“Nu är vi nästan där!” tjoar jag och med glada stora steg närmar vi oss linbanan på Kolmården. Den ska ta oss över diverse hägn med fantastiska djur. Vi köar, men inte jättelänge, och har tur. Vi får en vagn själva och slipper dela med någon annan familj. In i vagnen, dörrarna går ihop och vips är vi iväg. Det är då jag inser det. Att jag kommer att dö nu. Jag kommer att åka rakt upp i luften, högt över allt annat och PANG, så kommer jag att trilla ner. Paniken kommer över mig och jag håller mig krampaktigt fast i vagnen, som gungar lite lätt på vajern. Men…