-
Ner som en pannkaka och upp som en sol – typ
Jag har haft känningar i min högerhöft när jag har sprungit. Inte ont direkt, men jag har varit stel. Ibland har det släppt under passet och ibland inte. Jag har försökt vara noga med stretch efter passen och jag tror att det har hjälpt lite, men problem har inte försvunnit.
-
Uppleva nytt
I fredags hann jag inte springa. Eller hann och hann, men ni vet hur det är. Jag var ledig och när barnen slutat skolan åkte vi till Vattenpalatset och badade. Vi blev där längre än planerat och när vi väl kom hem var klockan mycket och maten skulle lagas. Efter middagen var det rätt sent och ibland får man välja familjemys framför flås och flämt i löparskorna. Sagt och gjort, men jag ville faktiskt springa – egentligen. Vädrade detta med mannen, som föreslog löpning till jobbet nästa dag. Det kunde han glömma, men löpning hemåt skulle ju kunna vara något! Jag funderade och funderade (lite som professor Baltazar, ni minns)…
-
Långsamt framåt
Jag kämpar vidare. Tre gånger i veckan är jag ute och springer och även om det går långsamt (och det ska det göra), så går det framåt. I måndags kämpade jag mig igenom min första mil i år och jag räknar med att det är den första av många härliga milpass. Glädjen var enorm och jag såg till att titta på distansen mer än tiden. Med flit höll jag en extremt långsam hastighet för att orka hela vägen och det höll. Jag har också börjat med lite backpass, men även där väldigt försiktigt. Jag är ju inte purung längre och det sista jag vill är att skada mig. Så jag…
-
Ett höstminne
I slutet av september sprang vi för välgörande ändamål, det nya loppet “Fight Cancer and Run”.
-
Här ska springas stafett!
Aldrig trodde jag väl att mina kollegor skulle nappa på mailet jag skickade ut för ett par veckor sedan. Jag tänkte bara kolla: Fanns det något intresse för stafettlöpning alls? Jag vet ju från början att antalet löpare på avdelningen är lite skralt, men kanske ändå? Och döm om min förvåning när ett par stycken nappade direkt. Sedan fick vi köra lite övertalning på några till och nu har vi vårt lag: Sierra runners. Några hyfsat vana löpare och några inte fullt så vana. Två deltagare har redan från början lite känningar i kroppen, men vi går stenhårt in för detta med principen “Hellre än bra”. Vi ska ha kul!…
-
Pust och stön
Det är så himla jobbigt att starta upp igen. Jag har sprungit fyra gånger nu i februari och det är ingenting. Naturligtvis känns det inte heller som att det går framåt, vilket det ju ändå gör, om än väldigt långsamt. Jag var ute igår, med målet fem kilometer och gärna lite mer. Jag ville bara tugga på, mala liksom och känna att jag ändå var på väg mot lite längre distanser. Jag väntade ivrigt på att det tunga skulle släppa och jag skulle känna att det blev lite lättare. Det blev inte det. Jag hade lite löpflyt i kanske 300 meter. Jag försökte peppa mig att åtminstone ta sista backen,…
-
Se framåt – och bakåt
Förra året var, med mina mått mätt, ett bra springår. Jag sprang fyra lopp och den totala träningsmängden var större än något annat år, tror jag iallafall. När jag sprang mycket för fjorton år sedan (eller när världen gick i svartvitt) hade jag inte någon RunKeeper eller FunBeat som höll mig sällskap och kan naturligtvis inte jämföra nu och då. Men jag är nöjd när jag tittar på bilden nedan: Jag sprang mer eller mindre hela förra året, om än väldigt glest under en del perioder *harkel*.
-
Uppstart igen och igen och igen
Jaha. Vinter, kyla. Regn och rusk. Snö och is. Där vi bor kan vädret te sig nästan hur som helst och främst med ganska vidriga inslag. Vidriga om man vill komma igång och springa i allafall. Vill jag bli kvar inne vid symaskinen kan vädret inte bli bättre. Men nu vill jag ju komma igång igen! Nu är det den 7 februari och jag har sprungit fem gånger i år, tror jag. Max distans fem kilometer, med döden flåsande mig på axeln. Det var igår. Jag var trött efter två dagar ensam med sjuka barn, som sedan piggnade till och därför fick åka till badhuset. Där var vi stundtals nästan…
-
Som att föda barn
Att springa är som att föda barn Jo, så kan det vara. För när man väl har fött sitt barn och ligger där med barnet på bröstet, då glömmer man bort hur hemskt det var. Man vet att det gjorde ont, men hur mycket, det förtränger man ganska snabbt. Och tur är väl det, för annars skulle det inte bli några fler barn! Det är lite samma sak när jag springer. Har jag en bra löptur, då glömmer jag snabbt bort att det faktiskt var jobbigt också. Att jag flåsade och fick springa så långsamt att jag nästan inte tog mig framåt, efter den där långa backen. Att mördarsniglarna fnissade…
-
Prinsens minne – ett lopp att minnas!
Här står vi före loppet, min käre lillebror och jag. Vi ser ungefär ut som vi gjorde en dryg timme senare, en lite mer sammanbiten och en glad som en lärka. På vägen ner, med fjärilar i magen, frågade vi oss (och mamma, som var med och sprang 5 km): Varför gör man det här? Går upp tidigt, packar grejer, försöker äta frukost (hahaha, med en fjärilsfarm i magen) och kör ca 90 min för att ge sig ut och springa? Med en massa andra människor? På tid? För en ynklig medalj?