Okategoriserade

Storås lilla Madick

26 år gammal är hon, min Storås-favorit. Hon är också den första hästen jag red lektion på efter 25 års uppehåll.

Första gången tog hon väl hand om mig. Jag övervägde att sedan önska henne när jag bokade lektioner, men var nyfiken på ridklubbens andra hästar. Så det blev äventyr på Zezzan, Ballada och Aron. Alla charmiga på sitt sätt, särskilt 174 cm höga Aron. Jisses, jag var helt ledbruten efteråt, men också i sjunde himlen. Vilken häst!

Men så hamnade jag på Madicken igen. Först lite besviken, för jag hade hoppats på Aron igen. Men väl uppe insåg jag igen vilken underbar häst hon är! Här har vi inte en trött ridskolehäst som gör så lite som möjligt, eller gör saker per automatik. Hon är privathäst och går inte på så många lektioner, så även om hon är en äldre dam är hon inte “ridskoletrött”. Sen är hon oerhört skolad! Här har vi damen som kan! Och när hon gör fel, då beror det på 110% på mig.

När den polletten trillade ner hos mig insåg jag en sak. Jag ska fortsätta att rida henne så fort jag har möjlighet. För hon lär mig att hitta mig själv.

Hennes kloka blick gör mig knäsvag

Madicken är inte fjäskig. Vi har hästar på klubben som böjer tjusigt på nacken utan att vara lösgjorda eller samlade. Då sitter ryttaren lycklig i sadeln och tycker sig rida jättesnyggt, men åker egentligen bara häst. Madicken har kontakt med min hand, som att vi håller varandra i handen, men böjer inte förrän det är dags. Och det fungerar för mig. För jag vet att när det sker, då har jag gjort rätt. Då är vi två en.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.