon försökte bita honom lite lätt när han skulle klappa henne. Det är lustigt att se hur hon redan förstår vem som är vuxen och vem som är barn, för hon behandlar oss redan på olika sätt.

Nu är hon ensam en halvdag idag och även om det känns lite småjobbigt är det nog skönt för henne. Hon får lugn och ro att utforska huset och sen får vi lite tid tillsammans, hon och jag, innan jag hämtar pojkarna.

Välkommen Vega!

Familjen växer

”Mamma, jag vill ha en hamster!”

”Mamma, kan inte vi skaffa marsvin?”

”Assar är den bästa hunden i världen. Kan inte vi ha en sån?”

Pojkarna har i flera år pratat om husdjur. Mest hamster, men även annat. Nu har vi tack och lov kunnat ha kusinernas dvärghamstrar Charlie och Happy på besök och Assar kommer ju och bor hos oss när längtan efter djur blir för stor. Men även Henrik och jag har funderat ibland. Hund går inte, vi jobbar för mycket. Henrik har sagt blankt nej till gnagare och är dessutom allergisk mot kanin.

Men katt då?

Vi har ju haft katt. Men det var innekatter och det vill vi inte ha igen. Men en som kunde få gå ut?

För mig var två saker viktiga:

  • Jag vill hitta en katt med en personlighet som passar oss. Inte en som gömmer sig under soffan så fort pojkarna kommer hem eller som bara är ute och jagar och bara kommer hem för att äta lite. En som gillar oss.
  • Jag vill gärna ge en katt en andra chans.

Vad är då bättre än att höra av sig till Göteborgs Djurskyddsförening? De tar hand om katter som av någon anledning inte har någonstans att bo.

Så jag gjorde det. Jag skickade in en intresseanmälan och i fredags var pojkarna och jag där och hälsade på. Vi träffade M, från Djuskyddsföreningen, som berättade att hon hade två-tre katter i åtanke till en familj som vår. Katter som troligtvis skulle gilla barn och kunna umgås med hund då och då.

Vi träffade två av dessa. Och redan katt ett klev rätt in i våra hjärtan. Det gjorde katt två också – en otroligt snygg kille, men lite nervig och osäker, samt med ett stort jaktbehov. Han tilltalade oss, men vi vill ju ha en kompis som visserligen kommer att få vara ute, men som också ska vilja vara med oss.

Så här är hon, vår prinsessa:

En flicka som en gång antagligen varit otroligt älskad och väl omhändertagen. Men något har hänt och nu har hon hamnat här. I fyra månader har hon varit hos Djurskyddsföreningen. Ingen har velat ha henne, för man har tyckt att hon är för gammal. Hon är antagligen sju, åtta år, men ingen vet säkert. Men även med den åldern kan hon ju leva tio år till eller ändå mer.

Hon heter Vega, älskar att gosa och att bäras på. Hon var nyfiken på oss, inte bara för att se om vi hade mat. Hon är en ganska liten tjej, så Henrik, som vill ha Finngösas största katt och kalla den Hulken, blir kanske besviken. Men ändå inte. För vi tror att Vega kommer att älska oss.

Vi älskar henne redan. Och om ca tio dagar ska vi ha gjort iordning hemma så att hon kan få flytta in.

Dagarna går rätt långsamt nu.

Fint besök i huset

Assar rusar in, nosar distraherat och stressat på pojkarna och småylar sig runt i huset. Det är med blandade känslor han kliver över tröskeln. En del av honom älskar att vara hos oss, medan en annan del blir lite stressad över alla människor som han måste hålla koll på, dessutom på två våningar. Är man vallhund, så är man.

Han märker direkt att en person saknas (Henrik hade frigång) och det oroar. Gustav-med-det-stora-hjärtat börjar blinka med fuktiga ögon och tycker att det är oerhört jobbigt när bästa hunden är så olycklig. Vi kör ett snabbmöte, grabbarna och jag: ”Ska vi äta tacos först eller ta Assar på en promenad först och äta sen? Fast då blir det middag lite sent.”

Det finns ingen tvekan. Promenad först.

