Löpning

Om att veta sitt varför

Under alla mina år som löpare har det handlat om prestation. Om tider och jämförelser. Om att bli bättre – vilket har varit detsamma som snabbare. Och det har jag ju inte blivit. Det var ju faktiskt också därför som jag för ett antal år sedan läste på om lågpulsträning. Att springa långsamt skulle göra mig snabbare! Tjo, så klart att jag hoppade på det tåget – som jag sedan föll av, inte bara en gång, utan tre eller fyra.

Jag tror att mina snart tre år med yogan som bästa vän och med utmaningar och utveckling på helt andra plan har förberett mig för det här. Utan detta hade jag nog inte ens kunnat tänka tanken “ultra” fullt ut, även om tanken fanns där. För det är det varför:et jag ska hitta nu, som en del i mitt träningsprogram med Pace on earth.

Idag kan jag lättare släppa taget om “klassisk prestation” och har börjat om helt. Och det är som om både kropp och sinne säger “Äntligen har du fattat!”.

Att springa på låg ansträngning.
Att inte flåsa mig sönder och samman.
Att hinna se mig omkring och njuta av det jag ser.
Att tillåta mig att stanna upp och fotografera, utan att stoppa tidtagningen.

Den här typen av löpning är, för mig, besläktad med yogan. Och då ska man faktiskt ha klart för sig att yoga inte alltid är särskilt njutbart, särskilt inte när du praktiserar yinyoga. Det stramar och gör ont, allt i kroppen stretar emot och så ska man kanske befinna sig i den där positionen i hur många minuter som helst. Men om man släpper taget, accepterar det som är, landar i det och tar hjälp av andetaget, då klarar man det. Och jag tror att det kan fungera också i löpningen.

Jag har i många år drömt om att springa långt och länge. Att dessutom lägga fokus på att göra det långsamt, det ger guldkant åt projektet. Jag är dessutom övertygad om att den här typen av löpning är det mest naturliga som helst och att det var så här vi tog oss fram på savannen.

Tankfull i skogen

För ett antal år sedan sprang jag mitt fjärde Göteborgsvarv. Jag vet inte vad som hände, men på Älvsborgsbron, när jag har kommit ungefär fem km (av 21), så tar jag slut. Kanske inte fysiskt, men mentalt. Jag var plötsligt helt beredd på att bryta. Varje taxi som for förbi ville jag hoppa in i, men när jag rannsakade mig själv kunde jag inte svara på varför. Samma sak med sjukvårdstälten. Jag ville dit! Men samtidigt hade jag ingen anledning. Jag hade inte ont, jag var inte skadad. Jag bara ville inte springa mer.

Men jag fortsatte. Gick och sprang om vartannat. Det tog oändligt lång tid. Och när jag kom till arenan tänkte jag att nu fasen, nu skulle jag spurta in och över mållinjen.

Men det gick inte. Ett steg in på arenan och jag började kräkas. Det kom inget, men jag hulkade och hulkade och stapplade fram. Några meter före mållinjen lyckades jag lyfta fötterna och kunde springa över.

Väl i mål drabbades jag av frossa, domningar och illamående. Jag fick stappla till bilen och landade sedan på min systers soffa. Övriga åt, men jag kunde inte. Till slut kom jag tillbaka till livet med hjälp av en lakritsnapp!

Det här är en av mina intressantaste upplevelser i samband med löpning. Och även om mina första tankar var att jag misslyckats kapitalt så kunde jag sedan inse att jag ju gjorde något enormt. Jag tog mig i mål. Jag lyssnade bara halvt om halvt till tankarna som ville att jag skulle hoppa av.

Jag misstänker att liknande saker kommer hända mig i samband med ultralöpning. Man lär ta mentalt slut någonstans efter fyra-åtta timmar och då behöver man ha drivkraften tydlig för att inte hoppa av bara för att det gör ont.

Jag vill också visa att jag kan. Att hon som alltid blev vald sist i brännboll faktiskt kan något. Att kroppen kan mer än vad vi tror. Att vi själva sätter gränser och att vi ofta är rätt snåla och försiktiga. Jag vill också visa – inte minst mig själv – att man springer till störst del med huvudet. Och den resan är så oerhört spännande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.