Pust och stön

Det är så himla jobbigt att starta upp igen. Jag har sprungit fyra gånger nu i februari och det är ingenting. Naturligtvis känns det inte heller som att det går framåt, vilket det ju ändå gör, om än väldigt långsamt.

Jag var ute igår, med målet fem kilometer och gärna lite mer. Jag ville bara tugga på, mala liksom och känna att jag ändå var på väg mot lite längre distanser. Jag väntade ivrigt på att det tunga skulle släppa och jag skulle känna att det blev lite lättare. Det blev inte det. Jag hade lite löpflyt i kanske 300 meter. Jag försökte peppa mig att åtminstone ta sista backen, den ovanför motorvägen och sedan stanna, men jag fann mig gåendes innan backen började.

Men jag kommer ändå ut. Förra veckan fick jag till tre pass! Trots tungheten och flåsandet försöker jag påminna mig om det och att man måste börja någonstans. Förra året var säkert lika jobbigt! Men då kom jag också in i ett flyt jag inte upplevt på femton år! Jag sprang milen som standardsträcka och mådde kanon!

Det kommer igen. JAG kommer igen. Med tid. Och ro. Skynda långsamt.

Imorgon är det dags för en ny tur. Kontinuitet är nyckelordet just nu. Från och med mars kan jag kanske tänka lite mer på backar och fart, men nu gäller det bara att kämpa på. Två kilometer är bättre än inga kilometer. Och fem är grymt bra!