Ett höstminne

fcar7I slutet av september sprang vi för välgörande ändamål, det nya loppet ”Fight Cancer and Run”.

Det var roligt, för det fanns flera olika lopp som passade olika familjemedlemmar. Gustav skulle springa 650 meter, Waldemar 1500 och jag 10 km. Nu blev det inte riktigt så, för där glappade organisationen lite. Man fick inte till riktigt 650 meter för de minsta barnen, så det blev istället inte mer än kanske 150 m. Kanske lika bra, vår Gustav är ingen storlöpare, men han var ändå lite besviken på att det var lite kort. Och hans kusin Astrid också, som är riktigt bra på att springa. Waldemar var nöjd, men också lite överraskad över hur fort hans lopp gick. Det var flera deltagare där som var löptränande killar och som tog i som bara den. Han var mer otränad och tillhörde de yngre, men körde på så gott han kunde och var ändå nöjd efteråt.

Jag sprang den plattaste mil jag kunnat tänka mig, men aj, så stumma mina ben blev och vad tung jag blev i kropp och själ. Martina Haags kondorfamilj satte sig på mina axlar och jag trodde aldrig att jag skulle komma i mål. Min ambition hade varit att köra under en timme för första gången på femton år, men den tanken fick jag slå ur hågen.

Döm om min förvåning när jag ändå gjorde personbästa! 58:37, ingen fantastisk tid egentligen, men enormt för mig!

Bilder – mest på barnen, finns att se här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *