Första natten med gänget

Jag låter inte klockan snooza lika många gånger som jag brukar. Jag måste bara upp och titta in i gillestugan. Vega har tillbringat sin första natt där, i sällskap med Waldemar, som har sovit på soffan. Hur har natten varit?

Jag smyger mig fram och gläntar på dörren. Snabbt panorerar jag igenom rummet och ser till min glädje att katten ligger vid Waldemars sida i soffan. Hon får syn på mig och springer mig till mötes. Vi gosar några sekunder, sedan smiter hon ut ur gillestugan för att möta dagen. Jag kan nästan inte fatta hur bra det har gått. Vilken katt vi har skaffat oss!

Det började visserligen lite darrigt. Stressad av att åka transportlåda hade Vega både bajsat och kissat under resan, men tack och lov inte trampat runt i det, så vi slapp börja vårt liv tillsammans med att i värsta fall duscha en redan rädd och stressad katt. När vi släppte ner henne på golvet i gillestugan rusade hon, naturligtvis, in under soffan. ”Där lär hon vara ett par timmar” tänkte jag och sade till killarna att sitta i soffan, prata, kanske spela nåt spel och bara ta det lugnt och låta katten vara. Under tiden skulle jag fixa lite mellanmål.

När jag kom ner med ett gäng mackor var dörren till gillestugan öppen. Jag hörde pojkarna spela spel i soffan och såg katten utforska – inte gillestugan, utan pojkarnas sovrum. Hon hade redan tagit sig fram från under soffan och gett sig ut på upptäcksfärd och killarna hade inte märkt något alls. Jag fick med mig katten tillbaka till gillestugan och stängde dörren.

Sen började vi lära känna varandra. Hon var visserligen lite osäker och rädd, men samtidigt tog nyfikenheten överhanden. Allt var oerhört spännande och kanske var det mest intressanta de tre individer som delade hennes utrymme? Oj, så roliga vi är! Och oj, så konstigt det är när vi försvinner! Då tittar hon intensivt på dörren och lyssnar – vad händer där ute?

Pojkarna gick efter ett tag upp på övervåningen och jag blev kvar, ivrigt talande i telefon med barnens mormor och sen farmor. Innan jag vet ordet av har jag en ljudligt spinnande Vega i knäet. Länge satt vi där. Jag klappade, hon spann. Sen sovs det lite. Det är tröttsamt att flytta, det vet ju alla.

Vi kunde inte hålla henne i gillestugan hela kvällen. Hon fick faktiskt gå ut på lite mer omfattande upptäcksfärd. Fast inte så länge. Sen åt familjen korv i gillestugan till middag och dörren var stängd. Strax där efter lade sig fadern i huset raklång i soffan och började läsa. Då tog Vega tillfället i akt att ta reda på vem den där filuren var. Hon klev helt sonika upp på hans bröst, nosade honom i skägget och sen resten av ansiktet. Hon konstaterade att han var cool och lade sig sen, utan att tveka, på hans bröstkorg. Han hade lite svårt att hålla boken på plats, så han flyttade henne till klätterträdet, där hon lade sig lugnt och stilla och sen somnade en stund.

Till natten bäddades det för två pojkar och en katt, men en kille ville sen sova i sin egen säng. Fast han fick sig en omgång mys innan han gav upp. Dock tror jag att vårt lilla Vega-pyre redan förknippade honom med bus, så hon försökte bita honom lite lätt när han skulle klappa henne. Det är lustigt att se hur hon redan förstår vem som är vuxen och vem som är barn, för hon behandlar oss redan på olika sätt.

Nu är hon ensam en halvdag idag och även om det känns lite småjobbigt är det nog skönt för henne. Hon får lugn och ro att utforska huset och sen får vi lite tid tillsammans, hon och jag, innan jag hämtar pojkarna.

Välkommen Vega!

En stor dag

Hon kommer idag, Vega. Vi har jobbat som bävrar och nu har kattoaletten sand i sig, klösmöblerna är ihopsatta och gillestugan är helt oigenkännlig.


Vi har skruvat, målat, bankat, virkat och sytt. Här skruvar Waldemar ihop en av klösmöblerna, den som ska stå på övervåningen. Nere har vi en som är aningens större och mer spännande, men båda kommer nog att fylla sitt syfte. Det är viktigt att Vega dels kan sitta lite högre upp vid behov (typ när Assar kommer) och att hon har egna möbler att klösa på.

