Midnattsloppet

För snart tio dagar sedan gjorde jag något väldigt roligt. Jag sprang Midnattsloppet, en mil i ett nattsvart Göteborg.

Jag var bra nervös innan. De sista veckorna före loppet var inte direkt fulla av träning, för återgången till jobb och vardag hade kostat på och gjort mig extra trött. Men inte lika illa som min bror, som också skulle sprungit, men som istället drabbades av en tung förkylning och fick nöja sig med att stå vid sidan.

Egentligen ville jag ju springa så där vansinnigt fort och snyggt, men tränar man inte mer än vad jag gör blir det inte så. 1:06:20 blev sluttiden och den duger. Glädjen över roligt och väl genomfört lopp hade inte kunnat vara större om jag sprungit någon minut eller två snabbare. Den var ändå total. Jag sprang med ett brett leende en stor del av vägen och när jag såg min mor, far och bror stå vid Linnégatan och hejade skrek jag högt:”Det här är så jävla roligt!” En stund senare sprintade jag in i mål och var helt överlycklig.

Någon dag senare fick jag höra något jätteroligt. En gammal klasskamrat gratulerade mig på Facebook nästan exakt som jag gick i mål. En slump, tänkte jag, men det visade sig att han satt med sin fru och ett par vänner i Liverpool, där de bor, och följde vissa utvalda i loppet på nätet. Han skrev på Facebook att det jublades i Liverpool när jag gick i mål! 🙂

Nu är det iFormloppet igen om ett par veckor. Lite jobbigt, för just nu är jag ensam med barn och har lite svårt att få till det med träning. Några pass blir det ändå, men jag skulle så gärna vilja köra tre gånger i veckan ett tag framöver. Vi får väl se hur det blir.