Assar rusar in, nosar distraherat och stressat på pojkarna och småylar sig runt i huset. Det är med blandade känslor han kliver över tröskeln. En del av honom älskar att vara hos oss, medan en annan del blir lite stressad över alla människor som han måste hålla koll på, dessutom på två våningar. Är man vallhund, så är man. Han märker direkt att en person saknas (Henrik hade frigång) och det oroar. Gustav-med-det-stora-hjärtat börjar blinka med fuktiga ögon och tycker att det är oerhört jobbigt när bästa hunden är så olycklig. Vi kör ett snabbmöte, grabbarna och jag: “Ska vi äta tacos först eller ta Assar på en promenad först och…