I gillestugan har vi till och med fått upp lite tavlor. Jag tycker att kombinationen svart och vitt kan vara så oerhört snygg (dock inte BARA svart och vitt), så att sätta upp svartvita bilder i svarta ramar var ett rent nöje. Dessutom fick mina två katter som jag hade tidigare pryda väggen, ihop med lite bilder på barnen. På sikt ska det upp mer bilder, men just nu räcker det här bra.

På bänken har jag också ställt en ”burk” i tyg, som jag sydde i måndags. Mönstret kommer från en Craftsy-kurs och egentligen ska burken ha ett lock. Men i det här fallet tyckte jag inte att det var nödvändigt. Burken är full med värmeljus och dem måste man komma åt snabbt!

Soffan pryds av ännu ett par nya kuddar. Den röda blev verkligen pricken över i! Den har jag dessutom tryckt själv, på enklast möjliga sätt, dvs med potatistryck. De helsvarta pricken är bara en halv potatis och den med ring är en urgröpt potatis. Så enkelt och så kul. Rekommenderas!

Det lustigaste Vega-projektet är ändå den här sk kattgrottan, som mer ser ut som en lök eller en pumpa. Jag har virkat lite hur som helst med trikågarn från Panduro och det var jättekul och rätt jobbigt på samma gång. Rekommendationen för garnet var virknål åtta, men jag använde virknål fem. Nu väntar jag lite innan jag virkar igen. Men det blir spännande att se om vår lilla Vega-tjej vill mysa i löken eller ej. På sikt ska den få en liten kudde på botten också, men det har jag inte hunnit med ännu.

I söndags fick jag förresten följande bild:

Det är Vega, som njuter av vårsolen.

Snart kommer hon att kunna göra det hos oss!!!

Ändan ur vagnen

Ingen kan påstå att vi har renoverat särskilt flitigt sedan vi flyttade in i april 2011. Men vi har sagt att vi i första hand är småbarnsföräldrar och vi har inte velat hoppa i blåbyxorna så fort det har varit en ledig dag. Men sen får man väl också erkänna – vi är lite bekväma av oss också. Det är så lätt att göra annat, som kanske vid första anblicken är roligare. Renovering blir ju lätt så stora projekt. Samtidigt är det galet roligt, när man väl sätter igång.

Som gillestugan. En klassisk sådan, med furupanel på tre av fyra väggar. Den fjärde är en jättesnygg tegelvägg. Taket är vitt, putsat, men med fyra (eller fem?) bjälkar i mörkt trä. Vi har länge tänkt att rummet på sikt ska bli ett mediarum, med tv, dvd-spelare och kanske också tv-spel. Ett perfekt ställe för grabbarna att hänga i! Men innan dess har gillestugan fått agera lekrum och därför har den mest hela tiden varit fullkomligt belamrad av lego, lego, lego, nerf-vapen, mjukisdjur, utklädningskläder och mer lego.

För två år sedan eller så började vi med renoveringsprojektet. Taket målades och panelerna likaså. Men trots flera lager färg vart jag inte nöjd, men tog jag och målade på det sista lagret? Nope. Inte förrän för ett par helger sedan. Men då blev det å andra sidan äntligen bra!

Sen kom den stora händelsen i förra veckan. Den att vi ska bli kattägare. Representanten från Djurskyddsföreningen tyckte också att vi inte skulle låta Vega få tillgång till hela huset med en gång, utan ta det lite i taget. Hon är ju inte van vid så mycket utrymme nu och det kan bli oerhört stressande. Jag gjorde som professor Baltazar och funderade och funderade. Och SÅ kom jag på det. Gillestugan! Blir ju perfekt! Om man kunde bortse från det faktum att det pågick en renovering och att hela rummet såg ut som ett slagfält.

Nåväl. I tisdags var jag ledig, så då satte jag igång. En sista strykning på taklisterna och så började Det Stora Städprojektet. Nästan allt har gåtts igenom. Killarna leker ju inte med allt längre. Kan vi slänga? Kan vi ge bort? Vad ska upp på vinden? Vad ska vara kvar och hur ska det förvaras? Fullt ös, medvetslös.

Igår började jag måla det lite tråkiga runda bordet som vi, i brist på annat, haft i rummet. Nu är det rött och redan mycket roligare. Sen, när jag lämnat sönerna på skolan i morse, satte jag mig vid symaskinerna och dundrade fram det ena kuddöverdraget efter det andra.

