14 månader

“Men kom igen då!!! Jag vill ju leka och göra grejer nuuuuu!!” 

Jag är övertygad om att det intensiva skällandet betyder ganska precis det. Kanske med ett svärord inbakat i meningen också, för han tycker helt tydligt att jag är alldeles för långsam ur soffan. 

Tidigare under eftermiddagen tog jag ut honom för att träna i trädgården. “Hurra” tjoade hunden, rusade fram till sin älskade fotboll och var sedan måttligt road av att göra vad matte tyckte att han skulle göra. “Men lek med mig då!” skällde han. Han ville mycket hellre att jag skulle leka med honom och bollen, men inte sjutton att han kan tänka sig att släppa bollen! “Så hur ska jag leka då”, undrade jag. “Lös det bara” fräste den lilla egotrippade pälskorven, lekmorrade och kastade sig iväg med bollen i munnen. Kvar stod jag och denna gång är det jag som svor.  

Redan för ett år sedan, när den här killen precis hade flyttat hem till oss, lekte han med en fotboll, en som nu är i miljarders miljoner små bitar. Redan då tog han tag i bollen med sina  sylvassa gaddar, men sen var det som om det var bollen som tog befälet över honom istället för tvärtom, för den rullade iväg med honom och han hade inte någon som helst kontroll över vare sig boll eller situation. Kullerbytta på kullerbytta rullade han, ner för slänten och hans nya, rätt taskiga, familj stod och skrattade hysteriskt.  

 

Aske, idag 14 månader, älskar att jobba och leka, men är också en typisk tonåring. Det ska vara när han vill, annars får det vara. Som den här dagen, när han glatt, med fotboll i munnen, struntade i mattes övningar och lekte enerverande kvicksilver istället. Men ett par timmar senare, när matten faktiskt tog det lite lugnt, då var det dags, tyckte Aske.  

Först trodde vi så klart att det var läge att gå ut när skällandet drog igång. Men när hussen tog fram kopplet fick hunden en sån där tonårsblick, ni vet, som säger “Ut? Jag? Kan du fetglömma. Du fattar ju ingenting.” Så när skällandet fortsatte att tillta plockade jag fram “träna-för-utställningsväskan” och hunden kom farande som ett skott.  

“Träna-för-utställningsväskan” är en väska som innehåller en lång fläta, som hans uppfödare flätat och som han fick med sig när han flyttade hem till oss, ett utställningskoppel och allra sist (men kanske viktigast): extra gott godis. Vi börjar alltid med att leka med flätan, för att skapa ett intresse och peppa oss tillsammans. Sen tar jag på utställningskopplet och tar bort flätan. Det brukar Aske tycka är en rätt dålig idé, men när köttbullarna eller korvbitarna kommer fram tycker han plötsligt att flätan är rätt ointressant.  

Sen tränar vi. Vi tränar på att han ska kunna stå och gå fint. Hemma kan han både gå och stå som en riktig champion, men när vi var på ringträning i förra veckan hos Brukshundsklubben var allt som bortblåst. Äldste sonen sammanfattade träningen så här: “Ni var fan sämst”. Och det tråkiga är att han inte hade fel.  

Men skam den som ger sig! På söndag är det dags för Askes tredje utställning!