Sagt och gjort. På med kängor, jackor, mössor och vantar och så koppel på den ångestladdade fyrbeningen. Vi försöker gå lite lugnt, men Assar drar sig halvt fördärvad och jag kan nästan surfa på snön medan han drar mig uppför backen. Så klättrar vi upp i skogen och släpper jycken, som far som en skottspole fram och tillbaka, hit och dit, runt och ikring. Han nosar och räknar in oss, räknar in oss och nosar. Av ångesten märks inget alls.

En snabb prommis blir det, sen går vi hem igen. Nu är hunden mer självsäker och när han denna gång kliver över tröskeln är det som om det är en annan hund. Nu har han lämnat ångesten i skogen och är plötsligt en familjehund som bor på Solnedgången mest hela tiden. Hur harmonisk som helst.

Så fortsätter helgen. Harmoniskt. Han skuggar mig mest hela tiden i början, men taggar sedan ner och kan tänka sig att ligga hos killarna när de softar. När vi är ute och går får jag ofta sällskap av grabbarna som slåss om att hålla kopplet. Jag predikar om att ”ta befälet”, ”visa vem som bestämmer”, men det går sådär. Killarna tycker att det är synd om Assar om man drar i kopplet och att han ju måste få bestämma lite själv.

Hur som haver. Nu är hunden hemma hos mormor och morfar igen och det är han nog jättenöjd med. Hos oss har vi dock två nya husdjur på besök. Det är dvärghamstrarna Happy och Charlie som bor hos oss en vecka. Deras husse och matte (pojkarnas kusiner) är och åker skidor i fjällen. Under tiden går vi loss och gör aktiveringsövningar för hamstrarna. Allt som kan vara kul för en hamster samlas ihop och det som ser ut som en soptipp är nu en lekhage full av kul grejer. Pringlesrör, skolådor, legohus, en gammal Brio-tunnel mm. Fantasin är det ingen brist på!

Gustav

Vår kille är åtta år nu och en otrolig tänkare. Han är rolig nästan så fort han öppnar munnen och har blivit skapare till otroligt många bevingade ord och ordspråk hemma hos oss. Risken är stor att man glömmer, så jag har passat på att samla ihop några av Gustavs bästa citat. Och jag lovar, det kommer mer!

 

Upp och ner

upside_down
Så här ser det ut allt som oftast hemma. Gustav delar in tiden i ”Innan jag kunde stå på huvud” och efter. Och självklart måste man stå lite på huvud också på nyårsafton. Hur skulle det annars gå?

Ofta står han också på huvud utan stöd. Han har en imponerande bålstyrka, den grabben!

Återigen spaden i jorden

Jag älskar rabatten på framsidan, efter att jag totalt har gjort om den. Ändå har jag gått och tittar, funderat, lagt pannan i djupa veck och undrat. Är den verkligen så bra som den kan bli? Kan jag göra mer? Kan jag göra annat? Och när det gäller trädgård är svaret alltid Ja. Man kan alltid göra mer eller annat. En trädgård är ju aldrig klar.

Så förra veckan, när jag hade ett par timmar över innan jag skulle hämta mina söner på fiskeskolan, så åkte jag till Mölnlycke Garden Center. Därifrån kom jag med två kaukasiska förgätmigej med lätt vitstrimmiga blad (Jack Frost heter den), två buxbomsplantor (ej klot), en dvärgspirea (Flower carpet, tror jag att den hette), en höstsilverax (Brunette) och en alunrot (namn? Rödsilvriga blad). Några dagar tidigare hade Waldemar och jag varit på Blomsterlandet hemma och han hade valt två vitbrokiga klätterbenvedsplantor, som vi skulle klippa klot av.  omplant1