Mattan under bordet ska på tippen, men får finnas kvar en liten tid. Golvet ska bytas (förhoppningsvis i sommar) och sen vill jag absolut ha en ny matta. Fast vilken sort? Trasmatta? Eller en rya?

Att sy kuddöverdragen var lite extra kul, faktiskt. Flera av tygerna har jag haft i flera år, men har inte velat använda dem. Jag har nämligen sett precis det här framför mig, ett gäng kuddar i matchande färger som passar ihop, trots olika mönster. Det kommer att bli ändå fler, eftersom soffan är en hörnsoffa och en hörnsoffa kräver mycket kuddar. Särskilt den här modellen, som är så fyrkantig.

Som grädde på moset gjorde jag en ”tavla”. I somras fick jag ett tyg av min svärmor, som hon tyckte att jag skulle ha på väggen. Jag höll med och sagt och gjort – nu har jag en tygtavla av enkel modell på en av de vita väggarna.

Jag har inte tid att jobba nu, egentligen. Jag vill bara fortsätta! Hänga upp något mer på väggarna, städa det sista, pynta lite och sen bara sitta i soffan och njuta av mitt arbete.

Och på onsdag blir det precis det jag gör. Njuter! Fast inte så mycket av mitt arbete, utan av vår nya familjemedlem!

Familjen växer

”Mamma, jag vill ha en hamster!”

”Mamma, kan inte vi skaffa marsvin?”

”Assar är den bästa hunden i världen. Kan inte vi ha en sån?”

Pojkarna har i flera år pratat om husdjur. Mest hamster, men även annat. Nu har vi tack och lov kunnat ha kusinernas dvärghamstrar Charlie och Happy på besök och Assar kommer ju och bor hos oss när längtan efter djur blir för stor. Men även Henrik och jag har funderat ibland. Hund går inte, vi jobbar för mycket. Henrik har sagt blankt nej till gnagare och är dessutom allergisk mot kanin.

Men katt då?

Vi har ju haft katt. Men det var innekatter och det vill vi inte ha igen. Men en som kunde få gå ut?

För mig var två saker viktiga:

  • Jag vill hitta en katt med en personlighet som passar oss. Inte en som gömmer sig under soffan så fort pojkarna kommer hem eller som bara är ute och jagar och bara kommer hem för att äta lite. En som gillar oss.
  • Jag vill gärna ge en katt en andra chans.

Vad är då bättre än att höra av sig till Göteborgs Djurskyddsförening? De tar hand om katter som av någon anledning inte har någonstans att bo.

Så jag gjorde det. Jag skickade in en intresseanmälan och i fredags var pojkarna och jag där och hälsade på. Vi träffade M, från Djuskyddsföreningen, som berättade att hon hade två-tre katter i åtanke till en familj som vår. Katter som troligtvis skulle gilla barn och kunna umgås med hund då och då.

Vi träffade två av dessa. Och redan katt ett klev rätt in i våra hjärtan. Det gjorde katt två också – en otroligt snygg kille, men lite nervig och osäker, samt med ett stort jaktbehov. Han tilltalade oss, men vi vill ju ha en kompis som visserligen kommer att få vara ute, men som också ska vilja vara med oss.

Så här är hon, vår prinsessa:

En flicka som en gång antagligen varit otroligt älskad och väl omhändertagen. Men något har hänt och nu har hon hamnat här. I fyra månader har hon varit hos Djurskyddsföreningen. Ingen har velat ha henne, för man har tyckt att hon är för gammal. Hon är antagligen sju, åtta år, men ingen vet säkert. Men även med den åldern kan hon ju leva tio år till eller ändå mer.

Hon heter Vega, älskar att gosa och att bäras på. Hon var nyfiken på oss, inte bara för att se om vi hade mat. Hon är en ganska liten tjej, så Henrik, som vill ha Finngösas största katt och kalla den Hulken, blir kanske besviken. Men ändå inte. För vi tror att Vega kommer att älska oss.

Vi älskar henne redan. Och om ca tio dagar ska vi ha gjort iordning hemma så att hon kan få flytta in.

Dagarna går rätt långsamt nu.

Pysselhelg

Ännu en helg har kommit och gått. De går så fort, även om Waldemar tyckte att veckan gick fortare än helgen.

