“Bye bye love, bye bye happiness”

Hur kom det sig egentligen att vi blev med hund?  

Familjen stod utan hund. Eller snarare utan västgötaspets. Assar, mina föräldrars hund hade fått somna in strax efter jul, efter att man hittat en handbollsstor tumör i hans buk.  

Jag var där när han släppte taget och tomheten blev helt överväldigande. Skulle vi inte få vara med honom mer? Skulle inte han ligga vid mina fötter när jag sydde, istället för att övervaka Henrik I köket? Skulle han inte längre sova över hos oss? Nosa försiktigt på Vega? Följa mig I hasorna? Ligga I skuggan av häcken I trädgården? Ge oss mysiga promenader I skogen?  

Det skulle inte bli nån ny hund för mina föräldrar. Men mina tankar började snurra (så klart, jag är ju sådan). Kunde inte vi ha en egen hund? Andra klarar ju det! Det är väl lite extra jobbigt runt valptiden, men sen skulle det ju vara riktigt mysigt.

En västgötaspets ville jag dock inte ha. Jag kunde inte tänka mig att ersätta Assar. Aldrig. Nej, en Norfolkterrier skulle det i så fall vara. Tuff, rolig, smart och otroligt söt.  

“NEJ!!” var svaret från resten av familjen. “Assar finns inte mer. Ingen annan hund kan ersätta honom.” Och från Henrik: “Ingen jävla terrier!”.  

Jag försökte förklara ett en noffe har allt det bästa hos en västgötaspets, men ingen separationsångest, för det är ingen vallhund. Men svaret var fortsatt nej. Nej och hur skulle vi ha tid med det?  

Tiden gick.  

En söndag i strålande sommarsol gick vi en promenad, 75% av vår familj. Det var då Henrik kommenterade “Det enda som hade kunnat göra en här promenaden ännu bättre hade varit en västgöte!” 

Han hade börjar surfa på vättar, som de kallas. Och jag hade kommit längre i mitt sorgearbete och hade börjat inse att en noffe kanske inte var bästa hundvalet för oss, trots allt. Jag återkom allt oftare till Assars uppfödares hemsida. Skulle vi ha en vätte skulle vi ha en av henne. Annars fick det vara.  

Så jag sade det. Att jag också tittat lite och att en av tikarna hos uppfödaren snart skulle få valpar. “Men hör av dig och säg att vi kanske är intresserade” chockade Henrik mig med. Så jag gjorde det. 

Ångesten kom som ett brev på posten. Inte så mycket kring om vi kunde hantera en hund (för hur jobbigt kunde det vara?), utan hur vi skulle få vardagen att gå ihop. Men mina föräldrar ville hjälpa till och min bror skulle också kunna avlasta. I värsta fall fick vi väl skaffa hunddagis.  

Sen föddes han. Och livet skulle aldrig mer bli sig likt.