Så åkte spaden i jorden på framsidan igen. Nästan allt åkte upp, men allt utom en daggkåpa kom ner i jorden igen, fast på annan plats. De klot jag redan hade (buxbom och idegran) fick flytta på sig och tillsammans med de nya buxbomsplantorna och klätterbenveden skapa ”stommen”. En ganska spretig stomme just nu, eftersom jag vill vänta en månad innan jag klipper någon sorts form på plantorna. Sen kom också de andra plantorna i jorden, i olika grupper där färg och form ska harmoniera. Mina nävor, som jag visserligen älskar, får nog stryka på foten och så småningom ge plats för exempelvis hasselört, som också är vintergrön eller mer funkior. Men var sak har sin tid och nu ska rabatten få hämta sig, kloten få börja ta form och sen får vi se. omplant2

Jag avslutar inlägget med en suddig bild på två killar, som jag mötte på skolan för ett par veckor sedan, när vi fortfarande vågade tro att Sverige hade en chans i Fotbolls-EM. Jag kom tidigt, för att hämta pojkarna innan matchen började, men alla barnen på skolan och personalen satt i bamba (skolmatsalen) och såg på storbildsskärm. Det var högt till tak och det fanns inte på kartan att jag skulle få med mig killarna hem. Gustav tröttnade dock efter ungefär fem minuter, men Waldemar höll ut nästan hela första halvlek. Sen kunde vi åka hem och se nästa halvlek hemma, och dricka saft och äta kakor till.

hejasv

En knäck med hasselbackspotatis och gelé, tack!

Det är snö utanför fönstret och idag har det snöat mest hela dagen. Det är mörkt utanför redan klockan tre och huvudet blir rätt förvirrat. Jag tror liksom att det är läggdags hela tiden.

Vi är i Norrland och firar jul. Imorgon är det julafton och barnen längtar. I köket doftar det julskinka och pappa Henrik trillar köttbullar. Vi har gått en långpromenad tidigare idag, han och jag, i virvlande snö och kroppen känns härligt genomarbetad. Sen har pojkarna och jag satt ihop fuskpepparkakshuset och nu väntar lite mer kristyr på taket, sen är det klart.

snowsmile

Igår gjorde jag knäck, för första gången på många herrans år. Jag avskyr verkligen att försöka få smeten ner i formarna, så jag brukar hoppa över knäcken, även om den ju är god. Fast igår kokade jag ändå och naturligtvis blev det ett kladdigt kalas. Och smaken blev lite intressant… Jag fick låna farmors stora gjutjärnsgryta och drog igång projektet utan att diska ur den först. Den var ju ren och det var bara att köra. Men när jag står och smårör inser jag att det doftar stek. Jag smakar lite försiktigt på smeten och jajamensan, visst smakar det stek! Fast i ärlighetens namn blev det bättre när mandeln kom i, fast det finns en svag bismak av klassisk söndagsstek. Det saknas bara hasselbackspotatis och gelé.

Som grädde på moset har jag tappat en bunt julgranskulor i golvet. Jag tror inte att tusen bitar räcker, de gick nog i fler delar än så. Hur gamla de var? Typ 60 år…

Inget kalas utan kras, eller?

God jul, förresten! 🙂

Det blommar fortfarande

Härom dagen skrev jag att Waldemar och jag tog in daliornas knölar, efter att vi fått skrapa rutorna på bilen. Nu har det blivit varmare igen, så kanske hade vi lite bråttom. Å andra sidan vill jag inte vara för sent ute, det vore ju synd om knölarna frös.

Men i och med att vi klippte ner allt det gröna passade jag också på att ta in de sista blommorna och de har fått förgylla köksbordet nu i ett par dagar. Jag har lekt lite med bilden, så de ser mer rosaröda ut än vad de egentligen är.

dalia

Något annat som blommar är nävorna på framsidan. Nedan syns en liten fragil silkesnäva, som har letat sig fram bland flocknävans större blad. De där vackra linjerna i blomman är så fantastiska! Även om silkesnävan inte blir särskilt stor eller imponernade som växt (inte ännu i allafall), så är blomman så ljuvligt söt att jag bara inte kan motstå den. Och att den blommar nu, den 2 oktober, gör den bara ändå mer underbar. silkesnavaOch när man talar om underbar, vem  kan motstå den här pralinen??

gustav

Djupt koncentrerad vid datorn, med smutiga händer. Gustav i ett nötskal.