I lördags fick sig gillestugan en slutlig (hoppas jag) strykning. Nu kan jag inte se att något lyser igenom och känner mig ganska nöjd. Dock behöver listerna fräschas upp, men dit har jag inte kommit ännu.

Symaskinerna har fortsatt fått jobba på. Det går bara inte att låta bli! Jag har sytt en testklänning (skulle bli nattlinne, men blev mer vardagsklänning för hemmabruk) och sen en topp till mig själv.

Jag älskar olivgröna toner och det här tyget har jag haft länge. Det har till och med varit med om flytten till huset, så det har rätt många år på nacken nu. Det kommer från E-slöjd och jag köpte flera meter. Jag har tidigare sytt både mig och barnen tröjor, men hade precis lagom mycket kvar nu för att sy mig en Rose, från Jenny Hellström. Jag har faktiskt inte sytt den modellen, bara haft som grund till en kofta och hade jag vetat hur den skulle sitta på hade jag sytt en mindre storlek. Det här tyget är nämligen en lite stadigare interlock och modellen hade tjänat på ett tunnar tyg, både för passformen och för stjärnan på bröstet. Ett singeljersey hade både fallit bättre och blivit roligare i klippen i stjärnan.

Ja, den där stjärnan. Länge länge länge har jag tittat på det här inlägget hos Simolibo, där hon gör en jättebra tutorial på hur man gör trasiga applikationer. Det blev ju bara så läckert! Så i helgen var jag tvungen att testa. Jag sydde, mätte, klippte, rev bort kaffefilter och slet mitt hår – och min ömma nacke svor de hemskaste eder. Den vill nämligen inte sitta böjd över symaskiner mer än nödvändigt. Tough shit, sade jag, men är böjd (hahahaha) att hålla med och försöker nu ge nacken lite träning och omsorg. Hur som haver. Till slut satte jag saxen i tyget och fick klippt ut ränderna – och det hände inte mycket alls. Ett singeljerseytyg hade liksom rullat sig lite, men interlocken var alldeles för snäll och låg på plats. Så jag tog fram en liten sax och började istället klippa bort lite ”överflödigt” tyg i klippen, så att det skulle hända lite mer. Då blev det mycket bättre.

Sen måste ju Cover-maskinen få jobba också, så det blev dekorsöm kring ärmsättningen och sedan också vid uppläggningen. Det kommer en mer detaljerad bild på det framöver, för jag lekte lite extra med ärmfållarna och halsringningen.

Tyvärr är det inte bara jag som vill vistas i syrummet. Waldemar är i alldeles för många avseenden en kopia av sin mor och nu har även han hela huvudet fullt av syprojekt. Han vill ha den ena t-shirten efter den andra, extra långa och med Green Day-tryck på. Green Day är alltså favoritbandet just nu.

Här har vi det mest aktuella projektet. Jag har ritat av en bild från nätet och överfört den till omslagspapper, skurit ur alla små detaljer och sedan pressat det på tyget. Sen har vi duttat vit färg hela helgen, för att få det tillräckligt täckande. Nästa del av projektet är att göra samma sak med en bild av en hjärtformad blödande handgranat. Varför lägga ribban lågt?

Sen vill han ha en onepiece – även den med Green Day-tryck. Jag har med andra ord att göra…

”Som en prinsessa”

Nja. Jag ser väl inte ut som en prinsessa direkt, men det är en så rolig kommentar. Jag har en kollega på jobbet som kommer från Syrien och hon gav mig den kommentaren om just den här klänningen.

Ibland får man slå på sin egen trumma. Det får man faktiskt. Så ”dunkeli dunk dunk” – den här klänningen har blivit så himla bra! Världens bästa och just nu den absoluta favoriten!

Modellen av från Sew Over it, deras Vintage dress. Man får den på pdf och det är ett ruskigt klippande och limmande innan man får ihop mönstret, men sen är det bara att köra. Jag får rita om lite här och där (länga livet bland annat), men den här gången gick det otroligt smärtfritt.

Tyget har jag fått från min systers svärmor och var till en början skeptisk till. Anledningen är färgen – rött och grönt. Det liksom skriker jul. Men jag fick många meter och tänkte att det skulle bli kanon att sy en toile i det. Tyget innehåller lite ull (tror jag), säkerligen en del polyester (hu), men har ett skönt fall. Men så när jag hade sytt ihop större delen av klänningen började jag falla. Trots färgerna var den så fin! Och skön! Perfekt jobbklänning och jag har den massor också hemma, när jag egentligen bara går och såsar omkring.

