Löpning

Knutit på löparskorna igen

De som känner mig vet att jag har världens mest komplicerade förhållande till löpning. Jag både älskar och hatar det. Mest älskar, men jag har haft oerhört svårt att bara springa. Säg att jag inte har sprungit på tre år. Så får jag för mig att det är dags att börja springa igen och tar mig ut. Naturligtvis brukar det innebära blodsmak och svimningskänslor och ändå börjar jag surfa på olika lopp att springa, direkt jag har kommit hem. Samma sak varje gång. Och har jag sedan sprungit de där loppen? Ibland, men ofta inte. Vet inte hur många GöteborgsVarv jag har sponsrat…

Ute i skog och mark

För en del år sedan började jag leka med lågpulslöpning. Man skulle räkna ut en väldig låg puls och bara hålla sig inom den. (180 minus sin ålder. Sen kan man lägga till eller dra ifrån beroende på en del saker. I mitt fall ska jag i dagsläget ligga mellan 115-125.) Det låter ju fantastiskt skönt och är det faktiskt också. MEN – för mig har det visat sig rent omöjligt att ligga i det där spannet. Tre löpsteg och pulsen har dragit iväg. Om och om igen. Jag har kunnat gå hur fort som helst utan problem, men löpning har varit omöjligt. En gång lyckades jag springa en km utan att behöva stanna och gå – det tog 13 minuter!

Men så lyssnade jag på en podd som heter Pace on Earth och som handlar om ultralöpning. De rekommenderar lågpulslöpning och berättade att det finns de vars kroppar liksom inte vill vara i det rätta spannet, för de är för ovana vid det. “Aha!” tjoade jag! “Det är ju jag!” Då måste man lära kroppen. Så då får man göra lite vad som helst för att hitta in i pulsspannet lite i taget och vänja kroppen. En annan sak som jag också lärt mig är att det tar tid att känna resultat. Och med tid menar jag TID! Typ åtta veckor!

Så när jag som en del i träningskursen (se inlägg) skulle genomföra en “walkstreak” i 21 dagar, beslöt jag mig att istället göra en “walkrunstreak”. Varje dag i minst 20 minuter var målet att komma ut i skogen. Fokus var på att gå, gärna i kuperat så att pulsen skulle jobba i det där spannet, men om tillfälle gavs att kunna lågpulsspringa lite, då skulle jag göra det. Mycket bättre att ha det fokuset än tvärtom, att springa och sedan bara bli frustrerad när jag måste gå hela tiden.

Lockande stigar

Igår gåsprang jag mitt 36:e pass på lika många dagar! Jag kan knappt fatta att det är sant! Jag har varit ute i ur och skur, i strilande regn, i strålande sol och nästan 30 grader varmt. Jag har gått upp tidigt på morgonen för att springa före helgpassen på jobbet! Jag har åkt buss och sedan klivit av bussen tidigare för att gåspringa hem!

Alla pass, utom ett, har iallafall till viss del varit i skogen. Även de där jag sprungit från en busshållplats har ägt rum åtminstone delvis i skogen. Men i fredags testade jag för första gången att göra min runda på asfalt.

Det var en helt annan grej. Istället för att titta på den vackra naturen, lyssna till fåglarna, upptäcka grodorna på marken, kolla efter blåbär, blev det ett helt annat fokus. Mycket mer “en lyktstolpe i taget”, “Undrar om jag kan hålla pulsen nere ända dit” osv. Mer prestation, även om det inte är det som det egentligen handlar om. Mer “Woops, folk ser hur långsamt jag tar mig fram” än när jag skuttar och lunkar i skogen.

Men jag kämpar på. Nu kommer jag att behöva pausa snart, i och med att vi ska resa norrut, men jag lär snart vara på banan igen. Det får mig att må så oerhört bra! Wohoo!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.