Löpning

Att springa med huvudet

running_feet

Jag måste ständigt påminna mig om att löpning till alldeles för liten del handlar om att springa med benen. Om det bara var benen som skulle funka vore det inte alls så svårt att träna upp sig och sedan bli bra. Istället är det huvudet som måste jobba, för funkar inte huvudet, då blir det liksom inte bra. Alls.

Jag tenderar att fastna i “Nej usch, nu kommer snart den där backen!” eller “Shit, bara halvvägs…” eller “Jag VILL egentligen inte springa med A, för då blir det så jobbigt!”

Och då BLIR det jobbigt. Jag sätter käppar i mina egna hjul (hm, lite lustig liknelse i det här fallet) och försvårar å det grövsta. Sliter och jobbar och skapar mina egna hinder. Hela tiden. Då blir det väldigt lätt för Martina Haags kondor att slå sig ner på mina axlar. (Vad jag pratar om?? Läs “Heja heja“, så förstår ni.)

När jag gav mig ut på Göteborgsvarvet, långt ifrån tillräckligt tränad, då plockade jag fram något som jag sedan liknat vid “min inre Golden Retriver”. Jag kom till en km och tänkte “Wow, bara tjugo km kvar!!!”. En km senare var det dags igen “Åh, redan bara nitton km kvar!”. Så höll jag på, km efter km. När jag kom till sju km kunde jag tänka “Yes, nu är det bara fjorton km kvar. Det sprang jag ju nästan i måndags!” Att jag sedan gjort det med blodsmak i munnen och dödslängtan är tankar man håller långt borta.

Så där höll jag på. Inte för att jag orkade hela varvet för det, för jag var inte i form nog. Men jag höll humöret uppe och kunde för en gångs skull uppleva att huvudet ville mer än vad kroppen ville. En trevlig upplevelse och alltför sällan upplevd för mig. Men jag lärde mig otroligt mycket på det!

Jag påminner mig om detta med jämna mellanrum, men kanske lite för sällan. Igår var jag ute med min bror och sprang (10,7 km – hurra!) och även om vi medvetet valt en flack bana för att mata km utan att behöva slita för mycket, så fixerade jag mig vid de backar som kom, oavsett hur de var. Men så påminde jag mig och utropade “Men, jag orkar ju riktigt bra!” flera gånger, utan att bry mig om ifall någon hörde. Och då blir backen lite lättare. Lägg till ett envist leende, så är man plötsligt uppe.

Resultatet blev faktiskt mitt bästa för i år. Inte kanonbra på något sätt, men inte dumt. Jag var läskigt nöjd när jag kom hem!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.