Som vanligt när det gäller rutor får man mönsterpassa och jag har inte lyckats överallt. Särskilt bak har det falerat, men jag inser att det ändå nästan inte syns, iallafall inte på bilden. Sedan tyckte jag först att den var för kort, men nu undrar jag. Tycker att det funkar ändå.

I och med materialet är det här en perfekt klänning för vinterhalvåret. Ibland har jag en trikåtopp under med 3/4-ärm, då blir den extra varm, men oftast behövs det inte. Då är jag ändå en sådan som fryser nästan jämnt.

Skjortklänning rockar, det säger jag bara. Världens bästa! Jag har redan sytt en kortärmad variant i viskos och har en i jeanstyg planerad inom kort. Men först måste jag leka lite mer med min lilla Coverpro!

Utökad maskinpark

I flera år har jag gått och funderat på att köpa mig en så kallad täcksömsmaskin, men det har inte blivit av. Jag har varit ganska nöjd med att fålla upp mina trikåtröjor med våffelsöm eller liknande och tänkt att jag ändå har klarat mig bra.

Men nu har jag ändå shoppat loss! Det började med att jag fick syn på en begagnad så kallad kombinationsmaskin, som är både over- och coverlock till ett bra pris. Men den var såld och för att göra en lång historia kort slutade det med att jag köpte mig en helt ny Janome CoverPro 2000CPX, den nyaste på marknaden. Den oerhört trevlige mannen som har Berninabutiken i Linnéstaden hade nämligen kvar maskinen till det gamla priset! Alla andra säljer den för nästan två tusen till! Och jag hade tur, för jag fick den sista och när han tar in nya måste han sälja till det nya priset.

Man ska ha lite tur ibland! 🙂

Alltså har maskinparken utökats. I ärlighetens namn kanske det inte var det absolut mest nödvändiga, men mina symaskiner står ju inte och samlar damm direkt!

Efter en snabbstädning i syrummet ser det ut så här nu:

På långa skrivbordet står min äldsta och min nyaste maskin, sida vid sida. Det är coverlocken till vänster och min Bernina Activa 220 till höger. Jag köpte Berninan när Waldemar var drygt ett år, så hon har jobbat på bra i många år och levererar med bravur. Love! Det lilla jag har hunnit använda Coverlocken än har också lovat gott. Så roligt!

På min farmors gamla skrivbord står min lika älskade overlock, aka Olle.

Han jobbar också på oerhört bra, men kräver lite mer kärlek. Funderar på att lämna in honom på service över påsk. Han fick flytta hem till oss från England. Modellen MyLock 744D såldes aldrig i Sverige och jag har till och med hört en otrevlig affärsinnehavare hävda stenhårt att maskinen inte ens finns. Det gör den uppenbarligen! I love you, Olle!

På golvet står min Elna Denim 3210, med frihandsquilt-pressarfoten på. Det här är egentligen samma maskin som Janome Easy Jeans, dvs den starkaste på marknaden. Hon tuggar sig igenom allt och är ett naturligt val när jag ska sy väskor eller jeans. Dessutom är hon väldigt trevlig att quilta på! Hon är mekanisk, till skillnad från Bernina ovan, så man får två helt olika upplevelser – dock oerhört trevliga båda två! Varje gång jag byter maskin efter att ha sytt mycket på den andra, så blir jag så oerhört glad att jag har båda. Dock får jag ibland lite hoppstygn på Elnan, men det kan bero på dålig tråd. Måste utreda detta mer.

Måste man ha fyra maskiner? Nej. Det räcket egentligen med en. Jag hade klarat mig jättebra med Berninan enbart, men ju mer man håller på, desto roligare är det att få till plagg som man nästan inte kan se är hemsydda. Den där finishen är extra rolig! Samtidigt blir jag glad när jag tar fram kläder som jag sydde för sju-åtta år sedan, som har klassisk sicksack. Då vet man verkligen att det är hemsytt. Allt är liksom charmigt på sitt sätt.

Jaha. Hur ser den där coversömmen ut nu då? Än har jag bara sytt en, den tretrådiga, men ack – den är snygg!

