Familjen,  Löpning

Hela familjen tävlar!

I och med Covid-19 har i princip alla lopp blivit inställda. Men många har istället blivit virtuella och då har man kunnat springa på hemmaplan istället. MidnattsLoppet, som jag tidigare sprungit fyra gånger, var ett sånt lopp och inte nog med att de blev virtuella, de utvecklade konceptet lite.

Dels kunde man som vuxen välja mellan 5 eller 10 km. Sen kunde också barn upp till 15 springa, fast bara två km. Det gjorde att jag föreslog för resten av familjen att vi skulle göra det här tillsammans, fast var och en fick springa sin variant. Döm om min förvåning när alla var intresserade!

Vi anmälde oss till tre olika varianter. Jag valde fem km, Henrik tio och pojkarna fick nöja sig med två km. De var lite missnöjda när tröjorna kom, för det stod – med alldeles för stora bokstäver – LILLA Midnattsloppet. Är man elva eller tretton vill man inte springa något som heter “Lilla”. Men jag tipsade om att de kunde ha tröjan ut och in, om det nu var så himla pinsamt.

Vi valde att springa allihop under en och samma kväll, det var roligare så. Först var vi och handlade kexchoklad (ett måste efter en löpartävling), valfri god dricka och sen mobilfodral, som killarna kunde stoppa sin telefon i, medan de sprang. Man skulle nämligen ha en mobilapp på, som dels peppade, dels spelade (tyckte mina hårdrocksdiggande killar) grymt dålig musik, men som också mätte distans och tid.

Vi beslöt att vänta till kvällen och att vi sedan skulle starta i lite olika “startgrupper”. Henrik, som skulle springa längst, fick sticka ut först. Sen drog jag iväg (som också ville vara hemma igen först). Nästa var Walle, som dessutom ville springa längre än två km och allra sist drog Gustav ut på sin tur.

Jag tränar ju bara lågpuls just nu, men när mitt lopp kickade igång kände jag lätt eufori och bara drog. Det gjorde att loppet, med mina mått mätt, gick rätt fort och jag tog slut efter fyra km någonstans. Fick gå lite på slutet, men var i princip nöjd. Väl hemma igen plockade jag fram en kylbox, där drickor och choklad låg på kylning. Jag tände ljus utomhus och följde övriga deltagare via appen i telefonen. Det gjorde att jag inte missade när de, en efter en, kom “i mål”. Alla var nöjda och glada och kunde tänka sig att göra något likande igen. 😀

Vi ser helt galna ut, hela bunten. Men vad gör det? Enligt grannarna var det precis det vi var…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.