Det var en gång

En gång i tiden hade jag två bloggar, en för sömnad och en för familj. När jag sedan försökte slå ihop dessa till en tappade jag en miljon bilder. Så när jag nu hittade de här kunde jag inte låta bli att visa dem igen, fast jag faktiskt skrivit om de här plaggen för länge sedan.

På bilden ovan har jag en trikåklänning, sydd i ett mönster som egentligen är för vävt tyg. Det har gjort att klänningen faller på ett läckert sätt, som inte alls skett annars. Mönstret är från New Look och ett sånt där med diverse olika modeller för samma grundmönster. Just den här varianten är jag oerhört nöjd med. Men jag har också sytt två olika klänningar i vävt tyg, varav bara en är bloggad – fast bilderna är borta. Kanske förtjänar båda att visas igen?

Har man följt mig vet man att jag länge var inbiten velourmotståndare. Jag växte upp på 70-talet och velour, särskilt brun, var bara för hemskt. Sen fick jag väl ge mig lite, när jag insåg att det var rätt mysigt i barnkläder. Och så kom den dag då jag sydde i velour till mig själv och insåg att det hade sina poänger även då.

Den största fördelen med velour är att det håller värmen bra. Sen skrynklar det inte och är mjukt och skönt.

På bilden ovan har jag sytt en västliknande sak med huva, som har varit en stöttepelare nu i många år. Mönstret är från Jenny Hellströms första bok “Sy. Från hood till skjortklänning”, där den är en jacka. Den har jag också sytt flera gånger och rekommenderar varmt.