Trädgård, katt och kärlek

När jag kommer ut i trädgården har jag svårt att gå därifrån. Sätter jag spaden, eller händerna, i jorden, då är det kört. Timmarna går och glömmer både tid och rum. Mat? Vad är det? Har jag en familj?

Nu har vi haft både några varma dagar och en del med regn, så det växer så att det knakar lite här och där. Klematisen som jag planterade förra sommaren, som ska klättra i det gamla fläderträdet nere i hörnet, har dragit iväg och kan bli spännande att följa i sommar.

I år har jag äntligen fått planterat min sista pallkrage, där jag “sparar” perenner som på sikt ska rama in en planerad altan (som nog inte byggs förrän någon av sönerna ska ta studenten). Rabatten på baksidan höll på att knäcka mig, så att ha fått upp perennerna i pallkragar istället, om än på ett lite knasigt ställe, har ändå blivit ett lyft.

Jag har satt ihop fem pallkragar så att de ser ut som en prispall ungefär. Den i mitten har stått tom i två år, men nu har det äntligen planterats i den. En ros (Flower Carpet), några nävor (oklar sort), mina första Stjärnflockor, en limegrön Solhatt (som sniglarna tidigare gått hårt åt), en gul smörboll (även den rätt hårt åtsatt) och så sist, men inte minst, en dalia. Mina norrlandsdalior har förökat sig och jag måste sätta dem lite överallt. Men det blir nog bra.

Nu ser jag oerhört mycket fram emot att se hur det blir under sommaren. So far so good!

Avslutar med en bild på Gustav och Vega, som vanligt på studsmattan. De där två…