Okategoriserade

Lerumsloppet

Jag gjorde det! Jag sprang Lerumsloppet!

Det satt långt inne. Jag hade sprungit som längst i ett sträck 6,5 km och som jobbigast, ca 5,2 i kuperad terräng. Att gå från det till en mil, det ÄR rätt långt.

Dagen innan fick jag också höra att vännen fått förhinder. Suck. Tänkte nog i tio sekunder att jag skulle strunta i loppet. Det var ju ingen idé. Jag visste ju att jag inte skulle orka. Dessutom skulle jag säkert bli sist.

Men sedan tog jag mig i kragen. Mina prestationsspöken skulle kuvas ännu en gång. Om jag inte skulle orka – vad skulle det innebära? Jo, jag kanske skulle behöva gå. Kunde jag överleva det? Jo, det kunde jag. Och om jag skulle behöva bryta? Vad skulle det innebära?

Just ingenting. Inte jättekul, men inte farligt. Och det var viktigt att konfrontera och inse en gång för alla.

Så jag startade. Snabbt hamnade jag långt bak, men jag kämpade på. Sprang långsamt, men segade på. Så kom backen vid fyra km. Lång. Brant. Sprang en bit, men insåg sedan att det faktiskt bara var dumt att ta ut sig så totalt genom att ta hela backen. Så jag gick. Och vilade. En stund senare kom nästa. Samma taktik. Därefter fick jag sällskap med en kvinna, något äldre än jag, som körde samma. Gick i de värsta backarna och ibland några meter även däremellan. Vi peppade varandra och sprang sida vid sida över mållinjen, i en liten rusch.

Tiden? För tio år sedan hade jag inte velat tala om den. Nu? Spelar ingen roll. 1.08.24. Inte sist, men inte långt ifrån. Men också fem minuter snabbare än iFormloppet i höstas. Och då sprang jag hela. Jag är supernöjd! Var så glad efter att jag nästan grät.

Man dör inte av att springa ett “dåligt” lopp. Jag springer ju ändå ett lopp! Jämfört med alla som INTE gör det! Och jag sprang över nio km totalt, trots att jag inte tränat så mycket i år. Jag är också stolt! Prestationsmonstren kryper längre in i garderoben. De finns där, men är lite stukade.

Ont efter? Nej, inte ett dugg. Visst har det känts, men inte som i höstas. Då skrek kroppen av belastningen, nu har den mått bra. Och det är helt enormt!

Idag, första maj, har jag joggat fem kilometer med min mamma. Vi har sprungit 2,5an och runt Prästtjärn, vilket är en ganska tuff runda. Mamma är inte i form för den, så vi har gått i många många backar. Men det var så skönt. Spelade ingen roll. Jag vet att jag orkar springa fem kilometer och mer än så, och nästa lopp som väntar är Blodomloppet, just fem km. Nu kan jag springa både lugnt och målmedvetet, på samma gång. Prestationslöst och med ett leende på läpparna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.