Att skriva om alla vantar jag har stickat, så här i början av juli är väl helt galet, men varför inte?
Under hösten 2017 snöade jag in på att sticka vantar. Jag stickade och stickade och kan lugnt säga att “vanten” blev det årets julklapp.
Från början var tanken att min mamma, svägerska och syster skulle få varsitt par vantar, plus att jag naturligtvis skulle ha ett par själv. Sagt och gjort. Jag drog igång och stickade till mig, min mamma och till min brors tjej Elin, och skulle sen sticka till min syster. Då kom barnen och ville ha varsitt par. Det kunde jag ju inte motstå, så jag satte igång att sticka till dem (i hemlighet). Sen kom min pappa och pratade om att hans gamla vantar var borta och hur han saknade dem, så då blev det ett par till honom också. Systerdottern Astrid gick tydligen också och suktade över tumvantar, så även där fick det bli ett par. Till slut tänkte jag att barnens farmor skulle älska att få ett par hemstickade vantar, så i sista minuten fick jag färdigt också hennes par.
I allt det här stickandet valde jag bort min syster. Jag tänkte att hon nog faktiskt inte ville ha några hemstickade tumvantar, men efter julklappsutdelningen det året, när det delades ut vantar till höger och vänster, frågade hon: “Men var är mina då?”
Så året därpå var hennes julklapp (eller om det var i födelsedagspresent?) självklar.
Gustav, den lille spjuvern, har dessutom fått två par, eftersom han kärade ner sig i färgställningen av ett par som jag nog hade tänkt att ha själv. Men vad gör man inte för sina barn?
Det var här det började. Ett mönster gjort av Solveig Larsson, utklippt ur nån tidskrift, som min svärmor hade sparat till mig. Tyvärr har jag nog förlagt dem på en buss eller så, för de är totalt försvunna. Garn: Kempes tvåtrådiga.
Jag älskar alla vantar jag gjort, men de här älskar jag lite extra. Och inte bara för att jag gjort dem till mamma. Mönster av Solveig Larsson. Garn: Tove från Sandnes garn.
Min brors tjej Elin hade längtat efter ett par vantar länge. Testade tre olika färgställningar innan jag blev nöjd. Men då blev jag å andra sidan jättenöjd! Mönster av Solveig Larsson. Garn: Tove från Sandnes garn.
Gustav älskar grönt, så det var ett självklart färgval. De övriga valde han också själv. Var skeptisk till en början, men sen blev det riktigt bra. Lite modifierat mönster av Solveig Larsson. Garn: Fabel från Garnstudio.
Waldemar skulle också ha egna vantar i blått och rött. Tyvärr syns det inte så bra på bilden hur de egentligen ser ut, de ser mer grå ut. Men snygga är de! Även detta mönster är från Solveig Larsson. Garn: Tove från Sandnes garn.
Jag kan tyvärr inte hitta någon bild på hur vanten såg ut när den var blockad och klar, men här växer i alla fall barnens morfars vante fram. Även här är det Solveig Larsson som ligger bakom mönstret, men jag har moddat det lite, för att få till en lite större vante. Garn: Tove från Sandnes garn.
“De här borde vara på museum” sade barnens Farmor när hon fick sina vantar på julafton. Mönster från Solveig Larsson. Garn: Tove från Sandnes garn.
Astrids vantar blev mer färgstarka än de övrigas, men matchade hennes jacka (och personlighet) helt perfekt. Den här modellen är designad av “Tant Ulltuss”, men jag gjorde om mönstret lite, för att få till fler färger. Garn: Tove från Sandnes garn.
Året efter kärade Gustav ner sig i ett par andra vantar, som jag tänkt ha själv. Det här mönstret är ritat av Stina Erlandsson. Det heter “Monk” och är inspirerat av vävtekniken munkabälte. Garn: Tove från Sandnes Garn.
Sista paret ut. Min syster vet precis vad hon gillar, så jag stickade om de här vantarna säkert sju gånger. Men så blev de rätt bra till slut! Mönster från “Tant Ulltuss”. Garn: Tove från Sandnes garn.