Egenligen är detta sömmen på baksidan. Fast jag och många med mig gillar verkligen att ha baksidessömmen på framsidan istället! Man ser ju det mycket på köpta kläder och det kan bli så dekorativt. Du kan leka med olika färger på trådarna och det verkligen bli pricken över i på ett plagg. Här testsyr jag ett nattlinne i ett tyg som jag fick för många år sedan och inte vetat vad jag skulle göra av. Jag overlockar ihop alla sömmarna och stickar sedan ner dem med hjälp av coverlocken. Då blir det så här fint.

Jag har hela huvudet fullt av idéer nu och det har Waldemar också, så det kan bli mycket kläder i flödet framöver. Nästan tur att jag måste jobba också, för kroppen protesterar när jag sitter böjd över maskinerna för länge.

Culotter

När det är kallt, snöigt, isigt och bara allmänt pestigt, då kan man alltid pigga upp sig med att vi trots allt går mot ljusare tider. Och med dessa tider kommer också en helt annan garderob! Så när jag sitter med kofta, strumpbyxor och yllesjal är det lätt att drömma sig bort till sommarens glada dagar. Som här, i nysydda culott-byxor uppe hos svärföräldrarna i Norrbotten.


Jag har postat om de här byxorna tidigare, men som en del av er redan vet lyckades jag sopa hela min Exd-katalog med inlägg och bilder när jag slog ihop två sidor. Alltså kan jag ta mig sådana friheter, att posta samma sak två gånger!
Mönstret är hemmaritat, baserat på mina personliga mått. De är ganska vida och eftersom jag inte har någon gylf på dem, utan smockad midja (inte allra längst fram), så har alla insnitt fått ryka. Men jag tycker ändå att passformen har blivit ganska bra!

Fram har jag påsydda fickor och bak har det fått bli passpoalfickor. De blev lite i smalaste laget, men det kan man leva med. Jag har inte sytt så många ännu och övning ger ju färdighet. Nästa gång gör jag dem en centimeter bredare, helt enkelt. Annars gillar jag helt klart modellen på ficka!


Smocken går som sagt nästan hela varvet runt, men mitt fram är det slätt och jag har roat mig med att sy dit en vit plastring i två ”slejfar”, som lite grann bildar en rosett. Då slipper jag extra rynk kring magen och får fram en lite rolig detalj. Byxorna blir också lite småroligt ”marina”.


Byxorna i sydda i poplin, vilket är skönt mot kroppen, men skrynklar rätt ordentligt. Fast på sommarbyxor gör det inte så mycket, tycker jag. Däremot drar de till sig en del damm, vilket är lite mer störande.

Jag går nu i funderingar på att sy ett par liknande byxor, fast i viskos. Hm… Den kreativa hjärnan jobbar på övertid, tyvärr. Nacken behöver vila efter lite för mycket gam-nackande över symaskinen…

Fint besök i huset

Assar rusar in, nosar distraherat och stressat på pojkarna och småylar sig runt i huset. Det är med blandade känslor han kliver över tröskeln. En del av honom älskar att vara hos oss, medan en annan del blir lite stressad över alla människor som han måste hålla koll på, dessutom på två våningar. Är man vallhund, så är man.

Han märker direkt att en person saknas (Henrik hade frigång) och det oroar. Gustav-med-det-stora-hjärtat börjar blinka med fuktiga ögon och tycker att det är oerhört jobbigt när bästa hunden är så olycklig. Vi kör ett snabbmöte, grabbarna och jag: ”Ska vi äta tacos först eller ta Assar på en promenad först och äta sen? Fast då blir det middag lite sent.”

Det finns ingen tvekan. Promenad först.

Sagt och gjort. På med kängor, jackor, mössor och vantar och så koppel på den ångestladdade fyrbeningen. Vi försöker gå lite lugnt, men Assar drar sig halvt fördärvad och jag kan nästan surfa på snön medan han drar mig uppför backen. Så klättrar vi upp i skogen och släpper jycken, som far som en skottspole fram och tillbaka, hit och dit, runt och ikring. Han nosar och räknar in oss, räknar in oss och nosar. Av ångesten märks inget alls.

En snabb prommis blir det, sen går vi hem igen. Nu är hunden mer självsäker och när han denna gång kliver över tröskeln är det som om det är en annan hund. Nu har han lämnat ångesten i skogen och är plötsligt en familjehund som bor på Solnedgången mest hela tiden. Hur harmonisk som helst.

