“Klart till drabbning”

Det här är lite spridda anteckningar från tiden innan. När vi var både aningslösa och hoppfulla.
Innan vi drabbades av livet med valp.  

Truls. Han ska få hela Truls. Det namnet har stått med på min namnlista! Fast han kommer inte att kallas för det. Det är för kort. Vi vill gärna ha två vokaler. Men ändå. Truls.  

Vi vet ännu inte hur det är med honom. En vecka efter födseln rörde han sig konstigt. Hans uppfödare misstänkte vattenskalle, men skulle prata med veterinären. Veterinären delade inte misstanken, så valpen fick hänga med ett tag till. Han åt och sov. Var stor och stark. Började röra sig mer som han skulle. Fast så har han hållit huvudet snett. Liksom vinklat. Är det nåt fel? Eller har han legat konstigt I livmodern? Går det till sig? Eller är det en missbildning?  

Vi vet inte. Vi väntar. Ena sekunden vågar jag tro att det blir en valp i mitten av augusti. I nästa får jag panik och tänker att det vore bra om det inte blev nu. Sen går paniken över och jag tänker “Hur ska jag överleva om det inte blir nu? Hur ska jag kunna vänta tills i vår???” 

På onsdag är han fyra veckor. Fyra veckor som har varit oerhört långa. Då borde han vara så pass rörlig och valpig att man ska kunna se om det blir nåt. Men han har åtminstone fått ett namn. Truls.  

11 augusti 

Vi hämtar honom idag! Truls Tornado ska bli Aske på Solnedgången och få en ny familj.  

Vi jobbar hemma idag, både Henrik och jag. Jag matar in parametrar och får dubbelkolla hela tiden, för tankarna far iväg, oavbrutet.  

Veckorna har varit långa och konstiga. Truls växte till sig och när han var sex veckor fick vi besöka honom och hans lilla familj. Vi åkte dit hela högen och blev, inte helt oväntat, totalt drabbade av fem valpar som klättrade över oss och smakade på oss med sina gäddtänder. Vår kille, den ende av hankön i kullen, var den som somnade sist och vaknade först och var inte alls så knäig, som vår uppfödare hade sagt. Han är iofs inte den galnaste I kullen, det har han systrar som står för, men jag tror inte att han blir någon blyg viol.  

Jag förväntar mig rejält med gnäll och oro idag, när vi har kommit hem och förmodligen ett par dagar framöver. Det är ju inte så konstigt. Han lämnar fina Kilagården och sina systrar och alla fina tanthundar som har tagit hand om honom och lekt. Fyra kattungar och några fullvuxna katter han har också haft omkring sig.  

Här väntar vi. Husse och matte, plus två bröder. Och en kattdrottning, som inte vet vad som väntar. Men som nog kommer att tycka att det trots allt är lite spännande, när hon förstår att det här är något nytt i vårt delade liv. Hon gillade ju familjehunden Assar och jag är övertygad om att hon letade efter honom när mina föräldrar var på besök efter att han somnat in strax efter jul.  

Vi har förberett allt möjligt. Räcket runt trappan har jag klätt med tyg, så att han inte ska kunna trilla ner mellan spjälorna. Vi har kompostgaller att stänga för med, både för trappan och biblioteket. Jag har rensat bland skorna och satt några på hatthyllan. Vi har handlat hundsäng i hårdplast, som ska tåla valptänder. Den har fått en dyna och en fluffig lurvig filt. Vi har köpt godis, leksakar, tandborste och tandkräm (biffsmak), klotång och borste. Brorsan har donerat några selar och sen har vi Assars gamla koppel och halsband. Jag har virkat en burk för leksakerna och sytt en trygghetsfilt, som vi kommer att ta med när vi gör saker på andra ställen än hemma.  

Igår kom jag på att det var läge att städa under vår säng. Jag kom på att där ju kunde ligga lite av varje som skulle kunna ställa till det för en hundvalp. Dammsög upp en hel koloni med dammråttor, gamla öronproppar mm. Nu är det valpsäkert också där.  

I veckan som gick har äldste sonens band kommit ut med sitt album, vilket har varit en välbehövd paus från hundtankar. Jag har redigerat filmer från spelningar och lagt stort fokus på det. Men det innebär också att min så lätt överhettade närmar sig kokpunkten.