Löpning

Sju månader

Jag hade närapå gett upp. Kanske trodde att det hade börjat funka, att jag hittat rätt, men att det där svindlande, det där att det plötsligt bara funkade, inte skulle gälla mig.

Lågpulsträning. I sju månader har jag kämpat. De första månaderna var det mer promenader som gällde. Upp i skogen, i ett lågintensivt pulsspann över stock och sten, backe upp och backe ner. Då kunde kroppen tänka sig att befinna sig i ungefär rätt spann. Ibland, när pulsen gick ner och en härligt platt skogsstig låg framför fötterna, kunde jag till och med springa lite. Superlångsamt. Som en snigel, på riktigt. Elva, tolv minuter per km.

Efter ett par månader på ungefär samma sätt kunde jag iallafall hitta in i något som liknande löpning. Eller snigling? Långsamt som bara den, men ändå med ett löpliknande steg framåt. Minsta uppförslut krävde långsam promenad och pulsnedgång. Men flacka rundor på asfalt kunde faktiskt generera en hel del löpning! Ett steg fram, tjoho!

Långsamt började det gå fortare. Men ändå utan det där flytet. Det känns motigt. Frustration och irritation gör att pulsen strular.

Så jag släpper taget ibland. Sätter klockan i bältet och kör utan att titta på skärmen, bara känna efter. Vad är lågintensivt för mig? Hur känns det i kroppen? Ökar pulsspannet med fem slag, vilket också känns skönt. Får lite bättre löpflyt.

Och plötsligt släpper det. En lördag. Plötsligt behöver jag inte stanna lika ofta. Jag kan springa mer innan pulsen går upp. Till och med lite i backe. Jag kan trycka på lite. Behöver inte hålla igen på samma sätt längre.

Den lyckan! Den känslan! Men också rädslan. Vad ska hända nästa gång jag går ut? Men det är samma sak igen. Det har hänt något. Jag har utvecklats! Äntligen har jag hittat rätt! Äntligen har det lossnat!

Äntligen på rätt väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.