Så fortsätter helgen. Harmoniskt. Han skuggar mig mest hela tiden i början, men taggar sedan ner och kan tänka sig att ligga hos killarna när de softar. När vi är ute och går får jag ofta sällskap av grabbarna som slåss om att hålla kopplet. Jag predikar om att ”ta befälet”, ”visa vem som bestämmer”, men det går sådär. Killarna tycker att det är synd om Assar om man drar i kopplet och att han ju måste få bestämma lite själv.

Hur som haver. Nu är hunden hemma hos mormor och morfar igen och det är han nog jättenöjd med. Hos oss har vi dock två nya husdjur på besök. Det är dvärghamstrarna Happy och Charlie som bor hos oss en vecka. Deras husse och matte (pojkarnas kusiner) är och åker skidor i fjällen. Under tiden går vi loss och gör aktiveringsövningar för hamstrarna. Allt som kan vara kul för en hamster samlas ihop och det som ser ut som en soptipp är nu en lekhage full av kul grejer. Pringlesrör, skolådor, legohus, en gammal Brio-tunnel mm. Fantasin är det ingen brist på!

Hur man gör enkla tygtryck

Jag har haft funderingar på att skaffa screentryckutrustning, men så fick jag nys om ett enkelt sätt att göra tygtryck på och tankarna på att köpa en ganska dyr utrustning flög all världens väg. Man kan nämligen relativt enkelt trycka på tyg med hjälp av omslagspapper till kopieringspapper! Ni vet, det där pappret som är runt hela högen, när man köper papper till kopiatorn eller skrivaren. På jobbet gör vi av med mängder av omslagspapper, så ibland går jag som en skräpsamlare och letar upp omslagspapper för att kunna trycka mer hemma. copypaperDet är nämligen så att utsidan (den med trycket på) är vaxad och om man lägger den vaxade sidan ner mot sitt tyg kan man stryka fast det mot tyget. Men först måste man ha ett motiv. Nu i veckan fick Waldemar för sig att han ville sy en t-shirt med tryck på, så han drog igång och ritade ett hjärta, som gått i två delar. Vi ritade av hjärtat på den helt vita sidan av omslagspappret och klippte ut själva hjärtat. Sedan bestämde vi var på framstycket som hjärtat skulle sitta och strök på det, långsamt och noga.

ironpaperDet är viktigt att man är noga när man stryker och att man aktar sig för att få spetsen på strykjärnet in under pappret. Har man mycket små detaljer utskurna får man verkligen vara noga, för det är oerhört lätt att en liten bit papper inte sitter ordentligt.

När pappret väl sitter på ordentligt är det bara att plocka fram färg och stöppelsvamp eller som vi har, en skumgummirulle från Panduro, som man bara rullar över sitt motiv. Eftersom vårt tyg var svart är det viktigt att man har färg för mörka tyger, annars syns det inte. Alla våra tygfärger kommer för övrigt från Panduro hobby.

heartpaintDet kan hända att man får måla på flera lager, så när man har målat klart för tillfället är det bra att hänga upp tyget med pappret på någonstans där det får torka i fred. Behöver man sedan måla mer är det bara att göra det när tyget och färgen är torr, annars kan man plocka av pappret. Är man försiktig och tar av det utan att det går sönder kan det gå att återanvända.

När man är helt nöjd med sitt tryck måste man göra färgen permanent. Det gör man genom att stryka på avigsidan i fem minuter.

cutoutI det här fallet började vi med ett hjärta, men skulle också ha text på tröjan. Då kan man göra lite som man vill, men vi använde en bokstavsschablon, som vi ritade över på omslagspapprets avigsida och sedan ägnade jag en halv kväll åt att skära ut bokstäverna med hjälp av en skalpell (som jag för övrigt hittade jättebilligt på TGR). Sedan var det dags att börja om med att stryka på, stöppla med färg och permanentstryka trycket.

Väl klara med själva trycket sydde vi ihop t-shirten med gemensamma krafter. Jag vet inte vem som är mest nöjd, sonen eller jag?

Gustav, som länge bara muttrade när vi sydde och ”Aldrig i livet” skulle sy en egen t-shirt, kom en kväll med trumpen min och ville sy en han också. Så nu pågår t-shirtprojekt nummer 2 för fullt. Det trycket kommer att kräva ganska mycket…

tshirtlove