“Ont, det gör ont, det gör ont. Det gör ont en stund på natten men inget på dan”
Sången ljuger. Det gör inte ont på natten alls, bara på dan. Det är bara då den här lilla grå lurviga saken, med lite för stora tassar och öron, har borrat in sina sylvassa tänder i mina byxor (gärna med en mellanlandning i vaden innanför), i mina händer, armar, fingrar eller någon annan utvald kroppsdel. Stundtals går jag runt med det här fanskapet hängande i mina byxben, där han sitter fast utan någon som helst ambition att släppa taget. Jag har lärt mig att vida jeans är det bästa att ha när man har valp. Och gärna gummistövlar. Då blir blodförlusten mindre.
En valp har jäkligt vassa mjölktänder och jisses, så det kliar i dem! Bebisar lär sig från omvärlden genom att ta i den och på sikt smaka på den. Valpar smakar också, mem med sina tänder. De biter på allt. I sladdar, mattor, jackor, mördarsniglar, människoöron, tuggben, strumpor, skor, mossa, mobiltelefoner, kuddar, filtar, dyra behåar, billiga behåar, möbler, böcker, petflaskor osv. I all evighet amen.
“Åh, så kul det ska bli med valp! Guuuuuuud, så söt han är!”
Så lät det. Och han ÄR söt. Otroligt söt. Och hur jobbigt kunde det egentligen vara?
Jag var tonåring sist jag levde med en valp och jag minns inte mycket ifrån det. Efter det har jag bara träffat familjens övriga valpar under korta stunder och har inte upplevt bitandet som så otroligt jobbigt. Jag har ju kunnat gå därifrån!
Det är otroligt jobbigt att ha valp.
Jag tror att deras söta uppsyn helt enkelt räddar livet på dem, för oj, så ofta man vill strypa dem! Till exempel när man plåstrat om handen efter en reva och valpen sätter tänderna på exakt samma ställe igen! Eller när en pirayatand borrat sig långt in i insidan av mitt lår. Eller när jag vill sova en stund till och nån rycker uppfodrande i mitt öra eller upptäcker den roliga knölen mitt i mitt ansikte.
Mina söner får också ta sin beskärda del. Tv-häng i hörnsoffan hela familjen är helt att glömma, när vi har valp. Vi försökte ha honom i soffan i början, men han blev så till sig att han bara kastade sig (japp, tog sats och kastade sig) över pojkarna och pang, så satt tänderna lite överallt. Soffhänget blev en kamp för livet och trots att han somnade efter ett tag, helt utmattad, var resan dit alldeles för jobbig.
“Men varför har vi fått en så aggressiv hund?” undrade äldste sonen en kväll och jag fick förklara att det inte var aggressivitet vi såg tecken på, snarare glädje och kärlek till sin flock. Plus hund-ungdom.
Elva veckor. Vi har haft honom i tre och har lång tid kvar av valpperioden. Jag skrev ett sms till min hundägande bror igår. “Jag bara längtar tills han slutar bitas. Det blir så mycket lättare då!”
Brorsan svarade “Ja, det är ju inte så långt kvar. Tills jul, ungefär.”
Då sade jag nästan upp släktskapet med honom. Igår var det nämligen den 1 september!
Jag tror att vi kommer att glömma bort mycket av det här. Ungefär som man gör med förlossningar. Annars skulle det varken bli fler bebisar eller hundvalpar i familjerna.
Och vi är inte så dumma som vi låter. Han har bott hos oss nu i tre veckor och kan numera tåla en åthutning. Eller två. Han får inte vara i tv-soffan heller, förrän han kan vara lugn. Istället kan han få fara runt lite på egen hand, utan att vi riskerar några amputationer. Sen kan han få komma upp i soffan. Eller så somnar han på golvet.
Ofta är det en övertrött valp som blir den bitigaste och jobbigaste. Då får man kanske hjälpa honom att somna. Men det är inte riktigt så lätt som det kan låta. Faktum är att han verkar ha lättast för att somna när vi själva tar det lugnt. Som när jag sitter med datorn hemma eller vid symaskinerna. Eller vid tvn. Då kan han lättare tagga ner och komma till ro.
Fast man kan nästan ge sig fasen på att han kommer att vakna så fort man reser på sig, så tanken att städa när han sover kan man glömma.
Och man behöver städa när man har valp.
