Jävla bror

Det är min bror som drar igång allting. Ett inlägg på Facebook som egentligen handlar om att det har gått rätt bra på hans personsök-kurs med hunden Idris. Men så skriver han det där om trattkantarellerna också. Att han hittat såna. Typ en liter. 

Jag känner ett intensivt “neeeeeeeej” när jag läser det. Jag är så trött och känner att jag bara inte orkar traska runt mer i skogen. Inte nu. Jag har ju flera glasburkar kvar sen förra hösten! Jag äter ju för sjutton gubbar knappt svamp! Nån trattkantarellsås nån gång ibland, men det är allt. 

Grejen är den att jag, hösten innan, under alla höstens hundpromenader, knappt var på en enda promenad utan att jag plockade svamp. Jag bar hem bajspåse efter bajspåse och hävde ut mängder med svampar på tidningspapper i vardagsrummet. Varje gång lovade jag mig själv att det räckte nu. Att jag skulle lyfta blicken från blåbärsriset och titta på något annat. Men svamp-bajspåsarna fortsatte att fyllas. 

Sist jag plockade svamp var jag fjorton år. Jag har ofta tänkt att det vore mysigt att plocka, men vips har hösten swishat förbi och det blev inte något plockande. Förrän jag blev hundägare. Då var det som om trattkantarellerna nästan överföll mig. Som om de i alla dessa år bara väntat. Det var som The Matrix. Jag såg koden. Dimman lättade. Svampen utkristalliserades. 

Jag är liksom lite sån som går igång på saker. Och förra hösten var det (bland annat) svamp. 

Morgonen efter min brors inlägg tänkte jag att jag absolut inte skulle gå ut i skogen och leta svamp. Noooo waaaay! 

Så jag gick ut i skogen. Och hittade två små svampjävlar. Som inte inte var trattisar. 

Men hösten har faktiskt inte ens börjat… 

Ett par dagar senare är jag ute igen och glor, bland blåbärsris och ekblad. Jag lyfter och letar. Sniffar i luften. Aske skäller och tycker att jag är supertråkig. Och ingen svamp.

Så går jag till platsen där min svampmani satte igång förra året. Då, för ett år sedan, hittade jag plötsligt, utan att ens leta, ett gäng gula kantareller och en bit bort stod de, stolta och inte så lite kamoflerade, ett gäng trattkantareller. Och det var där och då det drog igång. 

Så nu gick jag dit igen. Och på ungefär samma plats hittade jag sju små pyttiga kantareller! Jag gav upp ett glädjetjut och var sedan beredd på att trattisarna skulle träda fram. Säga att jag var “worthy” och att jag nu skulle få plocka dem. 

Men nej. De fortsätter att gömma sig. Jag är inte värdig. Jag tror att världsaltet fått nog av att jag plockat svamp utan att äta. Så nu, för att blidka gudarna och altet, har jag gjort mitt livs första kantarelltoast och ätit den. 

Och den var faktiskt god!