Mamma fick snulle

Så här ser det ut vareviga morgon hemma hos oss nu. Vega som trycker uppe vid Waldemars huvudände. Bilden är inte så bra, för det var mörkt i rummet när jag försökte ta kortet, men ni förstår väl?

Storebror sover i översängen i en sk familjesäng. En familjesäng är som en våningssäng, men den undre sängen är bredare och stegen blir mer som en trappa. Vega klättrar hur obekymrat som helst upp och ner på trappan, eller så tar hon sig upp via fönstret.

Vi förstår alla att det är underbart skönt för henne att sova högt. Det är tryggt och säkert och typiskt en katt. När Waldemar är i skolan ligger hon gärna i röran bland sängkläder, alldeles hopsnurrad som en liten kanelbulle.

Men i helgen var det annorlunda. Under förra veckan bodde mina föräldrar, med hund (mer om det senare) hos oss, eftersom man bland annat håller på att byta stammar hemma hos dem. De sov i gästrummet, en i sängen och en på en dubbelgummimadrass. När de sedan åkte hem på fredagen ville pojkarna sova på gummimadrassen och fick därför flytta in i gästrummet för natten.

När jag sedan själv skulle gå och lägga mig gick jag runt och letade efter Vega. Hon var inte i gillestugan, inte i översängen och ingen annanstans. När jag till slut stack in huvudet i gästrummet såg jag henne inte heller – inte förrän jag vant ögonen vid mörkret. Då låg hon som en mörkt luden korv, tvärs över Gustavs mage!

Vår katt väljer att sova med barnen. Varje natt. I måndags, efter att jag jobbat kväll och kommit hem vid tio, tänkte jag att jag kanske skulle få vårt ludna nytillskott att sova hos mig. Jag matade henne, fyllde vattenskålen och låg sedan och väntade.

Om hon kom?

Nope. Mätt och otörstig sprang hon direkt in till pojkarna igen.

Jag var lite rädd att Vega skulle välja mig när hon flyttade in. Jag har ju haft katter tidigare och när hon redan första dagen kröp ihop i mitt knä kände jag hur vi knöt an, hon och jag.

Men hon har inte valt mig. Hon har valt oss alla. Och nattetid väljer hon barnen.

Det är helt underbart.