Varför löpning?

6 månader i USA som au-pair, det sätter spår. Jag är nog inte ensam om att landa med ett brak på Landvetter och med ganska många extrakilon försöka få livet i ordning igen. Jag vägde bra många fler kilon då, än vad jag gör nu eller faktiskt ens gjorde som gravid. Och hur blir man av med kilon? Man springer!

Japp, så tänkte jag och varannan dag tog jag mig upp till den berömda “slingan”, där man under skoltiden tvingats runt med blodsmak i munnen, fasandes över backarna halvvägs. Jag avskydde den där slingan. Jag har alltid varit en av de där som blev vald sist i gympan och allt som hade med idrott att göra var hemskt. Men nu tog jag mig upp på egen hand och gick och sprang om vartannat tills jag en dag gjorde det. Jag sprang hela varvet! Jag var så stolt och gick glatt hem och ställde mig i duschen.

Slingan var 1050 meter lång.

Jag gick inte ner några kilon att tala om genom den där sk löpningen. Däremot blev jobbet på dagis en räddning. Regelbundna måltider tillsammans med barnen och så började jag simma. Då kom kroppen sakta tillbaka igen och jag var mer igenkännlig.

Fem år senare, det var egentligen då det började. Ett Vårrus med arbetskamraterna fick mig att löpträna lite mer på riktigt. Orkade sedan springa hela Rus-historien och var jättenöjd och glad. Tyvärr fick jag problem med benhinnorna i samma veva, men inlägg i skorna fixade den biten.

Något år senare anmälde jag mig till ett millopp i Göteborg. Jag tränade på en skogsslinga, jag tror att den var 2 km och jag körde varv på varv, flera gånger i veckan en hel sommar. Loppet var jag nöjd med och sen har det fortsatt. Några GöteborgsVarv, lite andra smålopp och löpträning av och till under åren som gått. Sen blev det barn och paus, men de senaste åren har jag ändå löptränat mer eller mindre regelbundet.

Men varför? Vad är det som gör att jag måste springa? Jag är ju faktiskt inte särskilt bra på det!

Från början var det nog det där med kroppen. Även om jag är rätt naturligt smal vill jag gärna vara stark och lyfta den där platta rumpan, så att den får mer form (vilket den faktiskt inte får av löpning), få snyggare ben, smalare mage osv. Så kroppen har varit en bidragande faktor, men jag skulle inte säga att det är särskilt mycket så nu. Nu är det mer samspelet Kropp och Själ. Jag vill vara generellt stark, så att jag orkar med min vardag. Jag vill orka jobba i trädgården eller gå i alla trappor på jobbet. Jag vill inte få ont i ryggen av mitt liv. Men den viktigast faktorn är min “själ”. Jag mår bra av att springa. Jag behöver pausen från min familj och min vardag. Jag behöver en stund för mig själv. Jag behöver flåsa och plågas och sedan drabbas av endorfinerna. Jag blir lyckligare då.

När kiropraktorn för en tid sedan gav mig löpförbud blev jag helt klart deprimerad. Jag försökte få tillbaka lite lust genom att gå en backig promenad. Det skulle jag inte heller gjort, enligt honom. Då bytte jag till sjukgymnasten, som säger att jag ska springa och gå, men också styrketräna. Yay!

Träning gör mig lycklig. Och nej, jag är inte någon träningsfascist, men ett visst mått behöver jag.

Min gamla terapeut pratade om “energiglaset”. Det ska man titta på om man är låg. Hur bra har du sovit? Har du ätit ordentligt? Har du druckit nog? Och HAR DU TRÄNAT NÅGOT? Då var det helt okej att träna yoga, men träning som tvingar hjärtat att slå mer, som får oss att svettas och flåsa och ger oss endorfiner, det var helt klart att föredra. Och ja, jag håller med. Löpning är jättebra mot depression. Det kan inte ersätta behov av medicinering, men kan mycket väl vara ett bra komplement. Jag mår i allafall bättre när jag kan springa!

Apropå träningsfascist så tycker jag att den här killen har en del vettigt att säga. Kalle Zachari Wahlström gjorde förra våren en programserie där han testade olika träningssätt. Serien hette “Svett och etikett” och fanns att se på SVT Flow. Tyvärr inte längre, vilket är synd, för avsnitten är jätteroliga. Boken är åt samma håll och flera saker känner man igen från tv-serien. I boken springer Kalle Lidingöloppet, vilket är ett rätt kul kapitel.

Kalle skriver också om det där med huvudet, om att träna sig lycklig. Han är vansinnigt rolig när han skriver om träning och även om jag inte håller med om allt, så håller jag med om en hel del och tycker att det här är en bok som man mycket väl kan läsa. Och nu kommer ännu en säsong av “Svett och etikett”! Undrar om den inte kickar igång den 26 mars? Bland annat ska han springa med Mustafa “Musse” Mohamed, som för övrigt nästan är granne med oss.

Titta närmare på boken HÄR.